Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 609-610 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roffåglarna - Rofkål, detsamma som kålraps. Se Brassica - Rofnäbb. Se Roffåglarna - Rofolja - Rofpungdjuren - Rofraps. Se Brassica - Rofriddare. Se Riddare, sp. 217 - Rofskinnbaggar - Rofsteklar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

B. Ögonen äro riktade åt sidan. Dagroffåglar (se
d. o.), Falconiformes l. Diurni.

Ehuru denna indelning fortfarande kommer till
användning, bör dock ihågkommas, att genom nyare
undersökningar ådagalagts, att dagroffåglarna
snarare måste anses som en själfständig ordning
(Falconiformes), medan nattroffåglarna böra räknas
(tillsammans med Caprimulgi, Cypseli o. s. v.) till
ordningen Coraciiformes.
C. R. S.*

Rofkål, bot., detsamma som kålraps. Se Brassica.

Rofnäbb, zool., Se Roffåglarna.

Rofolja, en fet, icke torkande olja, som beredes
genom pressning eller extraktion med kolsvafla af
fröna till raps - då den äfven kallas rapsolja -
och rofva (se Brassica, sp. 31). Fröna ge ungefär
30-40 proc. olja. Denna är gul eller grönaktigt
gul, har, nyss beredd, mild smak, men antar under
förvaring vidrig lukt och smak. Rofolja hör till
de icke torkande oljorna. Rofolja användes som
smörjmedel för maskiner, till brännolja, till
framställning af tvål och såpa, till inoljning af
ull och läder samt i veterinärmedicinen. Jfr Oljor.
P. T. C.*

Rofpungdjuren (Pungmårdarna), Dasyuridœ, zool. Se
Pungdjuren, sp. 598. - Förutom de i denna artikel
omnämnda släktena hör ock till rofpungdjuren
Phascologale, hvilket släkte innehåller de minsta
och mest ursprungliga bland rofpungdjuren. De ha
anpassat sig till något olika lefnadssätt - träd-
och markdjur äfvensom hoppande former förekomma
- och därför uppdelats i flera släkten. Korta,
femtåiga extremiteter, spetsig nos, väl utbildade
öron och ögon, starkt förstorade mellersta
framtänder i mellankäken utmärka alla. Deras
hemland är Australien och de papuanska öarna.
L-e.

Rofraps. Se Brassica.

Rofriddare. Se Riddare, sp. 217.

Rofskinnbaggar, Reduviidœ, zool., familj af gruppen
Gymnocerata (se d. o.) och underordningen skinnbaggar
bland de half vingade insekterna. Hit


Rofskinnbaggen Reduvius personatus med ungar.

höra tämligen långsträckta skinnbaggar med baktill
vanligen halsformigt afsnördt hufvud, långa, i spetsen
borstformade antenner och kort, bågböjd snabel, som
äfven i sitt bakåtböjda hviloläge hålles aflägsnad
från hufvudets undersida. - Omkr. 3,000 arter, af
ytterst växlande kroppsform och färg, äro kända,
de flesta tillhörande de varma länderna.
Åtminstone flertalet lefver af rof, som utgöres af andra
insekter eller spindlar. Några äro illa beryktade
som blodsugare. Bland de mera bekanta arterna är
den öfverallt på norra halfklotet utbredda och
äfven hos oss förekommande Reduvius personatus (se
fig.), 15-18 mm. lång, mattsvart eller brunaktig,
med finludna ben och antenner. Den träffas sällan
i det fria, men vistas oftare i gamla hus, där
den fångar och utsuger flugor och, enligt hvad det
uppges, äfven vägglöss. Ungarna vandra omkring med
ett så tjockt hölje af damm och smuts, att man
knappt kan urskilja deras form. I Nord-Amerika
har denna skinnbagge väckt uppseende genom att
nattetid sticka sofvande i läpparna och framkalla
en smärtsam svullnad. Mera svårartade följder har
stynget af den i Arizona lefvande Conorhinus
sanguisuga, som vållar såväl häftig smärta som
en af varbildning åtföljd inflammation. - Af det
äfven hos oss förekommande släktet Nabis har en
art, Nabis lativentris, ådragit sig uppmärksamhet
för ungarnas likhet med myror, i hvilkas närhet de
också pläga träffas. - De harkranklika arterna af
släktet Ploiaria äro märkliga för sin smärta kropp
samt sina utomordentligt långa och spensliga ben och
antenner, hvilka senare vid gången äfven användas
som stöd. Ytterst egendomlig är den vinglösa,
brasilianska Ghilianella filiventris, som till formen
starkt erinrar om ungar af mantider. Larverna ha
en lång, trådsmal bakkropp, som de uppges slingra
omkring moderns thorax för att låta sig kringbäras.
G. A-z.

Rofsteklar, Sphegidœ, zool., familj af gaddsteklar,
som likna bien däri, att halssköldens ryggsida bildar
blott en smal och låg, baktill med sidoinskärningar
försedd kant, men afvika från bien däri, att
bakfötternas första led ej är utplattad, utan
smärt och trind. De många hithörande arterna växla
i storlek från några få mm. ända till 3-4 cm. Icke
mindre växlande är kroppsformen. Medan somliga starkt
erinra om getingar och sålunda ha en jämförelsevis
tjock och klumpig, oskaftad bakkropp, äro andra
i ytterlig grad smärta, i det bakkroppens främsta
led visar en trådsmal förlängning. Svart är den
öfvervägande färgen, ofta afbruten af gula tvärband
på bakkroppen eller af brunröd färg på dess främre
leder. Blå metallglans är jämförelsevis sällsynt. -
De fullbildade rofsteklarna lefva af blommornas
honung, medan de uppföda sina larver med infångade
smådjur. Deras honor, som i regel utan något biträde
af hannarna sörja för afkomman, anordna sina bon på
mycket växlande sätt i af dem själfva gräfda gångar
i marken eller i murket trä, eller också taga de
i besittning och afpassa för sina ändamål ihåliga
växtstjälkar, tomma larvgångar i någon trädstam eller
någon annan redan förut befintlig, efter deras storlek
lämpad hålighet. I dessa bon, som på för de särskilda
arterna karakteristiskt sätt anordnas encelliga eller
mångcelliga, insamlar honan i hvarje cell ett för
en enda larv afsedt foderförråd, på hvilket ett ägg
anbringas, hvarefter cellen slutes och den ur ägget
kläckta larven på egen hand får hushålla med den honom
tilldelade portionen. Hvarje art förser sin larv med
ett bestämdt slag af foder, framför allt insekter,
fullbildade eller larver, valda ur de mest skilda
grupper, mera sällan spindlar. Några få uppgifter
föreligga dess-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>