Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medan kartagerna härjade Italiens kuster, byggde
romarna sin första stora flotta, som under konsul
Marcus Duilius 260 vid Mylæ slog kartagerna. Efter
en seger vid kap Ecnomus på Siciliens södra kust
kunde romarna landstiga i Afrika under konsuln Marcus
Atilius Regulus, men han blef slutligen slagen
och tillfångatagen. Kartagerna åter måste utrymma
Sicilien, med undantag af västligaste udden med
städerna Drepana och Lilybæum; men romarna ledo
ett stort nederlag vid Drepana (249). Ännu sämre
gick det för dem, sedan Hamilkar Barkas fått befälet
öfver kartagiska hären. Emellertid voro Kartagos
medel uttömda; dess sista flotta blef slagen vid
Egatiska holmarna (241) af en romersk eskader, som,
sedan statskassan var tömd, utrustats på senatorernas
bekostnad, Kartago måste s. å. sluta fred, afträda
Sicilien, hvarifrån Hamilkar fick fritt aftåg, och
amorteringsvis betala 3,200 attiska talenter. Rom
fick i Sicilien sin första "provins" (se Provincia),
som dock definitivt ordnades först 227 f. Kr. År 241
fick det romerska borgerskapet sin slutliga indelning
i 35 tribus. En ny, demokratisk ordning infördes vid
folkomröstning, i det klasser och centurier sattes
i förbindelse med tribusindelningen, så att hvarje
klass fick 70 röster. En pretor (prætor inter cives
et peregrinos, vanligen kallad prætor peregrinus)
tillkom. Kartago hade efter freden att bekämpa ett
svårt uppror af obetalade legotrupper. Sardinien
(och Corsica) eröfrades småningom af romarna. Där,
liksom på Sicilien, sattes år 227 en pretor till
ståthållare. Mot ett nybildadt illyriskt rike,
hvars invånare idkade sjöröfveri på Adriatiska
hafvet, fördes två krig, som slöto med landvinning
för Rom år 219. Största delen af Gallia cisalpina
eröfrades 225-222. För att ersätta sina förluster
hade kartagerna sändt Hamilkar till Spanien (237),
som han till en god del eröfrade. Han stupade
228, och hären valde hans måg Hasdrubal till hans
efterträdare; denne utvidgade betydligt kartagernas
spanska besittningar. Sedan han blifvit mördad (220),
blef Hannibal, Hamilkars son, öfverbefälhafvare. Hans
afsikt var att tillintetgöra den romerska staten,
hvilket ju ej var möjligt med mera eller mindre
improviserade legotrupper. Landet s. om Ebro kufvades;
endast staden Saguntum gjorde motstånd. Romarna,
som fört ännu ett segerrikt krig med illyrerna, hade
slutit förbund med Saguntum, som af Hannibal intogs
efter åtta månaders belägring. Rom fordrade Hannibals
utlämnande, och då detta naturligtvis afslogs, utbröt
ett nytt krig, andra puniska kriget, äfven kalladt
"Hannibalskriget" (218-201). På Hannibals anstiftan
reste sig romarnas galliska undersåtar (218). Själf
tågade han från Spanien utefter Medelhafvet och
öfvergick Alperna. Efter segrarna vid Ticinus,
Trebia och Trasimenus (Perugiasjön) hotades själfva
Rom (Hannibal ante portas), men Hannibal tågade af
nästan oförklarliga skäl förbi söderut och kunde intet
uträtta mot Quintus Fabius’ ("Cunctator") mästerliga
krigskonst. Så mycket större framgång hade kartagerna
mot konsulerna, den krigskunnige Lucius Æmilius
Paullus och den som fältherre oduglige Gajus Terentius
Varro. Dessa ledo vid den apuliska staden Cannæ ett
förskräckligt nederlag (216), hvarvid 70,000
romare skola ha omkommit; Hannibals numidiska
rytteri tillintetgjorde större delen af Roms
ridderskap. Dess syditaliska bundsförvanter
samt Filip af Macedonien och Hieron af Syrakusa
slöto förbund med segraren. Hela Sicilien syntes
förloradt, men försvarades med stor framgång af
Marcus Claudius Marcellus, som eröfrade Syrakusa,
212. Men oaktadt sina segrar vid Ticinus och Trebia,
vid Trasimenska sjön och Cannæ (218 -216) tvangs
Hannibal af brist på understöd hemifrån, genom den
trohet, som de romerske "bundsförvanterna" visade,
och genom den fältherreskicklighet, som utvecklades
af romerske generalen Publius Scipio Africanus
d. ä., hvilken äfven eröfrat Spanien (206), att
lämna Italien och återvända för att skydda sin af
Scipio hotade fädernestad. Kartagerna hade redan
slutit fred med Rom, men den bröts nu. Scipio
besegrade i förbund med numiderna Hannibal vid
Zama år 202. Då måste Kartago underkasta sig
(201). Dess område inskränktes till besittningarna
i Afrika, och det fick betala en för den tiden stor
krigsskadeersättning (omkr. 45 mill. kronor). Kriget
hade ingripit i alla Medelhafsländernas förhållanden,
hvarför dess omedelbara följder blefvo af största
betydelse för Rom. Filip V af Macedonien, en kraftig
och företagsam man, som betydligt utvidgat sitt
rikes gränser, hade slutit förbund med Hannibal
och sträfvade efter att bilda en stormakt, men Rom,
som fick bundsförvanter i illyrerna och en del af
grekerna, angrep honom. Kriget (200-197) slöt med
att Titus Quinctius Flaminius besegrade Filip
vid Kynoskefalai i Tessalien (197). Grekerna, af
hvilka en del måst underkasta sig Filip, förklarades
"fria och själfständiga", en "befrielse", hvaraf de
med sin lynnesart gjorde ett förskräckligt väsen,
men som i verkligheten betydde ytterst litet; det
macedoniska riket däremot minskades. Nu kom ordningen
till ett annat bland de länder, som utgjorde delar af
Alexander den stores rike. I Syrien härskade Antiochos
III, först Filips, sedan romarnas bundsförvant. Denne
hade mycket förstorat det syriska riket och hotade
det med Rom förbundna Pergamon. Kriget (192-189)
slöts med, att romarna vunno en lysande seger vid
Magnesia ad Sipylum. Antiochos måste afträda en stor
del af sitt land och betala omkr. 70 mill. kr. Nu
kunde man skrida till det fullständiga införlifvandet
med romarriket af ofvannämnda land. Macedonien hade
ytterligare försvagats genom af romarna närda strider
med grekerna. Äfven inom macedoniska konungahuset
underblåste de oenigheten och hjälpte Filips yngre
son Perseus på tronen. Han visade sig dock ej nog
underdånig. På bedrifvande af Roms vasall, konung
Eumenes af Pergamon, börjades krig mot Perseus
172. År 168 besegrades han vid Pydna fullständigt af
Lucius Æmilius Paullus och måste ge sig; Macedonien
förklarades fritt, men blef efter ett uppror 146
romersk provins. Nu kom ordningen till Grekland. Det
hade visserligen 196 förklarats fritt, men det
romerska inflytandet blef allt starkare. Bland
de alltid söndrade grekerna uppstod ett starkt
macedoniskt parti: Både i det etoliska och i det
akeiska förbundet (se Grek1and, sp. 243-244)
gjorde sig detta senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
