Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 143-144 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ribbing. 3. Bo R. - Ribbing. 4. Lindorm R. - Ribbing. 5. Peder R. - Ribbing. 6. Per R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

häradshöfding i Vadsbo härad samt skall 1592 ha blifvit
hertig Karls "furstliga råd" och 1593 hans
lagman i Värmland. Åt honom såsom en af
hertigens trognaste och pålitligaste män anförtroddes
det viktiga Kalmar efter eröfringen 1599. 1600
undertecknade han ständernas dom öfver de anklagade
herrarna i Linköping. Vid 1602 års riksdag
var han en af de nyutnämnda 6 "hofråden",
hvarjämte han tillika blef kansliråd. R. blef
1604 ståthållare i Värmland. 1605 var han en
af Sveriges kommissarier vid underhandling med
ryssarna om fredens bekräftelse och kallades s. å.
till riksråd. 1606 utnämndes han till ståthållare
i Närke och höfvitsman på Örebro slott, en
befattning, som han beklädde under en följd af år.
1608 var R. en af de till gränsmötet med
danskarna i Wismar förordnade sändebuden. I jan.
1612 fick han jämte Nils Andersson Lilliehöök
uppdrag att afdöma alla rättegångssaker, som från
underrätter inkommo, men blef s. å. ståthållare
öfver Värmland och Dal samt Vadsbo och Valla
härad i Västergötland. 1619 var han en af
kommissarierna vid underhandlingen i Sjöared om
defensivförbund med Danmark mot Polen. 1624
fick han åter Värmlands landshöfdingedöme och
var åter en af de utsedde kommissarier, som detta
år under Axel Oxenstiernas ledning förde den
framgångsrika underhandlingen med Danmark i
Sjöared. Under den följande tiden framträder han
till följd af ålderdomsbräcklighet mindre. I
rådsprotokollen förekommer han som närvarande i rådet
endast under febr. och mars 1633.

4. Lindorm R., den föregåendes brorson,
son till ståthållaren Peder R., riksråd, f. 25
april 1569 på Svansö i Älfsborgs län, d. 1 april
1627, inträdde först i Johan III:s hoftjänst och
erhöll 1594 Seminghundra domsaga. I striden
mellan Sigismund och hertig Karl slöt R. sig till
den sistnämnde och skall, då han i egenskap af
sändebud från hertigen till konungen strax före
slaget vid Stångebro 25 sept. 1598 återvände från
den sistnämndes högkvarter till hertigen, genom
en falsk order i konungens namn till adelsfanan
bestämmande ha inverkat på slagets utgång. 1604
utnämndes han till hertig Johans af Östergötland
råd och hofmästare samt blef 1605 höfvitsman
öfver Vadstena stad och län och 1615 lagman i
Östergötland, till hvars landshöfding han
förordnades 1618. 1624 utnämndes R. till riksråd och
var s. å. en af de fyra svenske kommissarier, som
under Axel Oxenstiernas ledning afslöto traktaten
i Sjöared med Danmark. I rådet talade R. för
uppoffringar för kronans räkning.

5. Peder R., friherre, den föregåendes son,
riksråd, f. 10 juni 1606 på Vadstena slott, d. 14
april 1664 på Boxholm, var någon tid page hos
Gustaf Adolf, ingick sedermera vid Johan Banérs
regemente och avancerade under 30-åriga kriget
1640 till öfverste för Västgöta knektar och blef
1641 kommendant i Wismar. 1643 var han med
sitt regemente i Leipzig, men reste s. å. hem till
Sverige, där han stannade. 1648 blef han
landshöfding i Älfsborgs län samt kommendant i
Göteborg, en befattning, som han synes ha skött till
sin död, oaktadt han 1654 inkallades i rådet och
1663 utnämndes till hofrättsråd i Svea hofrätt.
1654 blef han upphöjd i friherrligt stånd.


6. Per R., friherre, den föregåendes sonson,
ämbetsman, statsman, f. 14 maj 1670 i Stockholm,
d. där 14 april 1719, blef 1693 kommissarie i
Kammarrevisionen, 1710 lagman öfver Halland,
1712 kammarråd och 1714 landshöfding i
Uppsala län. R. deltog i ständernas sammankomster 1710 och 1714
med sakkännedom och värdighet och utsågs vid sistnämnda riksdag att
afgå som ständernas sändebud till konungen. R. var en synnerligt
duglig ämbetsman och fick också 1718 som "öfverordningsman" plats
i den nya förvaltning, hvarigenom Karl XII sökte skapa en starkare
centralisation. Till dessa "nyheter" var dock R.,
liksom i allmänhet de svenske ämbetsmännen, en
afgjord fiende, och den byråkratiska oppositionen
blef den ej minst verksamma kraften vid enväldets
fall. Redan mot slutet af Karl XII:s regering
hade R. jämte några andra missnöjda (Fredenstierna,
Gyllencreutz m. fl.) uppgjort förslag till
en ny regeringsform. Konungens död gaf signalen
till dessa planers genomförande, och R. blef själfva
hufvudmannen för den "revolution", hvars resultat
blef frihetstidens statsskick. Han har därför
också med skäl räknats som den förnämste af de
s. k. "riksfäderna" från 1719. Redan 22 dec.
1718 utnämndes R. till ordförande i kommissionen
öfver Goertz, och som sådan bär han i första hand
ansvaret för, att denna domstol gjorde sig till ett
verktyg för den allmänna ovilja, som Goertz ådragit
sig genom sin andel i Karl XII:s förhatliga
finansåtgärder och ej mindre förhatliga nyheter i
förvaltningen. Anloppet mot enväldet utgick från
krigsbefälet, som erkände Ulrika Eleonora som Karl
XII:s efterträderska endast mot villkor, att enväldet
afskaffades. Men R. nöjde sig ej därmed, utan
ville ha själfva arfsrätten till tronen upphäfd för
att skaffa ständerna fullkomligt fria händer vid
det nya statsskickets uppgörande. Då han och
hans vänner omedelbart efter Karl XII:s död
företogo en omarbetning af sitt förslag till
regeringsform, kommo de öfverens om att förklara
arfsrätten utslocknad, därvid stödjande sig på, att
1604 års arfförening, som Karl XI åberopat i
sina föreskrifter om tronföljden, ej medgaf någon
arfsrätt åt gifta prinsessor. Denna åsikt lyckades
de också göra så allmän bland de 1719 sammanträdande
ständerna, att Ulrika Eleonora (21 jan.)
fann sig föranlåten att hemställa frågan till rådet.
Ehuru detta redan erkänt henne som drottning,
förklarade det sig dock nu mot hennes arfsrätt;
och sedan R., som af henne blifvit utnämnd till
landtmarskalk, tillkallats och förklarat, att
ständerna ville välja henne, men ej erkänna henne
som arfsberättigad, nödgades hon uppge sina
anspråk. Då R. ej betraktade Ulrika Eleonora
som drottning, ansåg han henne ej heller ha varit
berättigad att utnämna landtmarskalk och lät
därför adeln följande dagen bekräfta sig i denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>