Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddare, hederstitel - Riddaren af den sorgliga skepnaden - Riddarens väg - Riddare utan fruktan och tadel. Se under Chevalier - Riddarfiskar - Riddarfjärden. Se Mälaren - Riddarfjärilar. Se Papilionidæ - Riddarholmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom sköna damers bifall och genom åtrån att medelst
mandomsprof hedra den dam, hvars färger man bar. De
ridderliga idealen gåfvo upphof till rik diktning,
riddardikten (se Riddarpoesi), dels på vers
(hjältedikter, kärlekssånger),
dels på prosa (riddarromaner). Emedan denna
diktning blomstrade i synnerhet i romanska länder,
har den kallats romantisk, och den lifsåskådning,
som däri fick uttryck, romantik (se d. o.). –
Emellertid hade riddarväsendet äfven skuggsidor. Den
ridderliga äfventyrslusten födde förakt för fredliga
värf; till följd däraf skärptes ståndsskillnaden
mellan adel och ofrälse, och allt för ofta lät man
riddarplikten endast gälla ståndsmedlemmar. Den
ridderliga hederskänslan kunde slå öfver i oresonlig
ömtålighet och taga sig uttryck i rent af befängda
fantasterier. Ej sällan frigjorde sig kärlekskulten
från den äktenskapliga trohetsplikten, och
aktningen för kvinnan urartade till ytlig älskogslek
(galanteri). – Genom länsväsendets upplösning, krutets
uppfinning, som beröfvade rytteriet dess dominerande
betydelse, och genom medeltidsreligiositetens
försvagande förlorade riddarväsendet mot medeltidens
slut sina förutsättningar och råkade i förfall. Den
konflikt, som därigenom uppstod mellan dess gamla
ideal och en mera realistisk åskådning, har gett
upphof till ett af världslitteraturens yppersta
verk, romanen "Don Quijote" (se Cervantes). Ett
tecken till det börjande förfallet var, att
konsekvenserna af institutionens osunda riktningar
ohöljdt trädde i dagen. Så medförde nu föraktet för
andra sysselsättningar än krigiska, att riddare,
som genom de förändrade ekonomiska förhållandena
blifvit fattiga, sökte sin utkomst i röfveri
(rofriddare) och förvandlade sina riddarborgar
till simpla röfvarnästen. Med nya tidens inbrott var
riddarväsendets roll fullständigt utspelt. Nutidens
ordensväsen – förtjänst- eller utmärkelsetecken,
utdelade af statscheferna – har visserligen så till
vida ett samband därmed, att en del nu brukliga
ordnar, t. ex. den engelska strumpebandsorden, direkt
leder sitt ursprung från medeltida riddarsamfund och att i allmänhet
förebilderna till nutida ordenstitlar (riddare, kommendör) och till
ordensinsignier hämtats från sådana samfund, men det
hvilar på helt andra förutsättningar än medeltidens
universella, krigisk-religiösa riddarväsen. (Om det
nutida ordensväsendet se Ordnar.) Med de medeltida
samhällsförhållandenas försvinnande hade detta fyllt
sin uppgift: att under en vild och rå tid häfda
ideella sträfvanden, befrämja tro och heder samt
verka för sedernas förfining. Att det skedde i en
aristokratisk klassandas tecken var en ensidighet,
men i alla fall hade därunder värden skapats, hvilka
vid riddarväsendets undergång som ett arf därifrån
kom den västerländska kulturen i dess helhet till
godo. – Hvad Sverige angår, kom det aldrig att höra
till feodalländerna, men enligt förebilder från
dessa uppstod äfven här, liksom i Danmark och Norge,
en beriden krigarklass (se Adel), och i sammanhang
därmed infördes riddarväsendet. Huruvida detta hos
oss, som antagits, skedde genom ett stadgande af
Magnus Ladulås, må lämnas därhän. Men säkert är,
att riddarväsendet under hans regering i Sverige
fanns som en fast institution, ty i Alsnö stadga
(1279) omtalas "riddare och svenner till vapen" (om
de senare riddar- och svenneklasserna inom adeln se
Riddarhusordning). Rätten att utdela riddarvärdighet
blef emellertid i Sverige förbehållen konungen och
användes sparsamt. De förnämare medlemmar af frälset,
som stannade i väpnarnas klass, plägade därför
betecknas som "riddares vederlikar" (militares) eller
"riddermenske män". Jfr L. Gautier, "La chevalerie"
(1884). – Om riddarna i det forna Rom se Equites.
S. B.
Fig. 7. Riddare hos sin tillbedda dam. Efter en burgundisk miniatyr från 1300-talet.
Riddaren af den sorgliga skepnaden (sp. El caballero
de la triste figura) kallar Sancho Panza sin herre,
Don Quijote, efter ett af dennes bedröfliga äfventyr
(se Cervantes); i allmänhet en person, som "hänger
hufvudet" eller ser komiskt eländig ut.
Riddarens väg, jap. busjido l. bushi-do,
eg. "riddarlagen". Se Busjido och Japan,
sp. 1458.
Riddare utan fruktan och tadel. Se under Chevalier.
Riddarfiskar, Eques Bl., zool., kallas några till
familjen Sciænidæ hörande fiskar af de taggfeniga
fiskarnas ordning. Kroppsformen är aflång, med
rygglinjen uppstigande mot nacken till fästet för
den första ryggfenan, som är betydligt högre, bredt
sabelformig. Andra ryggfenan är långsträckt och täckt
af tunna fjäll liksom stjärtfenan. Den höga, långt
framåt sittande första ryggfenan ger dessa fiskar
ett egendomligt utseende. Hithörande arter äro kända
från de tropiska delarna af Amerikas Atlantkust.
L-e.
Riddarfjärden. Se Mälaren.
Riddarfjärilar, zool. Se Papilionidæ.
Riddarholmen, en af de holmar, på hvilka Stockholm
är byggdt, förenas med västra sidan af den egentliga
staden genom en öfver Riddarholmskanalen slagen
järnbro, som 1867 efterträdde den 1784 af E. Palmstedt
byggda vackra stenbro, som därefter förvarades i
stadens materialförråd och nu är ämnad att användas
vid Stadshuset. Holmens äldsta namn var Kidhaskär
(Erikskrönikan),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
