241 Prévost d'Exiles 242 lontär. Snart tröttnade han på krigarlifvet och sökte åter inträde hos jesuiterna, hvilket dock vägrades honom, öfvergifven af sin familj, hade han intet annat att göra än att återvända till hären, men uthärdade icke länge. Ett kär-leksäfventyr försänkte honom i en så djup melankoli, att han, uttröttad på världen, sökte tillflykt som novis i ett benediktinkloster, där han 1721 aflade munklöftena. Åtta år fram-lefde han i denna "graf", som han själf sedan uttrycker sig, sysselsatt med vetenskapliga och litterära studier. Missnöjd med den stränga disciplinen och ständigt misstroget bevakad af fäderna, sökte han 1728 påflig tillåtelse att öfvergå till den mildare Clunygrenen af orden. Hans ansökan beviljades, men på grund af ett missförstånd kom han att lämna klostret, innan det påfliga brefvet kungjorts. Han efterspanades därför som rymmare och flydde till England. Under växlande äfventyr lefde han än där, än i Holland, lif närde sig med att skrifva romaner och kompilationer åt förläggarna. Ett kärleksäf-ventyr med en illa känd kvinna invecklade honom i åtskilliga obehagligheter och tvang honom att ännu en gång fly till England. 1734 fick han emellertid tillstånd att återvända till Frankrike. Han försonade sig med benediktinerna och fick en sine-kur som biktfader hos prinsen af Conti. Han hade emellertid stundom svårt att draga sig fram, och 1740 ämnade han söka sin utkomst hos Fredrik II af Preussen. Denna plan gick om intet, då han ej kunde skaffa sig respengar. Nästa år nödgades han emellertid fly från Frankrike på grund af en artikel i en skandaltidning, som uppväckt de styrandes misshag. Han återkom 1742. De 20 sista åren af hans lif tillbragtes i större lugn. 1755 blef han redaktör för "Journal étranger", som uppsatts för att utbreda kännedom om främmande litteraturer, men stannade endast några månader. 1754 erhöll han ett prebende. 1763 drog han sig tillbaka till Saint Firmin, där han dog. Under sitt äfventyr-liga lif var P. en rastlös arbetare, som skrifvit och kompilerat öfver ett hundra band resebeskrifnin-gar, historiska arbeten, öfversättningar, tidningar och romaner. I flera afseenden är han en föregångare. Han är en af de förste franske författare, som uteslutande lefvat af sin penna, icke af dedikationer. Hans vistelse i England blef också af betydelse, då han där lärde känna engelska språket och litteraturen. Jämte schweizaren Muralt, Mon-tesquieu och Voltaire är han en af de förnämste författare, som gjorde sina landsmän bekanta med Englands vid denna tidpunkt så betydande litteratur, under hvars inflytande den franska omskapades under senare hälften af 1700-talet. Mellan 1733 och 1740 utgaf han tidskriften "Pour et contre", innehållande öfversättningar ur samt kritiska artiklar om den engelska litteraturen. Det var också i hans öfversättningar, som den franska allmänhe- ten lärde känna Richardsons romaner, Hume m. fl. Dessutom öfversatte han Middletons "Histoire de Ciceron" (1743), de Thous latinska krönika (1733) och bearbetade John Greens "Histoire générale des voyages" (1746 ff.). Han har också skrifvit ett stort antal romaner, af hvilka de mest bekanta äro Mémoires et aventurcs d'un homme de qualité (1728-32; "Markgrefvens af G. . . eller en förnäm ståndspersons äfventyr", 1757), Histoire de M. Cleveland (1731-39), Le doyen de Killerine (1735 -40) och Histoire d'une grecque möderne (1740). Utmärkande för hans romaner är en viss dyster, rent af pessimistisk lifsuppfattning - något vid denna tid nytt och säkerligen ett direkt uttryck af författarens eget, mellan sangvinisk njutningslystnad och melankolisk trötthet fladdrande temperament. Hans hjältar äro på ett eller annat stadium af sitt lif stora misantroper, som hata människorna och draga sig tillbaka från deras sällskap. Med full rätt har man i Cleveland och andra hans hjältar igenkänt äldre syskon till Senancours Ober-mann och Chateaubriands René. P. inför i romanen Racines uppfattning af kärleken som en oemotståndlig lidelse, och hans hjältar och hjältinnor älska intill döden. Händelserna äro alltid spännande, hemska och blodiga och påminna icke så litet om de tillställningar, som ett århundrade senare förekomma i Ann Radcliffs romaner. Själfva berättelsesättet är realistiskt, tydligt påverkadt af engelsk förebild, särskildt från Defoe. P. var dessutom känslofull, ställde civilisationen i ett visst motsatsförhållande mot naturtillståndet och utgör genom dessa och andra egenskaper en typisk föregångare till Rousseau. P. var en af dåtidens mest lästa och omtyckta romanförfattare, men numera lefver endast ett af hans arbeten, det lilla mästerverket Histoire du chevalier Des Grieux et Manon Lescaut (l:a uppl. utgjorde del VII i "Mémoires d'un hcmme de qualité" och utkom 1731; i Frankrike blef den bekant först 1733, då den beslagtogs; den är sedan omtryckt mångfaldiga gånger; definitiv uppl. 1783, bästa uppl. af Montaiglon 1875; "Manon Lescaut", öfv. 1903; ny uppl. 1914). Berättelsen, som hvilar på en ungdomshändelse i P:s lif, ger med enkel natursanning en gripande skildring af ett kärleksförhållande mellan en glädjeflicka och en ung man, som trots alla hennes snedsprång icke öfverger henne, liksom hon midt i sina förvillelser alltid älskar honom. Samtiden satte mindre värde på denna berättelse, som sedan så högt uppskattats och numera åtnjuter ett klassiskt anseende, än på åtskilliga andra af författarens romaner. Det var först romantiken, som fullt uppskattade den. Sedan har den inspirerat många författare (Chateaubriand i "Åtala", V. Hugo i "Marion Delorme", Dumas d. y. i "Kameliadamen"; Barriére och Fournier ha behandlat ämnet i ett drama, Massenet i en opera; Almquists Colombine behandlar samma motiv). P:s (och Le Säges) Oeuvres choisies utkommo 1783 ff. i 54 bd, 1,810-16 i 55 bd. Litt.: A. N. Dupuis, "Pensées de M. Tabbe P., précédées d'un abrégé de sa vie, écrit par lui-méme" (1764), P. Bernard, "Essai sur la vie et les ouvrages de 1'abbé P." (1810), H. Har-risse, "Bibliographie et notes pour servir å This-toire de Manon Lescaut" (1875), de Lucay, "Do-cuments relatifs å Tabbe P." (1883), H. Harrisse,