Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk mytologi. Se Mytologi, sp. 153 - Romersk ordning. Se Pelarordning, sp. 361 - Romersk provinskultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Romersk mytologi. Se Mytologi, sp. 153.
Romersk ordning, bygnk. Se Pelarordning,
sp. 361.
Romersk provinskultur. Genom Cæsars eröfring
af Gallien och den under kejsartiden följande
utvidgningen af romerska väldet spred sig romersk
kultur öfver vidsträckta områden. Alltefter den
kulturgrad de eröfrade folken nått och styrkan af
det romerska inflytandet (inflyttning af romerska
medborgare, upprättandet af garnisoner, handel
o. s. v.) antog kulturen i provinserna en något
olika skiftning, dock starkt påverkad från rikets
centrum. Denna provinskultur varar till långt in på
300-talet och nedbrytes först genom barbarinfallen. Vi
möta den på Iberiska halfön, i Gallien, Britannien,
Schweiz, det nuvarande Belgien, södra och västra
delarna af Tyskland, Österrike och Ungern, på
Balkanhalfön och i Nord-Afrika. Svagare voro de
romerska inflytandena i Syd-Ryssland, Mindre Asien och
Syrien, där hellenistisk kultur fått fast fot. Snarare
spåras äfven i v. hellenistiska påverkningar. I
Spanien romaniserades de södra och östra delarna af
landet redan under kejsartidens första århundrade. En
mängd städer grundlades eller begåfvades med romersk
medborgarrätt, andra med "latinsk", ett slags
öfvergångsform till den romerska. Bland städerna
märkas den rika sjöstaden Gades och Tarraco vid
Medelhafvet, hufvudstad i östliga Spanien. Det från
historien kända Numantia har under de senare åren
utgräfts af tyska forskare, hvarigenom nytt ljus
spridts öfver den iberisk-romerska kulturen.
I Gallien påträffade den romerska kulturen en
jämförelsevis högtstående, af grekiska element
påverkad keltisk kultur, latènekulturen (om denna se
Latènetiden med illustrationer). Genom blandningen
af de båda uppstod en egenartad romersk-gallisk
kultur, i hvilken det förra elementet öfvervägde. En
nyhet är den rika romerska arkitekturen, af hvilken
ännu i dag präktiga monument äro mer eller mindre
väl bevarade, såsom cirkusbyggnaderna i Arles och
Orange, triumfbågarna i Orange (se d. o. med fig.),
Besançon och Reims, "Maison carrée" i Nîmes (se
d. o. med fig.), Juliernas grafvård vid S:t Rémy
och präktiga villor med mosaiker och fresker (de
senare anträffade i ruiner vid utgräfningar). Viktiga
kulturcentra uppstodo i galliska städer som Lugdunum
(Lyon), Augustodunum (Autun; fig. 1) och Burdigala
(Bordeaux). Tidigare hade grekisk kultur spridts
norrut genom Rhônedalen från Massilia (Marseille),
hvilken stad äfven under romerskt välde bibehöll sin
betydelse. Lugdunum blef det centrum, där den galliska
provinslandtdagen sammanträdde och där gallernas
centrala helgedom uppfördes (Romas och Augustus’
altare). Staden blef också medelpunkt för ett
storartadt vägnät, hvarigenom romarhären lätt kunde
kastas fram mot hotade punkter, särskildt Rhengränsen.
Om också druidernas prästadöme motarbetades och
undanträngdes af romarna, bibehöllo sig dock vissa
galliska gudomligheter eller sammansmälte med romerska
gudar. Statyer hade ej rests åt dessa gudar före den
romerska eröfringen; nu blefvo de mångfaldiga. De
inhemska gudomligheterna ikläddes romersk gestalt,
krigsguden blef
naturligtvis Mars (fig. 2), andra gudar identifierades
med Mercurius. Det inhemska gudanamnet lades till det
romerska: så fick man Apollo Grannus, Mars Vorocius
o. s. v. Särskilda galliska gudomligheter, af hvilka
många statyer upprests, äro Epona (hästgudinnan),
Sucellus (guden med klubban), Nantosvelta och
Cernunnos (fig. 3).
De flesta statyerna äro af sten; dock förekomma
sådana af inhemskt arbete i lera och brons,
genomgående sämre än de importerade bilderna. Man
kan öfvertyga sig därom genom studiet af en serie
bronser, framställande människor och djur, som
anträffades i Loiret vid Neuvy-en-Sullias (museet
i Orléans). Som handtverkare voro däremot gallerna
mycket skickliga. Den italiska röda keramiken med
reliefer från Arretium (Arezzo) efterbildades i
de galliska verkstäderna, nya former uppstodo, och
denna galliska keramik exporterades till Britannien,
Germanien och själfva Italien: i det genom Vesuvius’
utbrott år 79 begrafna Pompeji har hittats en mängd
galliska vaser, som tillverkats i La Graufesenque
(Aveyron). Andra hufvudorter för lerkärlstillverkning
funnos vid Montans i Tarn, vid Banassac i Lozère och
vid Lezoux i Auvergne. Galliska handtverkare i sina
verkstäder afbildas ofta på grafstenar.
Romarnas välde i Schweiz (Helvetien) antog ungefär
samma former som i Gallien. Sedan eröfringen
verkställts, anlades präktiga vägar och en kedja af
befästningar längs Rhen och vid Bodensjön. Den första
romerska kolonien i Helvetien blef Noviodunum (Nyon)
vid Genèvesjön; något senare äro Augusta Raurica
(Augst vid Basel), Aventicum (Avenches), Vindonissa
(Windisch). Ståtliga arenor och teatrar byggdes
äfven här. Den bäst bevarade af de förra är belägen
i Avenches. Flera villor med präktiga mosaikgolf
ha upptäckts. Fynden af glas och keramik, liksom
af bronsföremål, äro mångfaldiga. Förträffliga
skulpturer förskrifva sig från Martigny och
Avenches (tjurhufvudet från Martigny, varginnan
med Romulus och Remus från Avenches). Belgien var
vid Cæsars inträngande liksom det öfriga Gallien
bebodt af keltiska stammar, såsom nervierna,
eburonerna, aduatikerna och trevererna. Äfven
här konsoliderades snabbt det romerska väldet,
militärvägar anlades, och under Antoninerna njöt
Belgien af en stark uppblomstring. Hufvudstad blef
Augusta Treverorum (Trier), nu liggande utanför
Belgiens gränser. Landet täcktes med villor,
såsom de man funnit vid Fouron-le-Comte, Momalle,
Braives m. fl. orter. Dyrbara bronser infördes,
hvarom vittna reliefvaserna från Herstal (fig. 5),
Tongres och Borsu, kandelabrarna och trefoten
från Borsu m. fl. Under samma epok blomstrade
en särskild belgisk-romersk keramik. Det
karakteristiska grafskicket blef under romersk
påverkan likbränning. På 300-talet upphörde denna
belgisk-romerska kultur på grund af germanstammarnas
inträngande. Äfven i Britannien inträngde den
romerska kulturen segrande. Londinium (London) blef
romersk flottstation och medelpunkt för en vidsträckt
handel. I samband med riksgränsens förskjutning mot
n. blef Eboracum (York) provinsens viktigaste militära
stödjepunkt, och därifrån utbyggdes ett tätt nät af
vägar. I n. byggdes omkr. 120 den stora gränsvall,
som fått namnet Hadrianus’ vall. Den sträckte sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
