Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom, stad. I. Gamla Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och rike att bygga stora palats (domus) för eget
bruk och hyreskaserner (insulæ) för att fördelaktigt
placera penningar. Dessa palats voro i början af tuff,
som, i och för sig själf ful, kunde öfverdragas med
stuck i alla färger. Först beröringen med Grekland
gaf impuls till en mera förfinad byggnadsart, i stil
med de grekiska konstverk, stöder och kolonner, som
fördes till R. såsom byte. I st. f. tuffen användes
peperino och travertin, klädd betong o. a. samt
sedan marmor i olika färger. Under det världslugn,
som präglade den första kejsartiden, började man
tänka på en grundlig ombyggnad af den trånga staden,
"den största människoögat hade skådat", säger skalden;
Augustus kunde berömma sig af att "ha mottagit en stad
af tegel och lämnat en af marmor". Detta var sant,
såvida omdömet gällde de offentliga byggnaderna,
däri inbegripen kejsarboningen. Men först Nero,
som dock hade ett visst konstförstånd, ehuru som
allt hos denne egendomlige man af degenererad
typ öfverdrifvet ända till karikatyr, ingrep
verksamt i den romerska byggnadspolitiken. Sedan
den stora eldsvådan gjort plats, sörjde han
genom strängt öfvervakande och statsunderstöd
för, att äfven de enskildes hus uppfördes efter
bättre plan och af bättre material. Vespasianus
och hans efterträdare ända t. o. m. Hadrianus
fullföljde samma byggnadspolitik. Ännu på
Diocletianus’, Maxentius’ och Konstantins tider
åstadkommos ansenliga byggnadsverk. I 2:a och
3:e årh. f. Kr. infördes stenläggning med stora
lavablock; på hufvudgatorna (viæ, bulevarder,
och vici, vanliga gator, eller, om de gingo uppför
en höjd, clivi) funnos trottoarer. Med gränderna
(angiportus) var det nog illa beställdt. Flera
vici bildade ett kvarter (compitum, senare
vicus). Gatorna hade namn, gifna af olika grunder,
t. ex. utom redan anförda Via nova ("Nygatan"),
Växlargatan, Remskärargatan o. s. v. Adelspalatsen
utmärktes stundom med familjevapnet, köpmännens
hus med skyltar. I gathörnen voro kapell åt Lares
compitales och brunnar. Springvatten spelade i
synnerhet på öppna platser (areæ) omkring tempel
eller fritt liggande byggnader (fora voro domstols-
eller saluplatser). Campi, såsom Campus Martius
(i inskränkt bemärkelse, närmast Tiber i n. v.),
C. Tiberinus, C. Agrippæ m. fl., kallades mycket
stora gräsbevuxna, delvis trädplanterade platser,
afsedda för lekar, kropps- och vapenöfningar samt
för religiösa folkfester. Massorna af hus, tempel
och palats afbrötos här och där af trädgårds- och
parkanläggningar (horti); de ryktbaraste af dessa
voro, utom de redan nämnda, Horti Sallustiani
på sluttningen af Quirinalis och på Pincius,
H. Lucullani på den sistnämnda höjden, H. Mæcenatis
på Esquilinus; på högra Tiberstranden H. Cæsaris,
H. Agrippinæ l. Neronis m. fl. För befolkningens
kroppsliga välbefinnande var dessutom sörjdt
genom offentliga badhus (balnea), af hvilka på den
konstantinska tiden funnos ej färre än 856. Större
anläggningar af detta slag kallades thermæ (11
på Konstantins tid), med hvilka förenades lokaler
för gymnastik, föreläsningar m. m. Oljan, som vid
baden användes i st. f. tvål, såldes under offentlig
kontroll eller utdelades gratis vid 2,300 mensæ oleariæ. Vidare
funnos 144 offentliga "cabinets d’aisance" (latrinæ)
samt t. o. m. 44 bordeller (lupanaria). Mot eldfara
hade man tämligen ofullkomliga sprutor (siphones)
och en af Augustus inrättad polis- och brandkår
(vigiles), som var förlagd i sju stationer. För
nöjen åt R:s befolkning var rikligt sörjdt: cirkus,
teatrar och amfiteater äro nämnda. Domitianus
uppbyggde vid södra ändan af sitt stadium (se ofvan
sp. 661) ett Odeum för täflingar i gång, skaldekonst
och vältalighet. 28 bibliotek tillfredsställde
läslusten. Hadrianus inrättade en bildningsanstalt,
Athenæum, med professorer, som handledde vid
öfningar i grekisk och latinsk vältalighet och
skaldekonst. Den, som ville idka konststudier, hade
rikt tillfälle; segrande generaler och kejsare hade
till R. fört de underkufvade ländernas förnämsta
konstverk. 22 egyptiska obelisker prydde offentliga
platser. Statyer ("ett folk af marmor"), byster och
verk af andra slag smyckade tempel, parker, termer,
teatrar och täckta pelargångar (porticus) samt omgåfvo
slutligen alla större platser och gator. Präktiga
reliefer beundrades på de många triumfbågarna och
templen, ja det fanns åtminstone två verkliga museer,
i Fredstemplet (se ofvan sp. 658) och i Apollotemplet
på Palatinen. Dessutom härmades all världens
byggnadsstilar och gåfvo sålunda äfven den obereste
romaren ett begrepp om främmande land. I triumftåg,
på cirkus och amfiteater visades dessa länders
djur och produkter. R. var under kejsartiden ett
sammandrag af världen. Naturligtvis var folklifvet i
en sådan stad lifligt och brokigt. Alla språk hördes,
och alla nationaldräkter sågos. Handtverkaren höll
till på gatan, såsom ännu i södern, och den växande
trafiken medförde oljud och sammanstötningar. –
Den förste kristne kejsaren, Konstantin (d. 337),
var den siste, som lämnat djupare spår efter sig i R:s
byggnadshistoria. Medeltiden var för R. en förfallets
tid och syntes komma på skam dess redan tidigt gifna
namn af "den eviga staden". Kristendomen stängde eller
förstörde templen; i sin helhet räddades endast de
få, som förvandlades till kyrkor. Kejsarpalatsen
förföllo, sedan regeringssätet flyttats till
Konstantinopel. Teatrar och amfiteatrar ansågos som
ogudaktiga och voro helt säkert osedliga inrättningar,
ehuruväl de hade för djup rot hos folket för att
genast kunna öfverges. Rätt skipades ej längre på
fora, och en stor del af de konstverk, som smyckade
dem, vandrade till annat håll. Belägringar och
stormningar medförde förödelse. Teoderik byggde och
reparerade dock mycket, såsom ses af tegelstämplarna;
Stiliko och de östromerske kejsarna plundrade
staden. Dråpslaget var dock goternas röfvartåg
546. Langobardernas härjningar på romerska kampagnan
förvandlade denna till en ödemark, och inverkan från
de numera oodlade sidlända markerna gjorde en del
af staden obeboelig. Vattenledningar och kloaker
förstördes eller fingo förfalla. Staden drog sig
alltmera åt norr, ut på Marsfältet. Därefter började
man använda ruinerna som stenbrott eller i dem bygga
kalkugnar för tillgodogörandet af marmorn. De trotsige
baronerna förvandlade sedermera genom tillbyggnad af
torn och murar forntidens praktverk till fästningar;
under deras vilda fejder gick mycket förloradt. Endast
det, som getts i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
