Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk provinskultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan Solway och Tyne. En ny vall i södra Skottland
mellan Forth och Clyde anlades omkr. 140 af
Antoninus Pius’ propretor Lollius Urbicus. Vallen
uppkallades efter Antoninus. Herraväldet mellan
dessa befästningsanläggningar upprätthölls ett
70-tal år, hvarefter södra Skottland under pikternas
och skoternas anfall måste uppges. Ännu en gång, i
slutet af 300-talet, kom Syd-Skottland under romerskt
inflytande. Till de bäst undersökta fornlämningarna
från Syd-Skottland hör ett romerskt kastell vid
Newstead i Melrose, som synes ha varit besatt (med
ett kort afbrott) mellan 80 och 180 e. Kr. En mängd
altaren, grafstenar, taflor med inskrifter, lämningar
af romerska villor, mynt, importerad keramik, glas
och bronser vittnar om det romerska inflytandet
Men starkare än i Gallien bibehöll sig här den
keltiska kulturen. Druidismen höll sig länge upprätt
i Britannien, sedan den utdött i Gallien; metallarbete
och emaljteknik fortlefde i latènekulturens former.
Mot Germanien förblef Rhenfloden under årtionden
efter Cæsars eröfring af Gallien riksgräns. Redan
tidigt förlades små romerska garnisoner vid eller
nära Rhen, såsom de tidiga fynden från Neuss och
Urmitz visa. Germanernas ständiga anfall tvungo snart
kejsar Augustus att starkare befästa Rhengränsen. Två
stora läger, Vetera Castra och Mogontiacum, anlades
vid Xanten och Mainz och mellan dessa en kedja
af smärre kastell, som uppkallats efter Augustus’
styfson Drusus. Alla dessa kastell voro uppkastade
af jord, ej stenbyggda. Spår af Drususkastellen äro
anträffade exempelvis vid Nijmegen, Kleve, Köln,
Bonn, Remagen, Andernach, Koblenz, Bingen, Worms och
Strassburg. Genom Varus’ nederlag i Teutoburgerskogen
hejdades för en tid romarnas framryckning på östra
sidan af Rhen. Från offensivepoken omkr. Kristi
födelse härstamma de romerska läger, som utgräfts
vid Haltern intill floden Lippe och vid Oberaden,
nära Lünen. En lång tid nöjde sig romarna med att
hålla blott en del punkter på högra Rhenstranden
besatta, t. ex. Wiesbaden, Baden-Baden och Hofheim
vid Taunus. I stället befästes vänstra Rhenstranden,
och jordlägren efterträddes af stenkastell, som det
utgräfda legionslägret vid Neuss (Novaesium) visar.
Under Vespasianus började återeröfringen af landet
ö. om Rhen, som skulle möjliggöra ett lättare försvar
och samband mellan legionerna vid Rhen och Donau. Den
romerska gränsvallen, limes (se d. o.), det största
monumentet på tysk mark från romartiden, började
kanske nu anläggas. Kejsar Domitianus fortsatte
Vespasianus’ verk och andra kejsare efter honom. Den
germansk-rätiska limes sträcker sig ungefär från
Hönningen vid Rhen öfver Lorch till Hienheim vid
Donau. Den systematiska limesforskningen har visat,
att under den första perioden limes blott bestod
af en gränsväg och ett trästängsel samt vakttorn
af trä. Här och där lågo små jordkastell. Under
kejsar Hadrianus anlades en formlig palissad, och
större kastell upprättades. Kort därefter började
trätornen ersättas af stentorn. Vid Saalburg har man
kunnat påvisa, huru jordkastellet påbyggts med ett
stenkastell. Först på 200-talet synas en verklig vall
och en graf ha anlagts.
Från Main och ned genom Württemberg har man kunnat
iakttaga en dubbel kastell-linje, som tydligen
markerar en småningom skeende framträngning af
romarna. I v. går en kastell-linje från Wörth vid
Main genom Odenwald, sedan öfver Neckarburken till
Wimpfen vid Neckar. Längre mot ö. drar sig en annan
linje från trakten af Miltenberg öfver Walldürn
till Haghof, n. om Lorch, där den rätiska limes
uppnås. Den västligare linjen har blott haft en
palissad, ej gränsvall. Den östligare däremot har
en vall och stentorn. Den synes ha tillkommit vid
midten af 100-talet. Området v. om limes och ö. om
Gallien bildade två provinser, Germania superior och
inferior. Vid midten af 200-talet gick nästan hela
området ö. om Rhen förloradt, och 406 återkallades
de romerska legionerna af Stilicho äfven från Rhen.
Det långvariga romerska herraväldet öfvade ett djupt
inflytande i västra Tyskland. Legionslägren blefvo
utgångspunkter för Tysklands äldsta städer - detta
i motsats mot Gallien, där de inhemska byarna växte
ut till städer. Lägren och byarna invid dessa voro
fyllda af en icke germansk befolkning, italiker och
andra, och den kultur, som där lämnat spår efter sig,
är en försämrad italisk. Tysklands äldsta, af romarna
anlagda stad är Trier (Augusta Treverorum), senare
äro Rhenstäderna (Köln = Colonia Claudia Augusta
Agrippina, Xanten = Colonia Ulpia Trajana, Nijmegen
= Ulpia Noviomagus). ö. om Rhen uppstodo likaledes
romarstäder, såsom Wiesbaden, Ladenburg, Baden-Baden,
Rottenburg, Wimpfen, Nida vid Heddernheim. Sistnämnda
stad har vid företagna utgräfningar visat sig ega
ett ansenligt forum, offentliga bad, skiffertäckta
stenhus, verkstäder, tre helgedomar egnade guden
Mithras och en tillegnad Juppiter Dolichenus, alltså
ett ganska ansenligt samhälle. Nästan alla dessa
kolonier på Rhens östsida förröddes, då limesgränsen
måste uppges. Många af dem uppstodo på nytt under
medeltiden. På 200-talet började städerna på västra
Rhenstranden omges af murar för att kunna hålla
stånd mot germaninfallen. En dylik mur omgaf Trier,
där ännu den berömda Porta Nigra vittnar om, hvilken
stark fästning staden förvandlades till. Städer sådana
som Trier, Köln och Mainz representera ett obrutet
kultursammanhang alltifrån romartiden och besutto
under hela medeltiden en företrädesplats tack vare
arfvet från romarna.
De romerska boningshusen i Rhenstäderna äro ännu
mycket ofullständigt kända. Närmare bekantskap har man
gjort med de stora landtgårdarna (villæ rusticæ),
som i stort antal anträffats kring Trier, Metz och
annorstädes. I allmänhet låg boningshuset med rummen
grupperade mot en inre gård; dess framsida intogs
af en långsträckt hall, på sidorna flankerad af två
gemak. Intill boningshuset lågo äfven förrådshusen,
allt omslutet af en mur. I boningshuset fanns ofta
varmluftsuppvärmning och glasfönster, ej sällan
badrum. Lyxvillorna (villæ urbanæ) voro ännu
ståtligare utstyrda, med många rum och pelarhallar,
trädgårdar, bassänger, statyer o. s. v. Präktiga
mosaikgolf äro mångenstädes funna i dessa villor (jfr
fig. 6). I Germanien liksom annorstädes anlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
