Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman, skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
T. Mann. I Italien, som under 1600- och 1700-talen
hufvudsakligen behärskas af olika utländska
inflytanden, inledes den moderna romanen af Ugo
Foscolos "Werther"-imitation (1802); Manzonis "I
promessi sposi" (1825) betecknar här höjdpunkten af
den historiska romanen, och sedan följer äfven här
en rik blomstring, representerad af författare som
Fogazzaro, Giovanni Verga, De Amicis, Matilde Serao,
Salvatore Farina, Barrili och d’Annunzio. I Spanien
kommer nytt lif i romanen först efter W. Scotts
uppträdande med de för öfrigt obetydliga Martinez
de la Rosa och Zorilla. Dess förste originelle
författare i nyare tid är Fernán Caballero
(Cecilia Böhl von Faber), hvarefter följa Valera,
Alarcón, Pereda, Pérez Galdós och Palacio Valdès. -
Litt.: Hurd, "Letters on chivalry and romance"
(1762), O. L. B. Wolff, "Geschichte des romans" (2:a
uppl. 1850), Cholerius, "Die bedeutendsten deutschen
romane des 17. jahrhunderts" (1866), Chapelain,
"De la lecture des vieux romans" (1870), Forsyth,
"Novels and novelists in the 18:th century" (1871),
Bobertag, "Geschichte des romans in Deutschland"
(1876-84), Scherer, "Die anfänge des deutschen
prosaromans" (1877). Zola, "Le roman expérimental"
(1880) och "Les romanciers naturalistes" (1881),
Brunetière, "Le roman naturaliste" (1883), Spielhagen,
"Beiträge zur theorie und technik des romans" (s. å.;
med tillägg, "Neue beiträge" o. s. v. 1896), Ward,
"Catalcgue of romances in the British museum" (1883-
93), H. Körting, "Geschichte des französischen romans
im 17. jahrhundert" (2 bd, 1885-86), E.-M. de Vogüé,
"Le roman russe" (1886), Dunlop, "History of fiction"
(ny uppl. 1888), Rehorn, "Der deutsche roman" (1890),
A. L. Breton, "Le roman au XVII:e siècle" (s. å.),
"Le roman au XVIII:e siècle" (1898), "Le roman au XIX:e
siècle avant Balzac" (1901) och "Balzac" (1905),
Cuko, "Studii sul romanzo contemporaneo italiano"
(1892), Morillot, "Le roman en France depuis 1610"
(s. å.), G. Pellissier, "Le mouvement littéraire
au XIX:e siécle" (3:e uppl. 1893), H. Gerschmann,
"Studien über den modernen roman" (1894), Le Goffic,
"Les romanciers d’aujourd’hui" (1896), Schwarz, "Fünf
vorträge über den griechischen roman" (s. å.),
Gilbert, "Le roman en France pendant le XIX:e siècle"
(2:a uppl. s. å.), Mielke, "Der deutsche roman des
19. jahrhunderts" (3:e uppl. 1898) och "Geschichte
des deutschen romans" (1904), L. Maigron, "Le roman
historique à l’époque romantique" (s. å.), Cross,
"The development of the english novel" (1900),
Gosse, "A century of french romance" (1900-02),
W. Raleigh, "The english novel" (1901), Albertazzi,
"Romanzieri e romanzi del cinquecento e del seicento"
(s. å.), Barbey d’Aurevilly, "Le roman contemporain"
(1902), Bevier och Sausot-Orland, "Oeuvres galantes
des conteurs italiens" (1903), M. von Waldberg,
"Der empfindsame roman in Frankreich" (I, 1906),
P. Levin, "Den naturalistiske roman i Frankrig"
(1907), och H. Keiter och Tony Keller, "Der roman"
(3:e uppl. 1908). Se vidare artiklarna om de olika
nationallitteraturerna.
I Skandinavien utgör den isländska sagan en
mycket betydande litteraturgren, bestående dels af
öfversättningar, vittnande om liflig beröring
särskildt med England, dels af inhemska, fullt
originella skapelser, många af enastående estetiskt
värde. I de öfriga skandinaviska länderna är däremot
prosaberättelsen tämligen obetydlig och utgöres ända
fram till 1600-talet hufvudsakligen af folkböcker och
riddarsagor, öfversatta från utländska original och
vanligen invandrade öfver Danmark. Under 1600-talet
återupplifvas i Sverige intresset för den isländska
sagan ("Den yfwerborna Herculis saga", ett försök att
i heroisk-isländsk stil skildra Karl XII:s historia);
ett försök till en herderoman föreligger i Stratonice
(1665) af U. Hjärne, och äfven andra utländska
riktningar, såsom den pikareska och den österländska
berättelsen, kunna spåras. I Danmark öfversattes
d’Urfés herderoman från tyskan af S. Terkelsen. Under
1700-talet vann prosan i betydelse under
fransk-engelskt inflytande. Som den förste svenske
romanförfattaren under denna tid framstår J. H. Mörk,
hvars romaner ansluta sig till den franska heroiskt
galanta romanen och Télémaque. Den politiska sagan i
Swifts maner infördes af Dalin. Robinsonaderna voro
också omtyckta, och man har dessutom öfversättningar
och bearbetningar af olika utländska författare såsom
Fielding, Prévost, Richardsons lärjungar m. fl., men
vanligen i estetiskt afseende så konstlösa, att de
knappast förtjäna uppmärksamhet. Ett undantag bildar
Wallenbergs mästerverk "Min son på galejan", halft
roman, halft reseskildring, i icke ringa mån påverkad
af Sterners humoristiskt kåserande stil, men fullt
originell. I Danmark skref Holberg på latin "Niels
Klims underjordiska resa", en dansk motsvarighet
till "Gulliver". Mot slutet af århundradet ökades
öfversättningarnas antal i de skandinaviska länderna,
mest af tyska sensationsromaner. "Werther"
framkallade äfven häruppe en hel litteratur. På
gränsen till 1800-talsromanen står Cederborgh,
som skref i Voltaires maner. Romantikens roman
med stark påverkan från Goethe och Jean Paul
är representerad af Palmblad, Livijn, Dahlgren
och Almquist i hans tidigare skede. Det är dock
först efter 1830, som en rikare romanlitteratur
uppstår i de skandinaviska länderna. I Danmark
skref Ingemann historiska romaner, fru Gyllembourg
"hvardagshistorier", Blicher folklifsskildringar,
H. K. Andersen sagor, M. A. Goldschmidt skildrade
judarnas lif. Andra romanförfattare från denna
tid äro Chievitz, H. T. Ewald, W. Bergsöe och
H. E. Schack. En särskild af art i den danska
litteraturen utgör bondeberättelsen, skrifven
af bönder och för bönder (A. Nielsen, Thyregod
m. fl.). På 1870-talet uppstod naturalismen, som
representeras af J. P. Jacobsen, Schandorph, H. Bång,
Esmann, P. Nansen och E. Skram. En af de förste,
som opponerade mot denna riktning, var Gjellerup,
som själf debuterat som naturalist, men senare anslöt
sig till ett tysk-klassiskt program. Det föregående
skedets roman fortlefde under denna tid i viss mån i
Topsöes, Bauditz’ och G. Möllers arbeten. Ett yngre
släktled tillhöra K. Larsen, G. Wied, C. Möller
och H. Pontoppidan. I Norge representeras samma
tidsskede af Jonas Lie, Kielland, Garborg, Amalie
Skram och Björnstjerne Björnson, Camilla Collett,
Magdalene Thoresen, Kr. Janson och K. Elster. I
Sverige representeras detta skede af Fr. Bremer,
Mellin, fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
