Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polignac, fransk adlig ätt - Polignac. 1. Melchior de P. - Polignac. 2. Jules, hertig de P. - Polignac. 3. Armand, hertig de P. - Polignac. 4. Jules Auguste Armand Marie, furst de P. - Polignano a Mare - Poligny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1233
Polignano a Mare-Poligny
1234
risk ryktbarhet, var 1. Melchior de P., diplomat,
kardinal, f. 1661, d. 1742. Som yngre son
bestämdes han för det andliga ståndet, blef
redan vid unga år abbé, användes vid Ludvig
XIY:s underhandlingar med påfven Alexander
VIII och sändes 1693 som Frankrikes ambassadör
till Polen, där han efter konung Johan III
Sobieskis död, 1696, förgäfves arbetade för att
få prins Louis de Conti vald till konung af
Polen. Trots denna motgång användes P. äfven
sedermera till diplomatiska uppdrag, sändes
1712 till fredskongressen i Ut-recht och var
1725 -32 fransk ambassadör i Eom. Han utnämndes
1713 till kardinal och 1726 till ärkebiskop
af Auch. P. gjorde sig fördelaktigt känd
äfven som författare, vältalare och konstvän
och invaldes 1704 i franska akademien. Hans
stora diktverk Anti-Lucretius, hvari han från
kristen ståndpunkt vederlägger Lucretius och den
epikureiska filosofien, utgaf s först 1745. -
2. Jules, hertig de P., en brorsonson till den
föregående, f. 1743, d. 1817, vann framgång och
ryktbarhet genom sin gemåls inflytande. Han gifte
sig nämligen 1767 med Gabrielle Y o-lande Martine
de Polastron, en vacker och intrigant kvinna,
f. 1749, som 1775 vann anställning vid hofvet
och snart blef drottning Marie-Antoinettes
förtrognaste väninna och inflytelserikaste
favorit. Familjen P. öfverhopa-des med
gåfvor, förlä-ningar, pensioner, ämbeten
och gunstbevis. Mannen upphöjdes 1780 till
hertig. Genom sin grofva egennytta, högfärd och
hårdhet ådrog sig- hertigparet folkets hat och
ansåg därför klokast att redan i juli 1789, kort
efter Bastiljens fall, emigrera från Frankrike,
lämnande den kungliga familjen i sticket. Det
oaktadt utnämnde Ludvig XVIII honom till pär
af Frankrike, men utnämningen kom honom till
hända först dagen före hans död. Hertiginnan
de P. afled i Wien 1793. Hennes gemål begaf sig
sedermera till Ryssland. - 3. Armand, hertig de
P., den föregåendes äldste son, f. 1771, d. 1847,
emigrerade 1789, deltog 1803 jämte sin broder
(se P. 4) i Georges Cadoudals och Pichegrus
sammansvärjning mot Napoleon Bonaparte. Bröderna
arresterades i Paris i febr. 1804, P. dömdes
till döden, men kejsarinnan Josefinas förböner
utverkade, att Napoleon mildrade domen till
fängelsestraff. Först dec. 1813 återfingo de
friheten. P. invaldes 1815 i
Gabrielle de Polignac.
deputeradekammaren och blef efter sin faders död
(1817), då han ärfde hertigtiteln, medlem af
pärskammaren. Ultrarojalist och klerikal, röstade
han alltid med yttersta högern, emigrerade
efter julirevolutionen 1830 och bosatte sig i
Bajern, hvars konung upphöjde honom i ärftligt
furstligt stånd. - 4. Jules Auguste Armand
Marie, furst de P., den föregåendes broder,
statsman, f. 1780, d. 1847, följde 1789 sina
föräldrar i landsflykten, deltog jämte sin
äldre broder (se P. 3) 1803 i Georges Cadoudals
sammansvärjning. Ifrig ro-jalist och klerikal,
upphöjdes han 1815 af Ludvig XVIII till pär
och 1820 af påfven Pius VII till romersk
furste. Han utnämndes 1823 till ambassadör
i London. Gunstling och hemlig råd-gifvare
åt Karl X, utnämndes P., efter den moderata
ministären Martignacs fall, i aug. 1829 till
utrikesminister och konseljpresident. Genom sitt
egenmäktiga och frihetsfientliga uppträdande
råkade han snart i en våldsam konflikt med
deputeradekammaren, som han upplöste 16 maj
1830. Då de nya valen h. o. h. utföllo till
fördel för oppositionen, öfvertalade P. Karl
X att underteckna fem kungliga förordningar,
de s. k. Juli-ordonnanserna, hvarigenom i öppen
strid med konstitutionen tryckfriheten betydligt
inskränktes, den nyvalda deputeradekammaren
upplöstes, innan den ännu sammanträdt, och
vallagen ändrades i reaktionär riktning. Detta
författningsbrott väckte i Paris en storm af
vrede. Folket grep till vapen. P., som icke
låtit vidtaga några försiktighetsmått, visade
sig alldeles oduglig att kufva den revolutionära
rörelsen, som hans dumdristiga kränkning af
lagarna kallat till lif. Efter tre dagars (27-
29 juli) gatustrider segrade folket, och de
af marskalk Marmont anförda trupperna måste
utrymma Paris. P., som lämnat Paris och begett
sig till Saint-Cloud, där Karl X vistades,
kunde nu ej längre dölja sakernas verkliga
läge för den gamle konungen, utan inlämnade
sin afskedsansökan. Förgäfves återkallade Karl
X Juliordonnanserna: julirevolutionen störtade
icke blott P:s ministär, utan äfven det legitima
konungadömet i Frankrike. P. arresterades i
Saint-Lõ 15 aug. och fördes till Vincennes. Af
pärsdomstolen dömdes han 21 dec. 1830 till
lifstidsfängelse, men återfick friheten
genom amnestien 29 nov. 1836. Under sin
fångenskap på slottet Ham utgaf han 1832
skriften Con-sidérations politiques.
l-4. E. W.
Polignano a Märe [pålinjänå-], stad uti
italienska prov. Bari (Apulien), ofvanför en
hög klippvägg vid Adriatiska hafvet och vid
järnvägen An-cona-Brindisi. 8,509 inv. (1911)
i hela kommunen. Sjöfart och fiske.
Poligny [-linji7], stad i iranska
dep. Jura (Franche-Comté), vid
Besancon-Lyonbanan. 3,545 inv. (1911; som kommun
3,921). College. Vinodling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
