Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Révoil, Paul Amedée - Revolahti - Revolaks - Revolt - Revolution - Revolutionssolidum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde han ha inlagt större förtjänst än någon annan
om konsolideringen af Frankrikes nordafrikanska välde.
V. S-g.
Revolahti, finsk namnform för Revolaks.
Revolaks (fi. Revolahti), kapell under Siikajoki
pastorat, Uleåborgs län, Finland. Areal 229
kvkm. 1,496 inv. (1913), finsktalande. - R. var
27 april 1808 tidigt på morgonen skådeplats för
en strid, i hvilken öfverste J. A. Cronstedt med
2,250 man (enligt andra uppgifter 1,800 man) af
Savolaksbrigaden öfverföll ryske generalmajoren
Bulatov med 1,500 man. Ryssarna försvarade sig
med tapperhet i R:s prästgård och lämnade på
platsen 200 döda och sårade samt 400 fångar,
bland hvilka befälhafvaren. Svenskarnas
förlust uppgick till 100 man.
A. G. F. C. O. N.
Revolt (fr. révolte, af lat. revolvere, rulla om),
upplopp, folkresning, uppror. - Revoltera, förleda
till uppror, upphetsa; uppröra, sätta i harnesk;
göra upplopp, resa sig.
Revolution (af lat. revolvere, återupprulla),
omhvälfning, plötslig och genomgripande förändring
inom människolifvet (t. ex. af seder, religiösa
föreställningar, konst och vetenskap) eller af
jordytan genom våldsamt utbrott af naturkrafter;
astron., en himmelskropps omloppstid; polit.,
statshvälfning, en med våldförande af statens
rättsordning åvägabragt genomgripande förändring af
dess författning. Då staten har till uppgift att
genom en fast rättsordning reglera den mänskliga
sammanlevnaden, innebär rättsordningens våldförande
en kränkning af själfva statsidén. Deltagarna i
en revolution ställa sig därför utanför statens
rättsskydd och äro från den statsordnings synpunkt,
emot hvilken de förgripit sig, alltid brottsliga
samt straffbara. Men den statliga rättsordningen är
ej själfändamål, utan är afsedd att vara medel för
statsfolkets själfbestånd cch utveckling. Är nu en
rättsordning sådan, att den i st. f. att befrämja
förhindrar dessa ändamål, och finnes ej utsikt för,
att den på lagligt sätt kan ändras (genom en reform;
se d. o.), då blir en revolution, ehuru formellt
brottslig, dock moraliskt och historiskt berättigad
-, blir en handling jämförlig med, när den enskilde
genom nödvärn skyddar sitt lif med åsidosättande
af de rättsformer, som skulle skydda det, men ej
förmå göra det, eller när en därtill ej legitimerad
person verkställer en lifsfarlig operation för
att söka rädda lifvet på en medmänniska. I ena som
andra fallet gäller det, att lifvet är förmer än de
former, som stadgats till dess skydd, men också,
att den, som kränker dessa former, gör det med
risk att drabbas af deras straffbestämmelser, om
han misslyckas eller handlat i onödan. I viss mån
ligger därför en sanning i paradoxen: "revolutioner
äro berättigade, när de lyckas", men också blott i
viss mån. Äfven en misslyckad revolution kan ha haft
ett moraliskt berättigande som ett yttersta, ehuru
fåfängt försök att rädda ett folks lif, och å andra
sidan: om en lyckad och därför ostraffad revolution
företagits utan nödtvång, så är den fördömlig, ty den
blottställer folket i onödan för de faror, som hvarje
revolution för med sig: rättsmedvetandets fördunkling,
partilidelsernas lössläppande, inre och yttre kriser -
faror, som få riskeras, när det gäller nationell
välfärd, men hvilkas framkallande annars innebär ej blott
en juridisk, utan äfven en den största moraliska
förbrytelse. Historien visar också, att en del
revolutioner har åstadkommit icke blott nationell
räddning, utan också lysande nationell utveckling,
under det andra medfört nationell dekadans, ja
undergång. Det är först inför dess forum, som
revolutionernas berättigande eller oberättigande
kan konstateras. - Ehuru hvarje revolution betyder
den statliga rättsordningens omintetgörelse, framgår
dock en ny rättsordning ur en revolution, som lyckats,
och kan denna nya ordning göra sig gällande, blir den
därigenom legitimerad. Att söka våldsamt omintetgöra
en sådan ordning för att återställa det genom
revolutionen omstörtade tillståndet är därför också en
revolution - en kontrarevolution (se d. o.). Lyckas en
sådan, blir följden däraf reaktion (se d. o. 4). -
Revolutioner äro af olika slag, beroende på,
från hvilket håll de satts i gång. Det vanligaste
slaget är uppror (se d. o.) af folket mot landets
regering. När en militär befälhafvare med tillhjälp af
sina trupper söker i en eller annan riktning omstörta
den bestående ordningen, uppstår en
militärrevolution. En sådan plägar också benämnas med det spanska
namnet pronunciamento (se d. o.), emedan
dylika revolutioner i synnerhet varit vanliga bland
spansk-portugisiska folk. Ett tredje slags revolution
äro sådana, genom hvilka en statschef själf omstörtar
författningen (t. ex. Gustaf III:s revolution 1772
och presidenten Napoleons statskupp 1851). De äro
ofta tillika militärrevolutioner. Uttrycken statskupp
och statsstreck, som kunna användas om revolutioner
i allmänhet, begagnas vanligast om dylika. Med
palatsrevolution förstås en monarks
afsättning genom hans närmaste omgifning. Revolutioner
af detta slag ha i synnerhet förekommit i österländska
envåldsmonarkier. Huruvida en revolution bör anses
berättigad eller icke, beror ej af, hvem som företagit
den, utan i såväl det ena som det andra fallet af
om ett verkligt nödläge förelegat eller ej. - De
ryktbaraste revolutionerna äro de båda engelska af
1642 och 1688 (se England, sp. 621 och 624-625)
samt de franska af 1789, 1830 och 1848 (se Frankrike,
sp. 1152, 1159 och 1160, samt Julirevolutionen) och
hos oss revolutionerna 1772 och 1809. - Revolutionera,
göra revolution, omstörta. - Revolutionär, som innebär
eller syftar till revolution; deltagare i eller
befordrare af en revolution. S. B.
Revolutionssolidum, mat., den solida figur, som
uppkommer, då en kroklinje roterar omkring en i
dess plan belägen rät linje såsom axel. Det enklaste
slaget af revolutionssolida är sfären, som kan tänkas
uppkommen därigenom, att en halfcirkel roterar kring
sin diameter; ett annat slag är sfäroiden. Med
användning af ett från jordsfäroiden hämtadt
uttryckssätt ges vanligen namnet paralleller åt
afskärningarna mellan ytan af ett revolutionssolidum
och ett vinkelrätt mot dess axel draget plan. På samma
sätt kallas afskärningarna med ett genom axeln gående
plan meridianer 1. meridiankurvor. Parallellerna
äro alltid cirklar, meridianerna åter kongruenta
med den kroklinje, genom hvars rotation den solida
figuren uppstått. För bestämmande af volymen af ett
revolutionssolidum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
