Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porrentruy - Porrigo, med. - Porro, Edvardo - Pors, bot. Se Ledum och Myrica - Porsangerfjorden l. Porsangen - Porse - Porsena (Porsenna) Lar(s) - Porsfamiljen, bot. - Porsgrund - Porsiforsen - Porslin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1397
Porrigo-Porslin
1398
biflod Allaine och järnvägen mellan Basel
och Besancon, 446 m. ö. h. 6,695 inv. (1910),
de fleste fransktalande katoliker. Staden har
ett gammalt slott, som 1528-1792 var residens
för furstbiskoparna af Basel, men nu är
barnhem. P. har en kantonskola (med bibliotek,
museum), lärarsemi-narium, landtbruksskola,
urmakarskola. (J. F. N.)
Porrigo, lat., med., namn på flera olika
hudutslag, hvilket förekommer redan hos Celsus
(f. omkr. år 53 f. Kr.). Willan, en bekant
engelsk läkare, sammanförde 1798 under detta namn
flera olika hudsjukdomar, bl. a. P. deca’lvans,
hår-affall på begränsade fläckar, P. javõsa,
favus (se d. o.), P. ju1 r jur ans, en form af
eksem, och P. scutuläta, Herpes tonsurans (se
Her p es). I den nutida terminologien användes
namnet icke. L. Mbg.
Porro [på’rrå], E d v a r d o, italiensk läkare,
f. 1842 i Padua, d. 1902 som professor i Milano,
gjorde sig känd som framstående gynekolog. Jfr
Kejsarsnitt, sp. 1375.
Pors, bot. Se L e d u m och M y r i c a.
Porsangerfjorden l. Porsangen i Finmarkens amt,
Norge, sträcker sig mellan 70 och 71° n. br.,
25 och 26° ö. lgd ö. om Nordkap på en längd af
omkr. 116 km. in i Finmarkens tundra. Innerst,
d. v. s. sydligast, delar sig P. i två små
armar, Österbotn och Vesterbotn. Midtfjords på
västra stranden ligger Kistrand kyrkplats. I
Finmarksfjällen i P:s sydligaste trakter
finnas lofvande kopparfyndigheter.
K. V. H.
Porse var namnet på en gammal halländsk
släkt, som i vapnet förde 3 sjöblad, ställda
2 och 1. Dess ryktbaraste medlemmar voro
konungamördaren Nils Porse och hertig
Knut Porse (se denne). Släkten Ribbing
är troligen en sidogren af denna släkt.
K. H. K.*
Porse’na (Porsenna), La r(s), konung i
Clu-sium i Etrurien, berättas 508 f. Kr. ha
anfallit romarna för att återinsätta den af
dem fördrifne konung Tarquinius, men, intagen
af beundran för deras hjältemod (se G l o
e l i a, Horatius 3 och Mucius 1), afstått
från sin föresats och medgifvit dem fred på
förmånliga villkor. Se Liv. II: 9 ff. Denna
framställning synes vara starkt utsmyckad till
romarnas förmån. P :s krigståg mot Rom torde
ha stått i samband med etruskernas försök
att be-mäktiga sig väldet öfver angränsande
områden. Man antar också numera, på grund
af andra källor, att Rom, liksom Latium,
under någon tid omkr. 500 f. Kr. verkligen
måste underkasta sig etruskisk öfverhöghet.
R. Tdh. (H. Sgn.)
Porsfamiljen, bot., namn på fam. Myricaceæ.
Porsgrund, stad i Bratsberg amt, Norge, på ömse
sidor om Porsgrundselvens utlopp i den lilla
Frierfjord. P. blef själfständig stad 1842;
förut lydde staden under det närliggande Skiens
jurisdiktion. 4,860 inv. (1910). P. har stor och
snabbt tillväxande industri, bl. a. Norges enda
porslinsfabrik (omkr. 300 arbetare), fajans-,
smärgel- och brynstens-, cement-, trämasse- och
cellulosafabriker samt pappersbruk och flera
sågverk. En betydlig elektrisk kraftstation
håller (1914) på att utbyggas från Aarlifoss i
Telemarken. P. är utsedd till utförselhamn för
luftsalpeterverken i Öfre Telemarken. Staden
egde 1913 25 ångfartyg om 33,307 bruttoton
och 44 segelfartyg om 41,467 bruttoton.
K. V. H.
Porsiforsen, en synnerligen vacker fors i
Stora Lule älf, strax nedanför föreningen
med Lilla Lule älf, inom Jokkmokks socken,
Norrbottens län, har en fallhöjd af 25,6 m. på
en längd af 2 km. Med en beräknad industriell
medelvattenmängd af 106 kbm. i sek. skulle man
kunna uttaga omkr. 27,000 hkr och med en beräknad
sommarlågvattenmängd af 233 kbm. ej mindre än
60,000 hkr.
Porslin (ty. porzellan, fr. porcelaine,
af it. porcellana, som urspr. är namnet på
"porslinssnäckan", se d. o., af hvars hårda,
glänsande skal man, ehuru oriktigt, fordom
trodde, att det orientaliska porslinet, det
enda man då kände, var beredt) utgör den tredje
hufvudgruppen af de keramiska tillverkningarna
(se Keramik) och utmärker sig genom det
halfgenomskinliga, hårdbrända, i brottet nästan
förglasade godset. Dess hufvudsakliga beståndsdel
är kaolin (se d. o.) jämte fältspat. Vanligen är
det öfverdraget med en glasyr af i hufvudsak
samma beståndsdelar som själfva godset;
dock förekommer äfven oglaseradt porslin,
särskildt som material för grupper, statyetter
och liknande föremål. Detta kallas biskvi
(biscuit). En närstående keramisk produkt är
parian (se d. o.). En afart af det egentliga,
äkta porslinet är det lättsmälta, naturliga
porslinet, i hvilket jämte kaolin ingår
ben. Glasyren är här bly- och boraxhaltig. Till
porslinet räknas slutligen som en tredje klass
det lättsmälta, konstgjorda porslinet, vanligen
kalladt sèvresporslin, en tillverkning, som i
själfva verket är närmare besläktad med glaset,
då den för porslinet egendomliga beståndsdelen
kaolin helt och hållet saknas, men som för öfrigt
med afseende på genomskinlighet och dekoration
har porslinets karaktär. Båda dessa senare arter
pläga med ett gemensamt namn kallas frittporslin
(af it. fritta, ty. fritte, en upphettad, degig,
men ej smält massa). I Sverige använder man,
ehuru oriktigt, ofta i dagligt tal benämningen
porslin om allt glaseradt lergods med ljus
bottenfärg, således äfven om den ogenomskinliga
porösa fajansen.
Tillverkningen af porslin var sedan långliga
tider tillbaka känd och öfvad i Kina och
Japan; det engelska namnet på porslin är också
china. (Se Kina, sp. 39 och 8 afbildningar å
dithörande pl. V, samt Japan, sp. 1275 och
sista fig. å dithörande pl. IV, äfvensom fig. 11
å färgpl, till art. Keramik och fig. 1 å här
vidstående illustrationssida.) I Europa blefvo
dessa tillverkningar, som dittills endast i
enstaka exemplar funnit vägen till de rikes
och förnämes skattkamrar, allmännare kända
först sedan holländarna, ungefär i början
af 1600-talet, öfvertagit den österländska
handeln. Det kinesiska och japanska porslinets
goda egenskaper, dess hårdhet och klang samt dess
glänsande färgprakt väckte allmän beundran. Genom
de ostindiska handelskompanier, som under 1600-
och 1700-talet upprättades i flera länder,
bl. a. äfven Sverige, ökades införseln af
s. k. ostindiskt (d. v. s. kinesiskt eller
japanskt) porslin, i en otrolig grad. Endast
för Sverige kunna de under ett årtionde införda
pjäserna räknas i milliontal. Det blef här
t. o. m. rätt vanligt, att man det ena året
beställde sin bordsservis med vapen, monogram och
öfrig ornering efter medsänd ritning och sedan
fick hem den året därpå med nästa fartyg. Detta
förklarar, huru en sådan mängd af porslinspjäser
med helt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
