Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskaffenhet och verkar väl förlåtelse, men framför
allt den i goda gärningar verksamma kärleken till Gud,
som grundlägger förtjänster. Äfven dessa de omvändes
förtjänster höja sig enligt Tomas knappt öfver
"merita e congruo": att det eviga lifvet förtjänas,
utesluter ej, att det är en gåfva af blott nåd
(alltså fullt augustinskt). Enligt Duns Scotus åter
äro de verkliga merita e condigno värda saligheten
som lön. Syndaförlåtelsen blir knappast för honom
ens moment i rättfärdiggörelsen, utan blott en
negativ förutsättning därför. Härmed är förberedt
augustinismens fullständiga undanskjutande till
förmån för semipelagianism. – Det är Duns Scotus’
tendens att ställa orsakssammanhanget i tillvaron i
beroende af viljan som det högsta, som föranleder
honom att basera det religiösa lifvet på en äfven
efter fallet fri vilja. Sakramentsläran kan i och med
denna period betraktas som färdig, om än ej formligen
antagen (det skedde först 1439), och kyrkan medvetet
utbildad till mysterieanstalt (se nedan). I särskildt
samband med rättfärdiggörelseläran står teorien om
attritio, ånger af fruktan för straff som tillräcklig
för botsakramentets begående och aflösningens
erhållande, i det den just i bothandlingen på
magiskt sätt öfvergår i verklig ånger (contritio; se
Förkrosselse). Skolastikens glansperiod sammanföll
med påfvedömets, hvilket återspeglas i skolastikens
lära om kyrkan. Som sakramentsförvaltande är denna "de
heligas samfund"; någon osynlig kyrka erkännes ej. Men
den är äfven rustad med regeringsmakt; skolastiken
satte i system och införde i dogmat såväl de
rättigheter, den tillvällat sig emot staten, som dess
inre maktbefogenheter. Den konsekventa papalismen,
inberäknadt påfvens primatus jurisdictionis (se
Påfve), sattes i teori, och ofelbarheten fick sin
vetenskapliga motivering, ehuru ej sin dogmatiska
sanktion (om förhållandet mellan kurialism och
episkopalism se Påfve). Realismen (enligt nuvarande
språkbruk närmast = idealismen) behärskade mer
eller mindre denna period. Så länge idéerna gälla
som den egentliga verkligheten, kan irrationalismen
aldrig öfvergå till princip. Men med Duns Scotus’
lärjunge Occam måste realismen vika för nominalismen,
en empirism, för hvilken den bindande bevisföringen
upphör, där det erfarenhetsmässiga området slutar. Så
kunna inga förnuftiga normer bevisas gälla för Gud;
Gud är som absolut makt också absolut godtycke. Ej
blott det historiska återlösningsverket, äfven det
sedligt goda skulle ha tagit andra former, om Gud så
velat. Beröfvas tron på detta sätt förnuftets stöd,
måste den så mycket starkare hänvisas till yttre
auktoriteter, Skriften och dogmat. Den nominalistiska
irrationalismen utmynnade i tillspetsad positivism,
som kunde taga för god t. o. m. en allmän tro på
kyrkolärans sanning utan närmare kunskap om innehållet
(fides implicita). Utvecklingen af de enskilda
läropunkterna följde närmast den skotistiska linjen
med den pelagianiserande tendensen än eftertryckligare
genomförd. Aflatsteorien (se Aflat) började
visa sina verkningar. De augustinska och mystiska
strömningarna ha satt ringa prägel på kyrkan. Den
nominalistiska vulgärkatolicismen tog öfverhand så,
som en slappare åskådning gärna gör bredvid
strängare. Rörande munklifvets betydelse jfr
Kloster och Munkordnar. Tridentinum afsåg
dels att fastslå
den konfessionella motsatsen mot protestantismen,
dels att göra boskifte mellan nominalismen och nya
uppdykande augustinska tendenser. Detta framträder
särskildt i dess diplomatiska lära om synd och nåd;
svårigheterna äro skickligt lösta eller undvikna,
det hela belagdt med en biblisk färgton under
inslag af praktiskt uppbygglig art, formuleringen
är öfvervägande augustinsk eller tomistisk, men gör
dock en nominalistisk tolkning möjlig. Definitionen
af arfsynden är augustinsk, men inskränkningen
däraf till blott förlust af den ursprungliga
rättfärdigheten (som ett donum superadditum)
ej nödvändigt utesluten. Begärelsen hos odöpta
omnämnes ej; en begärelse efter dopet erkännes,
men blott som något antändbart (fomes, fnöske),
ej i och för sig synd. Viljans frihet häfdas,
men med samtidig möjlighet till Augustinus’ åsikt
om den naturliga människans absoluta bundenhet
i det onda. Rättfärdiggörelsen skänkes af nåd
för intet, men på samma gång i mån af den egna
förberedelsen för nåden, således som lön för ett
"meritum e congruo". Syndaförlåtelse ingår väl däri,
men hufvudsaken är ingjutandet af rättfärdighet,
d. v. s. faktisk förnyelse, som liksom nåden
tar formen af öfvernatur, afsedd att möjliggöra
förtjänster, och af en beskaffenhet, mäktig af
tillväxt (enligt Luther eges rättfärdigheten helt från
rättfärdiggörelsens första ögonblick). Mot tillväxten
svarar ökad härlighet som lön, och den sker under
medverkan af goda gärningar, hvarvid synpunkten
"meritum e condigno" åtminstone ej är utesluten;
dock förutsättes nådens stöd. Kyrkans rätt att
allena afgöra öfver Skriftens mening och utläggning
fastslås, och i kraft däraf förklaras Versio vulgata
"autentisk". – De af protestanterna förnekade
sakramenten häfdas, likaså bl. a. transubstantiation,
mässoffer, bestående botpraxis, med inräkning
af en modifierad lära om attritio, skärselden,
helgondyrkan, prästernas celibat, fullkomlighetens
ernående genom de evangeliska råden, mestadels
under förtigande af sådana missbruk, som ej kunde
försvaras. Faktiskt var man förtrogen med tanken,
att en rensningsprocedur erfordrades. Tridentinum
var ett led i motreformationen (se d. o.), genom
hvars framgångar det hastigt nog lyckades att för
en tid samla kyrkan kring den nya bekännelsen
som medelpunkt med en ny subjektiv fromhet och
ny kyrklighet som följd. 1600-talet bragte en
ny nedgång, karakteriserad af dels jesuiternas
demoraliserande bikt- och själavårdspraxis, med
rörelsefrihet för attritionism och probabilism (se
Jesuitorden, sp. 1390), dels augustinismens
undertryckande till förmån för en nominalistisk
nådelära (se Jansenius). Upplysningstidehvarfvets (se
d. o.) inträngande ökade oredan. Från 1814 börjar ett
storartadt uppsving. Jämsides med yttre konsolidering
och hierarkiens reorganisation gick en inre reaktion:
jesuitorden återvände; nya bibelförbud utfärdades,
medeltidsdrömmarna lefde upp o. s. v. Ur denna
konsolidering föddes ultramontanismen, den strängt
kurialistiska riktning, som fordrar lydnad för Rom som
nödvändig för salighet och maktens koncentrering hos
påfven som kyrkans oinskränkte ofelbare ledare. Dess
ursprung var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
