Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 519-520 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roberg, Paul Emil Rikard - Robert, konungar af Frankrike. 1. R. I - Robert. 2. R. II, den fromme (le pieux)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dramatiska teatern), blef R. dekorationsmålare
därstädes. Ett af hans första arbeten
var Djurgårdsbilden i "Positivhataren"
(1843). Sedan väckte i synnerhet dekorationerna
till de romantiska dramerna "Chevalier de Maison
rouge", "Klostret Castro", "Hinko eller Friknekten"
m. fl. uppseende. R., som redan förut varit bröstsjuk,
fick 1850 ett svårt anfall af sin åkomma, och sedan
han s. å. blifvit tillerkänd konstakademiens kungliga
medalj, sattes han genom en subskription i stånd att
resa till södern. Han vistades i Alger och sedan i
Italien och Paris, fick våren 1852 anbud att öfvertaga
Müllers plats som dekorationsmålare vid Kungl. teatern
och reste då genast hem öfver Dresden och Berlin. Han
hade under sin resa flitigt studerat sin konst
samt teatrarna i de städer, som han besökt. På
operan debuterade han redan på hösten s. å. med en
lysande uppsättning af "Profeten", som väckte stor
sensation och förklarades öfverträffa allt, hvad man
i den vägen haft tillfälle att se i Sverige. Sedan
följde dekorationer till "Trollflöjten", "Don Juan",
’ Oberon", "Friskytten", "Brudfärden i Hardanger",
"Axel och Valborg" på Mindre teatern m fl. R:s
dekorationer voro stiltrogna och karaktärsfulla
taflor - landskap, stadsvyer, interiörer - från olika
länder. De visade en sällsynt storslagen hållning,
lyrisk fantasi och poesi i stämningen, illuderande
behärskning af perspektivet och glänsande koloristisk
kraft. Om deras konstnärliga flykt och gedigenhet
vittna de skisser, som bevaras i Nordiska museet
och i privat ego. Han utförde äfven målningar i
olja och akvarell. Hans bröstsjukdom tilltog tyvärr
under vistelsen i hemlandet och under det forcerade
arbetet, och han afled vid 38 års ålder. 1853 hade
han blifvit ledamot af konstakademien. F. Ahlgrensson
var hans lärjunge och blef en värdig efterträdare
åt dekorationsmåleriets främste svenske mästare. -
Jfr Adlersparre, "Anteckningar om bortgångna samtida"
(III, 1862; med utdrag ur R:s dagböcker och bref).

G-g N.

Robert [fr. utt. råbär], konungar af
Frankrike. 1. R. I, f. omkr. 865, d. 923, andre son
till markgrefven Robert den starke, dotterson till
kejsar Ludvig den fromme och broder till konung
Eudo. Efter dennes tronbestigning (888) öfvertog
R. hans värdigheter som frankernas hertig (dux
Franconum), grefve af Paris och Anjou m. m. Fastän
själf den mäktigaste stormannen i riket, bidrog
han efter Eudos död (898) till valet af Karl den
skallige (af den karolingiska ätten), som i gengäld
bekräftade alla hans värdigheter. R. försvarade Paris
mot vikingahöfdingen Rollo (se d. o.) och stod sedan
fadder vid dennes dop. - Då konungens öfvermodige
gunstling Hagano började undantränga R. från hans
förut stora inflytande hos konungen, gjorde han
uppror, vann större delen
af rikets stormän på sin sida och blef 29 juni 922
själf vald till konung och krönt i Reims. Redan efter
ett år stupade han nära Soissons i en strid med Karl,
som sökte återvinna sin krona. - R. var fader till
Hugo den store och farfader till Hugo Capet.


Robert den fromme. Efter hans sigill år 1028
(i Saint Germain en Layes museum).

2. R. II, den fromme (le pieux), den föregåendes
sonsons son, Hugo Capets son, f. omkr. 970, d. 1031,
blef kort efter faderns tronbestigning (987)
dennes medregent och efter hans död ensam konung
(24 okt. 996). Samtiden prisade R:s fromma sinnelag,
hans godhet mot de fattige, hans ödmjukhet och hans
rena seder. Han hade intresse för teologiska studier
och skall ha komponerat kyrkohymner, som sjungas än
i dag. Mer än en gång visade han därjämte militärisk
duglighet och politisk klokhet, men föga
energi och målmedvetenhet. Med
stöd af vissa mäktiga vasaller (särskildt hertigarna
af Normandie) kunde han upprätthålla sin kungliga
myndighet, men icke utvidga den. "Han saknade resurser
till handling, men ännu mera karaktär och vilja att
handla" (Luchaire).
- 996 förmälde sig R. med Berta af
Burgund, änka efter en grefve af Blois.
För att vinna påfvens sanktion till detta enligt
kanonisk rätt ogiltiga äktenskap uppgaf R. den
ståndpunkt, som hans fader (se Hugo, sp.
1249) häfdat i fråga om ärkebiskopsstolen i Reims
och dref därigenom sin lärare Gerbert (se Sylvester
II) i landsflykt. Icke dess mindre förklarade
påfven äktenskapet ogiltigt, och R. lystes i bann
(998). Efter fem års motstånd gaf R. vika, skilde sig
från Berta och tog den intriganta och härsklystna
Constance, en furstinna från södra Frankrike
("Akvitanien"), till gemål. En samtida kronist
klagar öfver de sydfranska element, som med henne
vunno insteg vid hofvet. Mellan Berta, som ännu
egde konungens hjärta, och Constance, hvardera i
spetsen för ett parti af stormän, uppstodo förbittrade
strider.
- Med Constance hade R. fyra söner. Den äldste,
Hugo, som 1017 trots stormännens
motstånd krönts till faderns medregent och
efterträdare, dog 1025. Den andre, Henrik,
som efter broderns död hyllats som efterträdare,
gjorde i samförstånd med modern uppror (1030), då R.
vägrade honom full själfständighet i förvaltningen
af hertigdömet Burgund (se Burgund 11),
som efter långvariga strider återvunnits under
kronan. R. led nederlag och dog kort därefter.
Efter R:s död lyckades hans tredje son, Robert,
som förut deltagit i Henriks uppror, med moderns
stöd sätta sig i besittning af Burgund; han blef
stamfader för äldre burgundiska hertiglinjen.
Litt.: Luchaire, "Les premiers Capétins" (i
Lavisse, "Histoire de France", II: 2, 1901),
och Pfister, "Études sur le régne de R." (1885).
1-2. N. H-tz.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>