Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richelieu. 3. Armand du Plessis, hertig af R. - Richelieu, Andreas du Plessis de - Richepin, Jean - Richer, frankisk krönikeskrifvare. Se Richerus - Richer, Edmond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en öfvertygad anhängare af den bourbonska monarkien,
uppträdde R. dock med fasthet gentemot ultras. Han
upplöste 1816 den reaktionära deputeradekammaren
och förde under de följande åren, stödd på den
centermajoritet nyvalen gåfvo honom, en moderat
reformpolitik. R. deltog i kongressen i Aachen 1818,
där han utverkade, att de allierade makternas trupper
skulle utrymma Frankrike. 15 nov. 1818 undertecknade
han den akt, hvarigenom Frankrike upptogs i de
europeiska makternas "heliga allians". Redan en
månad därefter, i dec. 1818, måste R. lämna sin
plats på grund af oenighet med vänstern i frågan
om vallagens reformering, då general Dessolles
blef stats- och utrikesminister. Dessolles afgick i
nov. 1819, och hans efterträdare Decazes störtades af
ultra-rojalisterna 18 febr. 1820, hvarefter Ludvig
XVIII åter utnämnde R. till statsminister. Under
denna sin andra ministär inskränkte R. tryckfriheten,
ändrade vallagen och vidtog flera andra reaktionära
åtgärder, men lyckades likväl icke tillfredsställa
ultra-rojalisterna, som störtade honom i dec. 1821,
hvarefter Villèle blef statsminister. R:s namn och
hertigtitel öfvergingo till hans systerson Armand
François Odet Chapelle de Jumilhac, f. 1804, d. 1879,
pär af Frankrike 1822-48. I en själfbiografisk
skildring (i "Revue historique". XXXVII) behandlade
R. sin andra ministär. Den af Polovtsov redigerade
54:e delen (1886) af ryska historiska sällskapets
"Sbornik" innehåller ett digert material till hans
historia. Jfr de Crousaz-Crétêt, "Le duc de R. en
Russie et en France" (1897) och under Frankrike,
sp. 1159, anförd litteratur.
1. N. H-tz.
2. Kj.*
3. E. W.*
Richelieu [riJöliö’], Andreas du Plessis de,
sjömilitär i Siam, af dansk börd, f. 24 febr. 1852 i
Nordslesvig, där hans fader var präst. Släkten hette
eg. Riechel, men tillegnade sig själf det förnäma
franska namnet. Urspr. sjöman i danska handelsflottan,
kom R. 1874 till Siam och svingade sig där efter
hand upp till höga ställningar i rikets nya flotta,
som han väsentligen medverkade att bilda. Han blef
1883 generaladjutant hos kejsaren, 1890 viceamiral
och var 1899-1902 sjöminister. Genom sitt inflytande
lyckades han skaffa många danskar förmånliga
ämbeten eller andra inbringande anställningar,
hvarjämte han åvägabragte, att ett par siamesiska
prinsar sändes till Danmark att utbildas i europeisk
kultur. Han medverkade äfven till stiftandet af
Östasiatiska kompaniet 1897. Efter hemkomsten till
Danmark 1902 blef R. medlem af och 1905 ordf. i
styrelsen för Det forenede dampskibsselskab,
dessutom 1903 medlem och 1908 ordf. i styrelsen för
Burmeister & Wains skeppsvarf och maskinfabrik
samt har på bägge dessa poster visat stor
skicklighet och organisationsförmåga. R. är äfven
styrelseledamot i 5 andra stora affärsföretag, blef
1907 kammarherre och invaldes 1915 i landstinget.
E. Ebg.
Richepin [riJpä’], Jean, fransk författare, f. 4
febr. 1849 i Médéah i Algeriet såsom son till en
militärläkare, inträdde 1868 efter slutade skolstudier
i Ecole normale, men blef under kriget 1870 redaktör
för en liten tidning i Franche-Comté och inträdde
sedan i en skyttekår af frivilliga. Därefter skref
han i åtskilliga tidningar, utgaf sin första bok
Les étapes d’un réfractaire: Jules Vallès
(1872), debuterade på en gång som skådespelare
och dramaturg med stycket L’étoile (1873), som
han författat tillsammans med André Gill, väckte
uppseende i Quartier latins litterära kretsar genom
sin manliga skönhet, sin skicklighet i kroppsliga
idrotter, sina excentriciteter, sin eldiga lyriska
läggning. Han led vid denna tid verklig nöd. Hans
tiggarvisor La chanson des gueux (1876), där han ger
uttryck åt sin medkänsla för alla slags bohemnaturer,
slog starkt an på den bredare publiken. Samlingen
åtalades för osedlighet, och R. dömdes till en månads
fängelse och 500 frcs böter. Han förde därefter en
tid framåt ett äfventyrligt lif, tog hyra som matros
på en fiskekutter, hade något slags befattning i
en cirkus, men ungefär samtidigt medarbetade han i
"Gil Blas" och andra litterära tidningar och utgaf
slag i slag dikter, romaner och dramer. I hans
diktning korsas en romantisk och en naturalistisk
ådra; han är en af de siste representanterna för den
Hugoska skolans retorik, men hans världsuppfattning
är krasst materialistisk och nästan priapiskt
sensuell. Han älskar att skildra det primitiva och
våldsamma, abnorma själstillstånd som Baudelaire och
excentriska lefnadsöden som Mérimée. Svärmeriet
för friluftslifvet och bohemnaturerna samt
hatet till det konventionella, som redan utmärkt
hans första diktsamling, gå igen igenom hela hans
författarskap. Som skald når han stundom mycket högt;
diktionen är ofta praktfull och ordvalet rikt, men han
förfaller också till smaklösheter och bombast. Hans
förnämsta diktsamlingar äro utom ofvannämnda Les
caresses, kärlekssånger, ofta gifvande ett friskt
uttryck åt hans sinnliga uppfattning af kärleken
(1877), Les blasphèmes (1884), nästan löjlig genom
sin cynism och ytliga materialism, La mer (1886),
hänförda sånger till hafvet, Mes paradis (1894),
en analys af det egna jaget. Af hans romaner och
novellsamlingar kunna nämnas: Les morts bizarres
(1876), Madame André (1878), kanske hans bästa roman,
La glu (1881, Miarka, la fille à l’ourse (1883),
Le pavé (s. å.), Braves gens (1886), Césarine
(1888), Le cadet (1890), Truandailles (s. å.),
Le miseloque (1892), Flamboche (1895), Lagibasse
(1899) o. s. v. Slutligen har han skrifvit för
teatern en massa dramer såsom La glu (1883), Nana
Sahib (s. å., för Sarah Bernhardt; själf uppträdde
han i den manliga hufvudrollen), Macbeth (1884),
Sophie Monnier, la maîtresse de Mirabeau (s. å.),
Monsieur Scapin (1886; en mästerlig efterlikning
af den Molièreska komedien), Le flibustier (1888;
"Fribytaren", uppf. å Dram. teatern 1895), Par le
glaive (1892), L’aimé (1893), Vers la joie (1894),
Grandes amoureuses (1896), Théâtre chimérique
(s. å.), Le chemineau (1897), La martyre (1898), Le
chien de garde (s. å.), Les truands (1899), Miarka
(1905) o. s. v. R. invaldes 1908 i Franska akad. Jfr
J. Lemaître, "Les contemporains", III (1888), och
Gusseron, "J. R." (i "Nouvelle revue", 1891).
J. M.
Richer [riJe], frankisk krönikeskrifvare. Se Richerus.
Richer [riJe], Edmond, fransk katolsk teolog,
gallikanismens främste teoretiske utbildare, f. 1560,
d. 1631, var en mycket lärd och mycket djärf anhängare
af Ligan, som under Henrik IV sysslade med att utge
Gersons skrifter. Härunder fördjupade han sig i
gallikanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
