Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 1501-1502 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Posse. 14. Arvid Maurits Arvidsson P. - Posse. 15. Arvid Rutger Fredriksson P.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En af rikets herrar 1819, d. 1825),
justitiestatsminister, landtmarskalk, f. 5
jan. 1792, d. 22 juli 1850 i Göteborg, blef
student i Lund 1807, inskrefs 1809 i Göta
hofrätt och utnämndes 1816 till assessor i
Svea hofrätt. 1821 blef han lagman i Skåne,
1822 vice landshöfding i Östergötland och
1824 landshöfding i Skaraborgs län. 1831
förordnades P. till generaltulldirektör, i
hvilken egenskap han utvecklade en kraftfull
verksamhet. Med denna befattning förenade han
åtskilliga andra uppdrag för längre eller kortare
tid, såsom ordförandeskapet i Civilstatens
pensionsinrättning och i Göta kanalbolag,
fullmäktigskapet i Kiksbanken m. m. När
regeringen 1839 tillsatte en tullkommitté för
att utarbeta förslag, grundade på principen om
utvidgad handelsfrihet, blef P. en af dennas
verksammaste ledamöter. I riksdagspolitiken
hade P. i allmänhet tillhört regeringsvännerna,
men i handels- och näringsfrågor intagit en
liberal ståndpunkt. Detta föranledde Karl
Johan vid den stormiga riksdagen 1840, då
på grund af oppositionens framgångar hans
gamla rådgifvare begärde afsked, att efter
åtskilliga andra förslag 20 mars kalla P. till
justitiestatsminister. Hans ställning blef
dock ganska svag; konungen misstrodde honom,
och då hvarken de konservative skyddsvännerna
eller de radikala riksdagsgrupperna voro
nöjda med honom, fann han sig redan 5
sept. s. å. föranlåten att lämna sin post. Vid
konung Oskars första riksdag, 1844–45, kallades
han till landtmarskalk. 1845 utnämndes han
till riksmarskalk. Det rykte för en viss
liberalitet i åsikter han under den föregående
regeringen förvärfvat förde honom åter, 1846,
till justitiestatsministersplatsen. Äfven
nu blef dock hans statsministertid kort;
efter marsoroligheterna 1848 och angrepp
på regeringen under dechargeförhandlingarna
kort därefter begärde han, numera sjuklig,
sitt afsked, hvarefter han 1849 lämnade äfven
riksmarskalksämbetet.


15. Arvid Rutger Fredriksson P., den
föregåendes brorson, politiker, f. 15
febr. 1820 på Rosendals sätesgård i Malmöhus
län, d. 24 april 1901 i Stockholm, blef 1835
student vid Lunds universitet, där han 1840
aflade hofrättsexamen. S. å. antogs han till
auskultant Hofrätten öfver Skåne och Bleking,
under hvars jurisdiktion han arbetade dels på
ting, dels i hof rätten, utnämndes sedermera
till vice häradshöfding och 1846 till kanslist
vid nämnda hofrätt samt förordnades 1847 till
adjungerad ledamot af densamma. 1849 tog
P. afsked ur statens tjänst och bosatte sig på
Charlottenlunds gods samt egnade sig därefter
åt landtbruk, affärsföretag och kommunala värf
(bl. a. var han 1865–68 ordförande i Malmöhus
läns landsting). Sin politiska bana började
han som ledamot af ridderskapet och adeln vid
1856–58 års riksdag. Han fungerade då som ordf. i
bankoutskottet och vid 1862–63 års riksdag som
ordförande i bevillningsutskottet, där han
kraftigt förfäktade frihandelns principer,
hvilka han allt framgent blef trogen. Under
denna riksdag gjorde han vid en ifrågasatt
ändring af stadgan ang. konimu-nalstyrelse på
landet allvarliga invändningar emot en föreslagen
inskränkning i de större jordegarnas rösträtt,
bl. a. därför, att denna kunde omöjliggöra
antagandet af det då föreliggande förslaget till
en representationsreform. Själf holl dock P. icke
på detta förslag. Han var tvärtom en bland
reformens ifrigaste motståndare och förespådde
vid riksdagen 1865-66, då han var ordförande
i statsutskottet, fäderneslandet en olycklig
framtid, om reformen genomfördes. Han fruktade
bl. a., att jordbruksintresset, genom det nya
representationssättet vordet alltför mäktigt,
icke skulle minnas "det myckna, som behof ver
lefva både öfver och bredvid detsamma". Detta
uttalande hindrade icke, att P. vid den efter
reformens genomförande först sammanträdande
riksdagen (1867) i Andra kammaren gjorde sig
till målsman för det landtmannaintresse, som
på grund af nämnda kammares sammansättning
kunde påräkna majoritet och som tog form
i Landtmannapartiet (se d. o.). Som främste
ledare för detta parti, hvilket inom kort intog
en oppositionell hållning mot regeringen,
var P. under en följd af år utan gensägelse
riksdagens mest bemärkte och mäktigaste, om
också ej mest vinnande, personlighet. 1867–81
tillhörde P. Andra kammaren, ständigt omvald
af Herrestads och Ljunits härad. 1867–75
satt han som statsutskottets ordförande (vid
urtima riksdagen 1871 var han vice ordförande
i särskilda utskottet). 1876–80 ledde han
som talman Andra kammarens öfverläggningar,
och 19 april s. å. kallades han att efter
frih. L. De Geer som statsminister inträda
i konseljen. 7 dec. 1880-8 mars 1881 var
P. därjämte chef för finansdepartementet. Det
gällde nu för statsministern P. att bringa till
lösning de viktiga frågor, som alltsedan det
nya representationssättets införande stått på
dagordningen: frågorna om indelningsverkets
och grundskatternas aflyftande i sammanhang
med en ny försvarsorganisation. Det var
att förmoda, att han skulle lyckas, emedan
hantroddes kunna räkna på understöd hos sina
gamla partivänner och hos motståndarna till
de föregående ministärerna. Stora kommittéer
nedsattes för frågornas beredning, och
vid 1883 års riksdag framlade den Posseska
regeringen sina förslag. De ut-lofvade successiv
afskrifning af grundskatter samt af rustnings-
och roteringsbesvären, mot villkor att riksdagen
biföll de af regeringen aflåtna framställningarna
om försvarets byggande på stam (anskaffad på
frivillighetens väg och aflönad af statsverket)
och beväring. Men såväl Första kammarens fasthållande
vid indelningsverket som kanske mera landtmannapartiets
afknappningar vållade efter ett intensivt
intrigspel P:s nederlag, efter hvilket han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>