Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsardöme (31 f. Kr.-476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minne. På Trajanus’ tid hade romerska riket
sin största utsträckning. Det gränsade i
n. till Skottland, Tyskland och Ryssland, i
ö. till Kaspiska hafvet, omfattade Armenien,
ofver gick Eufrat samt upptog inom sina gränser
Syrien, västra Arabien, Egypten och hela norra
afrikanska kusten. I v. utgjorde Atlantiska hafvet
dess gräns. Hade Trajanus varit en fältherre
af den gamla romerska typen, så öfvertogs nu
kejsarvärdigheten af en man med ett afgjordt grekiskt
skaplynne och grekisk uppfattning, som en af hans
efterträdare, kejsar Julianus, ej skyr att kalla
"sofisten". Publius Ælius Hadrianus (117-138)
var, liksom företrädaren, sin anförvant, spanjor
till börden. Som enskild person var han stundom
småsinnad och dolsk, men hade som regent en öppen
blick för rikets sannskyldiga nytta. Beständigt
på resor, lärde han sig att betrakta provinserna
ej blott som Roms kornbodar, utan som nödvändiga
lemmar i det stora riket, öfverallt skänkte han
städerna värdefulla gåfvor och förskönade dem genom
praktfulla byggnader, främst Rom och Aten. Hadrianus
organiserade fastare den förut i rättsligt hänseende
tämligen obestämda kejsarmakten och använde som
förvaltningsorgan romerska riddare eller sina
personliga tjänare. Postväsendet (cursus publicus)
öfvergick till staten. Den romerska civilrätten
kodifierades i Edictum perpetuum. Hadrianus
ansåg besittningarna på andra sidan Eufrat som
farliga för riket, hvilket redan sviktade under
sin egen tyngd, och öfvergaf dem därför. På samma
sätt drogos legionerna tillbaka i Britannien, och
mellan Carlisle och Newcastle-upon-Tyne uppfördes
den starka s. k. Hadrianus’ vall (se d. o.). Den
germaniska limes förlängdes och förstärktes. Då
Hadrianus i Jerusalem, som förvandlats till en
romersk militärkoloni, Ælia Capilolina, byggt en
Juppiters-helgedom på samma ställe, där Jahves tempel
stått, gjorde judarna 132 uppror (se
Bar-Kochba), som kufvades 134. Hadrianus uppträdde äfven som
skald, men hans verser tjäna endast som bevis på,
hur smaken på den tiden förfallit. Mot slutet af
sitt lif blef han misstänksam och grym. Om hans
efterträdare och adoptivson Titus Ælius Hadrianus
Antoninus Pius (138-161), "den andre Numa", ha de
romerske historieskrifvarna ej mycket att berätta; så
stilla och till gagn för romerska riket förflöt hans
lif. Åtskilliga olyckor, såsom stora jordbäfningar,
hungersnöd m. m., inträffade under hans regering;
deras verkningar mildrades dock mycket genom
kejsarens kraftiga ingripande. Han var den förste af
Antoninerna. Efter hans död såg Rom för första gången
två kejsare samtidiga och medregenter, Marcus Aurelius
Antoninus (161-180), af romerska historieskrifvare
benämnd endast Marcus Antoninus, och Lucius
Verus (d. 169), den barnlöse Antoninus Pius’ fränder
och adoptivsöner. Marcus Aurelius var en filosof
på tronen, men dock en duglig statsman och krigare,
hvars anseende var så stort, att, som nedan säges, en
god del af de följande kejsarna infogade hans namn i
sitt eget kejsarnamn. Från hans tid har man dock - han
själf rådde ej därför - att räkna början af romerska
rikets förfall. Italien var utarmadt; skatterna nådde
en förfärande höjd. På grund af kommunernas oförmåga
att sköta sin ekonomi måste de, delvis med
uppoffrande af själfstyrelsen, ställas under statens
förvaltning. Konst och vetenskap började att visa
tecken till sjunkande. Mest påskyndades upplösningen,
som för öfrigt ännu behöfde två århundraden för att
nå sin fullbordan, genom "barbarernas", de främmande
folkens, anfall. Ett krig mot parterna, där Lucius
Verus visade sin personliga undermålighet som krigare,
slöts med landvinning 166. Maurerna i Afrika,
arabernas förelöpare, anföllo, dock förgäfves,
Spanien. Germanerna (markomannernas folkförbund) och
sarmaterna bemäktigade sig 167 länderna vid öfre och
mellersta Donau. Härtill kom en fruktansvärd pest,
som insläpades till romarriket från Partien. Först
efter långa strider lyckades Marcus Aurelius slå
fienden (178); kriget fortfor dock. Under tiden hade
han, 175, haft att bekämpa ett uppror i Syrien af
den utmärkte fältherren Avidius Cassius. Kejsarens
son Lucius Aurelius Commodus Antoninus (180-192),
som vid faderns död i Wien befann sig vid hären,
slöt med fienden en ej ofördelaktig fred. Commodus
greps snart af "kejsarvansinnet" och blef lik både
Caligula och Nero. Försedd med Herkules’ attribut,
uppträdde han på Colosseum och dödade djur och
människor. Stödd på pretoriangardet, decimerade han
senaten, ehuru den gått så långt i underdånighet,
att den kallat sig Senatus Commodianus. Slutligen
föll han för en palatsrevolution. De sammansvurne
uppsatte på tronen den sextioårige Publius Helvius
Pertinax (l jan.-28 mars 193); lifvakten
bekräftade valet, men dödade honom. Med honom
börjar den s. k. soldatkejsartiden. Nu sålde
pretorianerna kejsarvärdigheten åt den rike
senatorn Didius Julianus (28 mars 193), som de
mördade efter 66 dagar. I provinserna hade man
valt motkejsare: Pescennius Niger (193-194),
Clodius Septimius Albinus (193-197) och Lucius
Septimius Severus (193-211). Endast den sistnämnde
lyckades bibehålla sig. Han var dyster, sträng och
som afrikan fientlig mot den romerska senatsadeln,
men en klok och insiktsfull härskare. Han förde
segerrika krig med parter och araber (197-200) och i
Britannien. Under denna tid togs åter ett stort steg
mot den fullständiga monarkien. Senatens deltagande
i riksstyrelsen inskränktes. Rättskipningen ändrades
till öfverensstämmelse med den alltmer utvecklade
rätten. Den sista kvarlefvan af juryförfarandet
försvann; pretorianprefekten blef högste domare näst
kejsaren. Myntet försämrades. För öfrigt vidtog han
den åtgärden, att han skilde den kejserliga kassan
(res privata), från fiscus, den del af statskassan,
öfver hvilken kejsaren hade dispositionsrätt
för allmänna ändamål (se nedan). Pretoriangardet
upplöstes och ersattes med ett nytt garde, bildadt
af de pålitligaste elementen inom gränslegionerna,
i synnerhet illyrer och tracer. Rom öfversvämmas
af barbarer, hvilket ej är utan inverkan på den
romerska kulturen. Septimius’ regering fläckades
af många grymheter. Han efterträddes af sina söner
Marcus Antoninus Caracalla (211-217) och
Geta. Den senare mördades dock efter ett års
regering af sin broder, som strax därefter lät döda
20,000 andra. Sedan utsträcktes mördandet äfven till
provinserna; de dödades förmögenhet konfiskerades. För
att öka sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
