Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuchlin. 1. Johann R. - Reuchlin. 2. Hermann R. - Reuleaux, Franz - Reumatisk - Reumatisk plelirit - Reumatism l. Rheumatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekantskap med flera framstående humanister, samlade
kring Lorenzo de’ Medici. 1484 blef R. assessor vid
hofrätten i Stuttgart och användes sedan af grefve
Eberhard i flera beskickningsuppdrag till främmande
hof. Efter ännu en resa till Italien åtföljde han
grefven till Linz, till kejsar Fredrik III, hvilken
fann mycket behag i honom, upphöjde honom i adligt
stånd och gaf honom pfalzgrefves namn, heder och
värdighet. Af kejsarens lifmedikus, en lärd jude,
infördes han i studiet af hebreiska språket, kastade
sig därefter med ifver på att studera Kabbala (se
d. o.) och utgaf som frukten af dessa studier 1494 det
märkliga arbetet De verbo mirifico, som hufvudsakligen
grundlade hans litterära rykte. Från denna tid voro
hebreiska språket och litteraturen förnämsta föremålen
för hans studier. Han blef ej blott Tysklands förste
grecist, utan hela renässansens förste hebreist. Som
trespråkig nådde han anseendet som den bredvid
Erasmus främste inom hela humanismen. Grefve Eberhards
död (1496) föranledde honom att lämna Stuttgart och
bege sig till Heidelberg, där han anställdes vid
kurfursten Filips af Pfalz hof. 1498 skickades han af
kurfursten i en angelägenhet till Rom och tillbragte
där hela året, idkande klassiska studier. 1499 slog
han sig åter ned i Stuttgart och valdes 1502 till
domare vid den schwabiska förbundsdomstolen. Sedan
denna förlagts till Augsburg, nedlade han sitt
ämbete och egnade sig uteslutande åt advokatyrket
och vetenskapligt arbete. 1506 kom hans epokgörande
arbete De rudimentis linguæ hebraicæ (grammatik och
lexikon), ett verkligt "monumentum ære perennius",
som han själf betecknade det i företalet. 1510
invecklades han i en långvarig strid med anledning af
en döpt judes, Pfefferkorns, fanatiska judehat. Denne
hade framkommit med ett förslag, att alla judiska
skrifter skulle brännas, och fått Maximilian I
och dominikanmunkarna i Köln på sin sida. R., som
uttalade sig mot förslaget, blef föremål för våldsamma
angrepp och förföljelser från de hätske dominikanernas
sida. R. visade först svag undfallenhet, men gick
sedan till stark polemik. Kättarprocessen afgjordes
1514 till hans förmån, men återupptogs, och han
ålades 1520 evig tystnad. (Se Epistolæ obscurorum
virorum.) Sina sista år tillbragte R. som professor
i hebreiska och grekiska språken dels i Ingolstadt,
dels i Tübingen, högt uppburen både som lärd och
såsom människa. Reformationens idéer omfattade han
aldrig. Men genom sina grammatiska studier och arbeten
i grekiska och hebreiska språken gagnade han i hög
grad reformationens sak. Han var en äkta lärd, som
icke egde Erasmus’ begär efter yttre ryktbarhet. Med
Erasmus invecklades han i en filologisk strid. (Se
Etacism och Itacism.) Utom de ofvan nämnda
arbetena utgaf R. det satiriska lustspelet Sergius
sive capitis caput (1507), Der augenspiegel (1511),
R:s svar på Pfefferkorns smädeskrift "Handspiegel",
De sju botpsalmerna med hebreisk text (1512),
det märkvärdiga, af talmystik och nypytagoreism
genomsyrade, men också om en oerhörd hebreisk
språkkunskap vittnande De arte cabbalistica (1517),
De accentibus et orthographia Hebræorum libri III
(1518) och dessutom mindre grammatiska arbeten
samt editioner af latinska och grekiska författares
arbeten. Hans bref växling utgafs 1875 af L. Geiger,
"J. R., sein leben und seine werke" (1871);
en modern biografi saknas. - 2. Hermann R.,
ättling af en broder till den föregående, tysk
historieskrifvare, f. 1810 i Württemberg, d. 1873
i Stuttgart, var 1842-57 kyrkoherde i Pfrandorf och
skref bl. a. Geschichte Italiens von der grundung
der regierenden dynastien bis zur gegenwart (4
bd, 1858-74; "Italiens historia från de regerande
dynastiernas grundläggning till närvarande tid", 3
dlr, 1859-62) och Lebensbilder zur neuern geschichte
Italiens (3 bd, 1860-62). 1. J.P. (Hj.H-t.)
Reuleaux [rölå], Franz, tysk maskintekniker,
f. 1829 i Eschweiler, d. 1905 i Charlottenburg,
var 1856-64 professor vid Polytechnicum i Zürich
och 1868-96 föreståndare för Gewerbeakademie
i Berlin. Han författade bl. a. handboken Der
konstrukteur (1860-62; 4:e uppl:s 4:e aftryck 1896;
"Konstruktören", bearb, af C. A. Ångström, 1863-64,
ny uppl. 1877) och Theoretische kinematik (1875),
hvilket arbete vardt af betydelse för kinematikens
praktiska användbarhet. R. var juryman vid
världsutställningarna i Paris 1867, i Wien 1873 och
i Philadelphia 1876. Från sistnämnda exposition skref
han bref till "Nationalzeitung" (utg. samlade 1877),
hvari han uttalade en sträng dom öfver de tyska
industriella tillverkningarnas grundsats "billig
und schlecht". Detta uttalande väckte förbittring,
men gaf uppslag till ett samvetsgrannare arbete inom
tyska industrien. Frukter däraf kunde R. bevittna som
rikskommissarie vid världsutställningarna i Sydney
och Melbourne 1879-81. Han blef 1880 led. af svenska
Vet. akad.
Reumatisk [röj-], som härrör från eller hör till
reumatism (se d. o.).
Reumatisk pleurit [röj-], med., lungsäcksinflammation
af reumatisk infektion (virus vanligen varkocker
eller pneumokocker). Se Lungsjukdomar, sp. 1453.
Reumatism l. Rheumatism [röjma-], af grek. rheuma,
flytning, tillflöde, med., är ett i medicinskt
afseende föga differentieradt begrepp, hvarmed man
betecknar smärtor i olika delar af kroppen, mestadels
i underhud, muskulatur, ledgångar eller nerver,
ofta spontant insättande vid rörelse af en viss
kroppsdel, stundom endast påvisbara efter beröring
eller tryck på vissa yttre partier af kroppen. Med
begreppet reumatism förbinder allmänheten gärna utom
den lokala smärtan äfven föreställningen om, att
lidandet framkallats genom temperaturväxling af ett
eller annat slag, för hvilken den af smärtan angripna
kroppsdelen antages ha blifvit utsatt. Reumatismen
är sålunda det mest pregnanta exemplet på de
s. k. förkylningssjukdomarna. Från vetenskaplig
medicinsk synpunkt är sjukdomsbegreppet reumatism
visserligen något klarare än denna allmänhetens
diffusa föreställning om dessa sjukdomar, men dock
långt ifrån fullt utredt.
Till mycket väsentlig grad äro de reumatiska
sjukdomarna infektionssjukdomar, framkallade af
mikrokocker tillhörande de varbildande bakteriernas
grupp, speciellt strepto- och stafylokocker, ehuru
äfven gono- och pneumokocker spela en icke oväsentlig
roll inom etiologien. Från olika yttre ingångsportar,
i ett öfvervägande antal fall svalget och tonsillerna,
men äfven tarmkanalen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
