Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 581-582 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rodén, Karl Gustaf - Rodenbach, Georges - Rodenberg, Julius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

leda revisionen af den amhariska
bibelöfversättningen, för hvilket ändamål han
vintern 1906-07 vistades i Berlin. Under sitt
25-åriga arbete i Mensa har R. grundligt satt sig
in i den halfnomadiska befolkningens historiska
traditioner och häfdvunna rättsförhållanden. Sina
samlingar rörande dessa ämnen har han framlagt i
sitt arbete Le tribù dei Mensa, storia, legge e
costumi (tigretexter med it. öfv., 1913), ett af de
mest betydande etnografiska bidrag, som tills dato
föreligga på det östafrikanska området.
J. K-n.


Rodenbach [rå-], Georges, belgisk skald, f. 16
juli 1855 i Tournai, d. 25 dec. 1898 i Paris, hade
tidigt blifvit förtrogen med minnenas och mystikens
poesi i skuggan af den flandriska födelsestadens
mäktiga katedral och insupit många sällsamma intryck
bland de gamla beguinklostren i Gent, den stad,
där han tillbragte sin första ungdom. Ekonomiskt
oberoende, kunde han helt egna sig åt diktning och
debuterade i Bruxelles som lyriker med Le foyer et les
champs (1878), som följdes af Les tristesses (1879)
och Ode à la Belgique (1880). Efter sin flyttning
till Paris slöt han sig närmast till bröderna
Goncourts krets, men visade under årens lopp allt
tydligare sin frändskap med de s. k. dekadenternas
symbolistisk-mystiska konst. Vid sin länge väntade
död hade han genom en mängd verk vunnit stadgadt
anseende som en af det moderna Belgiens märkligare
författare. Bland hans vers må nämnas samlingarna
La mer élégante (1881), La jeunesse blanche (1886),
Du silence (1888), Le règne du silence (1891),
Les vies encloses (1896), Le miroir du ciel natal
(1898) och Le rouet des brumes (postum, 1901); bland
prosadikterna först och främst hans ryktbara roman
Bruges-la-morte (1892, flera uppl.; sv. öfv. 1904, med
inledn. om R.), vidare den kärleksfullt utpenslade,
språkligt preciösa skildringen Musée de béguines
(1894), de bägge romanerna Vocation (1895) och
Le carillonneur (1897) och essaysamlingen L’élite
(post. 1899). Härtill komma två dramatiska arbeten,
Le voile (versifierad enaktare, uppf. på Théâtre
français, 1894) och Le mirage (1901). - R. är en
melankolisk drömmare, hvars nobla, säregna diktning ej
går fri från en viss enformighet och förkonstling. Af
de samtida belgiske författarna står han väl närmare
Maeterlinck än Verhaeren och C. Lemonnier. Med den
förstnämnde har han beröringspunkter i sin snabbt
vibrerande lyriska öfverkänslighet och sin instinktiva
böjelse för utsökta själstillstånd, liksom han äfven
gärna sysslar med det förborgade lifvets gåtor och
med förkärlek betonar tystnadens vältalighet; hans
långt drifna stilistiska ciseleringskonst erinrar
också ibland om Maeterlincks formella mästerskap. Men
R. har ej dennes universalitet och gestaltningskraft,
och han må med aldrig så svärmisk målarblick och fin
pietet fördjupa sig i sitt
älskade fosterlands rika konstskatter och lefva sig in
i dess stämningsfyllda städer, främst är han dock den
själfberusade, själfbespeglande, svårmodige lyrikern,
vilse i verklighetens värld, med en okuflig dragning
till förgängelsens mysterium, till det bleknande,
vissnande, multnande, döende, till allt, som sakta,
men säkert förbrinner och förblöder. Hans innerliga
uppgående i tystnadens, de tysta tingens poesi är hans
diktnings särmärke och har fått uttryck redan i ett
par af de nyss nämnda boktitlarna. Han tröttnar ej
att i ett melodiskt, melankoliskt flöde afslöja det
förtegnas hemlighetsfulla, öfvergifna rums poesi och
dikta om skymningen och aftonstillheten, klocktoner,
som förklinga i rymden, glöd, som slocknar och blir
aska. En hvit spetsgardin i ett litet rum röjer
för honom genast förbindelsetrådarna med hela vårt
förflutna, och hans mest betecknande symbol kan sägas
vara spegeln, från metallskifvans och glasrutans
reflexer till vattnet i alla dess former, mindre
likväl det rörliga och rinnande elementet än det
mera stillastående som kanalen eller det stelnade,
stiliserade som akvariet. Aldrig har han dock lyckats
uttrycka sitt försjunkande i en nirvana-stämning mera
poetiskt och pittoreskt än i den gripande prosaelegien
"Bruges-la-morte", det verk, som väl längst kommer att
bevara hans namn åt eftervärlden. De vemodiga minnenas
förtrollande, förhäxande poesi kan ej tolkas mera
raffineradt än i denna skildring af Bruges. Genom
den mästerligt infogade tragiska kärlekssagan med
en fyndig användning af gengångarmotivet blir
hela "Bruges-la-morte" i öfverensstämmelse med
R:s egendomliga korrespondensmystik en symbol
af ett olycksaligt lifsöde, af den älskade döda,
och hela skildringen bäres af en sorgsen, högtidlig
allhelgonadagsstämning. - Se C. Mauclair, "L’art en
silence" (1901), G. Kahn, "Symbolistes et décadents"
(1902), och O. Levertin, "Utländsk litteratur"
(1909). E. A-ie.


Rodenberg [rå-], Julius,
tysk författare, f. 26 juni 1831 i Rodenberg
(Hessen-Nassau), d. 11 juli 1914, blef 1856
juris doktor i Marburg, uppehöll sig flera år i
Storbritannien och bosatte sig 1859 i Berlin, där
han 1862-64 utgaf "Deutsches magazin" och 1867-74
"Salon für literatur, kunst und gesellschaft" samt
1874 uppsatte "Deutsche rundschau" (se d. o.),
hvars ledare han var till sin död och i hvilken
han med välvilja och förstående uppmuntrade yngre
författare. R. skref dikter, bl. a. König Haralds
totenfeier (1853; 3:e uppl. 1856) och Gedichte (1863;
5:e uppl. 1880), utmärkta af kultur och form. Bland
hans romaner märkas Die strassensängerin von London
(1861; "Gatusångerskan i London", s. å.), den
historiska romanen Von Gottes gnaden (5 bd, 1870),
som försiggår på Cromwells tid, och Berlinskildringen
Die Grandidiers (3 bd, 1878; 2:a uppl. 1890). Mest
känd är emellertid E. genom sina rese- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>