Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
P:s författning under denna period
karakteriseras af ständerväldets framväxt och
konsolidering gentemot konungamakten. Endast
ett stånd, adeln, som inom sig principiellt
häfdar jämlikhet och broderskap, förblir i
längden politiskt verksamt; de högre kyrkliga
värdigheterna förbehållas adeln, borgerskapet
förlorar sin representationsrätt. Adeln
förstod använda sin bevillningsrätt till att
afpressa konungen både sociala och politiska
privilegier. Sedan 1454 fordrades dess på de
olika landtdagarna gifna bifall för stiftande
af lag och sammankallande af det adliga
häruppbådet (pospolite ruszenie). Landtdagen
(po. sejmik) bestod af samtliga myndiga
adelsmän inom ett landskap (vojvodskap,
po. wojewodztwo, lat. palatinatus),
öfverläggande under ledning af landskapets
senatorer. Ombud från de olika landtdagarna
sammanträdde till provinsiallandtdagar (för
Stor-Polen i Kolo, för Lill-Polen i Korczyn),
där besluten sammanjämkades. Från 1490-talet
sammansmälte dessa till en enda riksdag
(po. sejm walny). De valda ombuden (po. posel,
lat. nuntius, ty. landtbote) voro strängt
bundna af landtdagarnas instruktioner, och det
blef med tiden vanligt, att landtdagarna på
sessioner efter riksdagen reviderade de fattade
besluten. Som riksdagens öfre kammare fungerade
senaten, konungens råd, som bestod dels af
biskoparna, dels af de olika landskapens vojvoder
och kastellaner. Riksdagens lagstiftningsmakt
erkändes 1505 (statutet Nihil novi). Konungen
behöll sin makt öfver förvaltningen, som
småningom fastare organiserades i de höga
riksämbetena, marskalkens, kanslerns och
skattmästarens, hvartdera i dubbel uppsättning
(storkansler och underkansler o. s. v.). Inom
alla rådplägande och beslutande församlingar
ansågs enighet vara ett villkor för hvarje
afgörande; för konungen i senaten, för marskalken
i landtbådskammaren gällde det städse att finna
en enande formel. Denna princip skulle omsider
leda fram till liberum veto (se d. o.).
Valkonungadömets och den fortskridande
samhällsupplösningens period (1572–1795). Det
nya dubbelriket hade 1569 förklarats för valrike,
och Sigismund afled utan manlig afkomma. I
det inträdande interregnum gjorde sig många
motsatser gällande: mellan Stor- och Lill-Polen,
mellan världsliga och andliga magnater, mellan
katoliker och protestanter. Till landsfridens
skyddande ingicks en konfederation, och i
sammanhang därmed genomdrefvo protestanterna
proklamerandet af en religionsfred (1573),
som visserligen redan från början anfäktades
af det katolska episkopatet. Ärkebiskopen
erkändes som statens främste representant under
interregnum. Till valet erhöll hvarje adelsman
tillträde. Valkampanjen utvecklade sig till en
kraftmätning mellan anhängarna af en österrikisk
kandidatur (ärkehertig Ernst) och en fransk
(Henrik af Valois); äfven Johan III och tsar
Ivan hade röster för sig. På grund af långt
gående utfästelser afgick Henrik med segern
(maj 1573); hans handfästning (pacta conventa)
supplerades med en konungaförsäkran ("articuli
Henriciani"), som afsåg att fastslå riksdagens
och senatens befogenheter; ett antal senatorer
skulle alltid vara tillstädes för att råda och
öfvervaka konungen. Vid Karl IX:s död öfvergaf
Henrik P. (juni 1574). Det nya interregnum
blef en kamp mellan senatsmagnaterna, som
korade kejsar Maximilian till sin kandidat,
och den gemena adeln, som var utprägladt
antiösterrikisk och hyste sympatier för tsar
Ivan. Kejsaren proklamerades af ärkebiskopen som
konung; motpartiet återfann en stark kandidat
i vojvoden af Siebenbürgen Stefan Báthory,
hvilkens val garanterade fred med Turkiet
(1575). Stefan Báthory undanträngde sin
motkandidat; hans följande regering (1575–86)
blef för P. en tid af kraftutveckling och stora
uppslag. Konungen häfdade sin auktoritet, ehuru
den gemena adeln utsträckte sitt inflytande
till den högsta rättskipningen genom inrättandet
af krontribunalet
 |
| Fig. 3. Polska adelsmän l slutet af 1500-talet. |
|
| Fig. 4. Polska adelsmän på 1700-talet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
