Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ricard, Olfert Herman - Ricardo, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristna studentrörelsen. Vidare är han en
mycket produktiv författare, särskildt af
uppbyggelseskrifter, och flera af hans böcker
ha fått en ovanligt stor spridning: Ungdomsliv
(1905; 19:e uppl. 1914; sv. öfv. 1906), Kristus og
hans mænd (1909; 8:e uppl. 1911; sv. öfv. 1910),
Vejledning til dagligt selvstudium af Jesu Kristi
liv (1901; 3:e uppl. 1912) och dess fortsättning
Aanden i apostelkirken (1910; 2:a uppl. 1912), Lær
os at bede (1912; sv. öfv. 1913), predikosamlingen
Og vi saa hans herlighed (1911; 6:e uppl. 1912;
sv. öfv. 1913) samt Profeten Jeremias och Paulus
(1913), tankedigra skildringar af dessa mäns lif
och verksamhet.
E. Ebg.
Ricardo [rika’dåu], David,
engelsk nationalekonom, f. 19 april 1772 i London,
d. 11 sept. 1823 på sitt landställe Gatcomb park i
Gloucestershire, tillhörde en judisk familj från
Holland. Vid 14 års ålder blef R. affärsbiträde åt
sin fader, från hvilken han skilde sig, då han vid
myndig ålder slöt sig till den engelska statskyrkan
och ungefär samtidigt ingick äktenskap med en
kristen kvinna. Han egnade sig nu åt själfständig
fondmäklarverksamhet, som kröntes med en sådan
framgång, att han redan vid tjugufem års ålder ansågs
vara en rik man. Han började då intressera sig för
studier och utgaf så sin första nationalekonomiska
skrift, The high price of bullion, a proof of the
depreciation of the bank notes (1809), där han
föreslog, att Englands bank skulle ånyo bli skyldig
att återinlösa sina sedlar och i samband därmed
inskränka den i omlopp stadda sedelmängden. R:s
tankegång bröt delvis igenom i Peels banklag af
1844. - R. drog sig nu småningom tillbaka från
affärsverksamheten, egnade sig i allt högre grad
åt vetenskapliga och sedermera äfven politiska
värf; 1819 invaldes han i underhuset. 1817 utgaf
han Principles of political economy and taxation
(3:e uppl. 1821; utg. med inledn. och bibliografi af
Gonner 1891). Bland R:s skrifter märkas vidare The
influence of a low price of corn on the profits of
stock (1815), Proposal for an economical and secure
currency (1816) och Protection to agriculture
(1822); Collected works utkommo 1846. Af hans
bref ha publicerats de till Malthus (1887), till
Mc Culloch (1897), till Trower m. fl. (1899). -
R. har betecknats som "den verklige grundläggaren af
den abstrakta nationalekonomien" och "den deduktiva
metodens fader". Hans "Principles" måste betraktas som
ett af den klassiska nationalekonomiens grundläggande
arbeten och ett af de förnämsta inom denna vetenskap,
men har ingalunda karaktären af ett systematiskt
verk. Framställningen lämnar mycket öfrigt att önska
i fråga om klarhet, fyllighet och följdriktighet,
en anledning till skiftande tydningar af hans
uttalanden. Icke minst gäller detta hans värdelära,
som ock är utgångspunkten för den marxistiska
(se Mervärde och Värde). R. skiljer mellan a) det
absoluta l. reella och b) det relativa l. bytesvärdet hos
tingen, under förutsättning att de äro ekonomiskt
nyttiga. Det absoluta värdet har sin grund i det
arbete af olika kvalitet, som, direkt eller indirekt -
genom verktyg, maskiner o. s. v. -, nedlagts eller
"förkroppsligats" i föremålen. Bytesvärdet hos
speciellt sällsynta varor beror på de efterfrågandes
köphåg och köpkraft. För den stora mängden af
marknadsförda varor - sådana, som oinskränkt nog kunna
frambringas, - afgöres bytesvärdet af den grad,
i hvilken de, jämförda med andra varor, innesluta
absolut värde. R. talar också om den relativa
mängden af nödvändigt arbete som nästan ensamt
afgörande det relativa värdet. Ett modifierande
inflytande utöfvas af kapitalets medverkan,
detta kapitals egenskap af fast eller rörligt
och i samband därmed tiden för arbetsresultatets
frambringande och marknadsförande. Åt kapitalvinsten
ges sålunda en värdebestämmande roll. R:s värdelära,
som tydligen ej blef slutgiltigt formulerad, är
icke den exklusiva arbetsteorien, utan närmare
en allmän produktionskostnadsteori. Sin stora
uppmärksamhet egnar R. åt läran om fördelningen
af produktionsafkastningen: "nationalekonomiens
hufvudproblem". Han kommer först till jordegarnas
andel och fullständigar de tankar, som förut
framburits af J. Anderson, E. West och Malthus om
jordräntan (se d. o. - hvarvid också beröres R:s teori
om jordräntans historiska uppkomst: först togs den
bättre jorden i bruk, sedermera, med det växande
näringsbehofvet, jord af sämre kvalitet och med
sämre läge - och Jordproduktivitetslagen). Säden
är icke dyr, därför att jordränta uppstår; sådan
uppstår, därför att säden är dyr - m. a. o.:
jordräntan ingår ej i produktens pris, som regleras
af kostnaden för den produktion, som sker under de
minst gynnsamma förhållanden. Således en frukt af
jordens egen inneboende kraft, är jordräntan för
R. en differentialinkomst: "skillnaden mellan
produktionsresultatet af samma mängder arbete
och kapital, nedlagda på jord af lika eller
olika kvalitet". - Arbetslönen göres af R. till en
prisföreteelse. Liksom varornas pris är af två slag,
nämligen naturligt (normal-)pris och marknadspris,
skiljer han mellan a) arbetets naturliga pris,
beroende af priset på de näringsmedel, nödvändighets- och
bekvämlighetsartiklar, som erfordras för
att underhålla arbetaren och hans familj, samt
b) dess marknadspris, den faktiskt utbetalade
lönen, i sina växlingar bestämd af tillgång
och efterfrågan, men alltjämt oscillerande
kring det naturliga. Arbetslönen ställes i
beroende af förhållandet mellan kapitalets och
befolkningens tillväxt: R:s tankelinje pekar såväl
mot lönefondsteorien som - och särskildt - mot
den af Lassalle agitatoriskt tillspetsade teorien
om "den järnhårda lönelagen" (se Arbetslön).
R. beredde dock en väsentlig verkningssfär för
lefnadsstandarden, hvars höjning syntes honom
högst önskvärd. - Kapitalvinsten (kapitalränta
+ företagarvinst) utgör det öfverskott, som
äfven vid jordräntelös produktion uppstår öfver
den naturliga reallönen - d. ä. arbetet för att
frambringa arbetarnas nödvändiga underhållsmedel;
detta öfverskott är erforderligt för eggelse att spara
(resp. bilda kapital). Arbetslön och kapitalvinst stå
i sina proportioner i intimt beroende af hvarandra;
de kunna samtidigt stiga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
