Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 251-252 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ridsport - Ridspö - Ridstång. Se Betsel 1 - Ridå - Ridön. 1. ö i Prästfjärden i Mälaren - Ridön. 2. ö s. om Västeråsfjärden - Riebeckit - Riebeckitfonolit. Se Riebeckit - Riebeckitgranit. Se Riebeckit - Riebeckittrakyt. Se Riebeckit - Rieck-Müller, Sara Maria Polonia - Ried - Riedel. 1. August Heinrich R. - Riedel. 2. Eduard von R. - Riedel, Karl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

steeple-chase-bana, prishoppning och
prisridning; II Prisridning;
III Prishoppning. De då utfärdade närmare
bestämmelserna för dessa täflingar torde bli i stort
sedt grundläggande för den närmaste tidens dylika
täflingar på ridsportens område.

B. C-m.


Fig. 1.


Fig. 2.


Fig. 3.

Ridspö. I allmänhet bör man vid ridning ej använda
andra hjälpmedel än de vanliga s. k. hjälperna
(händer, skänklar och säte), och än mindre bör man
bruka våld för att göra sig förstådd af hästen. Skulle
ryttaren genast använda sporren på den fullkomligt
odresserade remonten, framkallas lätt olydnad. För att
förmå hästen att efterkomma det, som begäres af honom,
börjar man därför med sådana hjälpmedel, som han
lättast förstår, och dessa äro piskan i ridlärarens
och spöet i ryttarens hand. Samtidigt härmed använder
ryttaren småningom ben och slutligen äfven sporre,
till dess hästen förstått, hvad som begäres af
honom. Ridspöet (fig. 1) bör vara så långt, att
ryttaren kan använda det bakom sadeln, utan att
handen därvid släpper tygeltaget, men det får ej
vara för långt och mjukt, så att ryttaren ej med
säkerhet kan beräkna, hvar slaget träffar. Till
häst hålles spöet vanligen med spetsen snedt bakåt
och nedåt; äldre tiders stallmästare redo däremot
med spöet uppåtvändt. Ridkäpp (fig. 2),
som är kortare och styfvare än spöet, användes
till promenadridt. Ridpiska (fig. 3) begagnas vid
jaktridning och är då vanligen försedd med snärt
(se Piska).

B. C-m.

Ridstång. Se Betsel 1.

Ridå (fr. rideau, af rider, rynka, vecka), förhänge,
förlåt, teaterförhänge, som före pjäsens början
och mellan akterna är nedfälldt, så att det döljer
scenen för salongen. Som ridåns uppfinnare nämnes
Ferdinando da Bibbiena (se Galli). På fornromerska
teatrar nyttjades ett slags ridå (grek. avla’ia,
lat. aulæum), som vid styckets början rullades ned
kring en under golfvet befintlig cylinder och efter
aktens slut drogs upp, så att den täckte scenen. På
Shaksperes tid bestod ridån af skynken, som drogos
åt sidorna. Teatereldsvådorna ha på senaste tiden
föranledt uppfinnandet af järnridåer, afsedda att
vid behof fullständigt isolera salongen från scenen.

Ridön. 1. Ö i Prästfjärden i Mälaren, tillhörig
Öfver-Enhörna socken, Södermanlands län, omkr. 39 har,
6 km. lång, men ganska smal. Den tillhör staten och
är dels hofstalläng, dels kronopark. Ett kronans
krutmagasin ligger på kronoparken och på ett
mindre skär i Ridösundet en växelfyr (hvitt, rödt
sken). - Strax ö. om R. ligger Kurön med ett af
Frälsningsarmén upprättadt hem för alkoholister. -
2. En annan R. (Väster-Ridön) ligger s. om
Västeråsfjärden och tillhör Västerås-Barkarö socken.

Riebeckit [rib-] Sauer, miner., en monoklin, djupblå,
såsom stänglar med väl utbildade prismatiska
genomgångar uppträdande lerjordsfri natronamfibol
af sammansättningen Na₂Fe₂Si₃O₁₂
med inblandning af Fe₄Si₄O₁₂.
Ingår som väsentlig beståndsdel i
riebeckitgranit (alkaligranit) från Sokotra, Corsica,
Rumänien, i riebeckittrakyt från Hohenburg vid Berkum
(nära Bonn) samt i riebeckitfonolit från Skottland.

A. Hng.

Riebeckitfonolit [rib-], miner. Se Riebeckit.

Riebeckitgranit [rib-], miner. Se Riebeckit.

Riebeckittrakyt [rib-], miner. Se Riebeckit.

Rieck-Müller [rik-], Sara Maria Polonia,
författarinna, född Sundberg, f. 8 mars
1863 i Sundsvall, gifte sig 1885 med ingenjör
J. F. Rieck-Müller, har författat ett antal noveller
och skildringar med ämnen från Norrland och äfven
varit verksam som medarbetarinna i pressen, särskildt
Aftonbladet. Af fru R.-M:s arbeten kunna nämnas
Fjällbyfolk (1899), Mellan haf och fjäll (1901;
2:a uppl. 1910), Gunnar Gran (1903; 2:a uppl. 1913),
I snön (1904; 2:a uppl. under titeln Rallare-Marja,
1914), Flyttfåglar (1905; 2:a uppl. 1913), Vildvin och
barr (dikter, 1907), Skeppsbrutna (1908), Stor-Sigrid
(1912) och Doktorsgården och andra noveller (1915),
innehållande genuina och varmhjärtade skildringar
från Norrland.

Ried [rid], stad i Öfre Österrike, i Innviertel, vid
Salzkammergutbanan. 5,744 inv. (1900). I R. afslöts
8 okt. 1813 mellan Österrike och Bajern ett fördrag,
hvarigenom Bajern slöt sig till de mot Napoleon
förbundna makterna.

Riedel [rid-]. 1. August Heinrich R., tysk målare,
f. 1799 i Baireuth, d. 1883, studerade vid akademien
i München, for 1828 till Rom och stannade sedan
där till sin död. Han vann mycket stor popularitet
genom sina kvinnliga skönhetstyper (Herodias,
Sapfo, Backantinna m. fl.) och genom sina italienska
flickor och familjeidyller från golfen vid Neapel,
där sköna människor lefva i en oafbruten fest med
drufvor och mandolinspel. Bland sin tids tyska målare
blef R. på sätt och vis nyhetsman i så måtto, som han
lade vikt ej endast vid teckningen, utan vid färgen,
vid ljusets lek på föremålen. Men hans kolorit var
oljetrycksartad och idealiseringen genomgående fadd
- hans målningar ha sitt hufvudsakliga intresse för
eftervärlden som tidsbelysande smakprof. Typiska
prof på denna konst ses i Nya pinakoteket i München
(Fiskarfamilj vid hafsstranden m. fl.), i Berlins
nationalgalleri (Flickor från Albano, Badande
flickor) och i Thorvaldsens museum (Fiskarfamilj,
Badande flicka). - 2. Eduard von R., den föregåendes
broder, tysk arkitekt, f. 1813, d. 1885, studerade för
Gärtner i München samt i Italien och deltog 1841-50
i byggandet af slottet i Aten. Därefter verkade
han i München, byggde bl. a. Konstföreningens
hus där samt slottet Hohenschwangau.

1-2. G-g N.

Riedel [rid-], Karl, tysk musiker, f. 1827 nära
Elberfeld, d. 1888 i Leipzig, arbetade som gesäll
vid ett sidenfärgeri i Zürich, då han plötsligt
1848 ändrade lefnadsbana och studerade musik vid
konservatoriet i Leipzig, där han blef en af de
anseddaste musikaliska notabiliteterna, sedan han
1854 stiftat den berömda "Riedelscher verein" för
uppförande af företrädesvis äldre kyrkliga sångverk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>