1381 Renhorn-Renhållning 1382 holm, blef student i Uppsala 1852 och aflade kansliexamen 1855. Han blef s. å. e. o. kanslist i Finansdepartementet, men drogs snart öfver till journalistiken, där hans efter franskt mönster fint skurna penna och stora smidighet rätt snart förvärfvade och länge bibehöllo åt honom anseendet som en af sin tids talangfullaste tidningsmän. Efter tillfälligt medarbetarskap i olika tidningar ingick han 1866 i Nya dagligt allehanda. Som dess korrespondent reste han 1869 till Paris och förblef där till 1890. R., som i Paris öfvergick till katolicismen, tillvann sig där med åren en ganska bemärkt ställning och var en tid vice ordförande i Association littéraire et artistique Internationale. Från hans Paristid förskrifver sig också Ernst Josephsons karakteristiska porträtt af R. (Nationalmuseum). Hans Pariskorrespondenser till Nya dagligt allehanda (1869-90), Posttidningen (1878-90), Göteborgsposten (1871 -88) och Sydsvenska dagbladet (1873-90) tillvunne sig allmänt stor uppmärksamhet och erkännande för sin förträffliga form och sitt intressanta innehåll. R. var dessutom utgifvare af tidskriften "Veckan" (1891-92) och af "Stockholms nyheter" (1893-95). Af hans hand föreligga, förutom ett par på sin tid rätt bemärkta politiska broschyrer (Bref från riksdagen af en orepresenterad, 1867, och Riksdagen 1868), Kinas folk och civilisation (1900) och Sedt och hördt. Vr gamla minnen (1901). T-s. Renhorn, Olof Bidenius, politiker, f. 1706, d. i juli 1764 i Stockholm, anställdes på 1730-talet först som tullinspektor, sedermera som borgmästare i Helsingfors och representerade denna stad jämte Kungsbacka i borgarståndet vid 1738 års riksdag. Där framträdde han som en ifrig anhängare af hattpartiet och förvärfvade sig genast sådant förtroende, att han fick en plats i Sekreta utskottet och af detta insattes i Mindre sekreta deputationen, som granskade utrikesrådsprotokollen, och i den tolfmannanämnd, som utarbetade det beryktade s. k. sekreta bihanget, hvilket bjöd regeringen att vid lägligt tillfälle angripa Ryssland. Vid 1740 års riksdag, då han äfvenledes, liksom vid alla följande riksdagar, som han bevistade, var ledamot af Sekreta utskottet, hörde han naturligtvis till de lifligaste förespråkarna för det krig mot Ryssland, som 1743 fick en så snöplig utgång. Under större delen af 1740-talet vistades R. i Stockholm som kommissarie i Rikets ständers kontor, men 1747 blef han genom tjänstebyte borgmästare i Arboga. Som borgarståndsrepresentant för Arboga, Kungsbacka och Alingsås gjorde han sig vid 1751 års riksdag bemärkt för utprägladt republikanska tänkesätt, men sin egentliga namnkunnighet vann han vid 1755-56 års riksdag. Han förordnades då till åklagare vid den ständernas kommission, som tillsattes med anledning af ett stormigt uppträde i bondeståndet 29 nov. 1755 och sedan äfven fick uppdraget att rannsaka och döma öfver det s. k. revolutionsförsöket 1756. R. framställde de strängaste ansvarsyrkanden, och ehuru dessa i de flesta fall mildrades, flöt dock blod tillräckligt för att bereda kommissionen själf och dess aktör ett hemskt minne. R. belönades för sitt nit att skydda friheten med en gratifikation på 24,000 dal. smt, utom särskild omkostnadsersättning, samt löfte om bankokommissaries tjänst, lön och pension. Vid 1760-62 års riksdag, hvarunder R. valdes till vice talman i borgarståndet, stred han manligt för att rädda det då ramlande hattpartiets koryféer, men framträdde också som förkämpe för de ofrälse ståndens rätt emot adeln - ett exempel på den inre upplösning partierna undergingo vid frihetstidens slut. Han föreslog bl. a., att alla ämbeten endast till hälften skulle besättas med adelsmän, och arbetade för, att ofrälse skulle kunna beklädas med rådspurpurn. De tre ofrälse stånden gåfvo honom 1761 förord till ett ledigt borgmästarämbete i Stockholm, men vid valet fick han endast 4 röster, medan 48 till-föllo medtäflaren. Han utnämndes i stället, 1762, enligt löfte, till bankokommissarie, men tog genast afsked - med bibehållande af hela lönen och pensionsrätt för änka och barn. R. "ger bilden af en partifanatiker, som gått längre än de flesta, äfven under partiyrans tidehvarf, i hänsynslöshet under striden mot motståndare och i valet af medel för sina syftens befrämjande... Genom studier synes han hafva bildat sig ett abstrakt frihetsideal, som i hans ögon nära motsvarades af frihetstidens svenska statsform" (jfr E. Tegnérs uppsats i "Sv. biogr. lex. Ny följd", bd VIII). (L. S.) Renhundsberget, kronopark i Åsele socken af Västerbottens län, tillhör Åsele revir af Umeå distrikt. Kronoparken har i enlighet med bestämmelserna i K. M:ts befallningshafvandes i Västerbottens län afvittringsutslag 23 dec. 1884 bildats af gammal kronomark. Arealen var vid 1910 års slut 2,771 har. S-r. Renhållning, ordnad uppsamling och aflägsning af alla olika slags affallsämnen, som uppstå, där människor lefva och verka. Till de viktigaste affallsämnena höra exkrementer och urin från människor (se Latrin), kreatursspillning, golfsopor och damm från bostäder, köksaffall och aska, skräpsopor, gårds- och gatusopor samt smutsmassor, som afsatt sig i gatu- och gårdsbrunnar. Till flytande affallsämnen höra disk-, skur-, bad- och tvättvatten, afloppsvatten från industriella inrättningar o. d.; hit räknas äfven regnvatten och vatten af smältande snö och is. En renhållningen närstående fråga är behandlingen af lik (se B e g r a f n i n g s-plats och Likbränning). Sin viktigaste hygieniska betydelse ega affallsämnen genom sin halt af mikroorganismer. Utom en stor mängd saprofytiska bakterier, som lifligt föröka sig i affallsämnena och kunna framkalla höggradiga sönderdelningsprocesser, innehålla de dessutom ofta patogena bakterier. I affallet från hus, där smittsamma sjukdomar förekommit eller friska smittbärare bo, kunna smittämnena finnas under lång tid. I afföring och urin kunna de smittsamma diarrésjukdomarnas (tyfoidfeber, rödsot och kolera) mikrober förekomma. I damm från intorkade upphostningar kunna finnas tuberkel-baciller, varbakterier och nästan alla de akuta smittsjukdomars virus; i damm kunna finnas hudfjäll med vidhäftande smittämne från patienter, lidande af smittsamma utslagssjukdomar. I spillvatten från bostäderna kunna alla ofvannämnda smittämnen förekomma. För smittsamma sjukdomars spridning torde därför spillvattnet, om det icke på lämpligt sätt aflägsnas från bostädernas närhet, vara minst lika farligt som latrinen. Un-