Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ros, Anders Emanuel - Rosa, bot. Törnrosor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållningen och jakten befordra det med det nya
ämbetsverket åsyftade ändamålet. Att R. vid
dessa arbeten ej sparade sina krafter, därom
vittnar mängden af förordningar och cirkulär, som
utfärdades under tiden för hans chefskap. Bland
viktiga och mera omfattande förordningar, som
utfärdades under denna tid, må nämnas: stadgarna
för skogsläroverken af 1860 och 1871, jaktstadgan,
utsyningsförordningarna af 1865 och 1874, förordning
om hushållningen med de allmänna skogarna i riket,
instruktion för Skogsstyrelsen och skogsstaten samt
förordningar om afsättande af mark till kronoparker.
C. G. H.*
Rosa L., Törnrosor, bot., är ett artrikt
släkte af taggiga buskar, hörande till fam. Rosaceæ,
underfam. Rosoideæ. Släktets viktigaste karaktär är
hämtad från blomaxeln, som är krukformig,
innesluter en mängd karpeller och blir vid
mognaden köttig och röd, nypon (se d. o.). Hos alla
arter, utom R. persica, äro bladen parbladiga,
med stipler vidvuxna bladskaftet. Blommorna, som
äro stora, röda, hvita eller gula, sitta ensamma
eller i ställningar. Fodret är femdeladt, utan
ytterfoder, kronbladen äro 5, ståndarna många. I
Sverige finnes ett stort antal Rosa-former, som
kunna grupperas till 7 kollektivarter, af hvilka
de på backar och vid vägkanter växande R. canina
och R. villosa äro de vanligaste och formrikaste. De
glandelhåriga bladen af R. rubiginosa ha en behaglig
äppellukt. Mycket storblommig är den på Lilla
Karlsön växande, tagglösa R. trachyphylla. Ett par
af de svenska arterna odlas äfven i trädgårdarna som
prydnadsbuskar, såsom den nordliga R. cinnamomea med
fyllda blommor, bukettrosor, och den vid västkusten
förekommande R. pimpinellifolia. Äppelnypon
kallas de stora köttiga frukterna af R. pomifera,
ofta använda till inkokning. Af rosenblad beredes i
Orienten rosenolja (se d. o.). Se vidare Nypon och
Rosenblad, farm. med. –
Bland de rosor, som sedan äldre tider allmänt
odlats i trädgårdarna, märkas de många formerna
af provinsros (R. gallica), hvitros
(R. alba), damaskenerros (R. damascena) och centifoliaros (R. centifolia) med afarten
mossros (R. centifolia muscosa), samtliga tämligen närbesläktade med hvarandra och förbundna genom hybrida
mellanformer. Dessutom odlades olika former
af kapucinerrosen (R. lutea). Till den senare
höra de ännu ej sällan odlade Jaune bicolor och
Persian yellow. Alla de nämnda grupperna af rosor
äro kraftiga, härdiga, vackra och rikblommiga,
men de blomma endast under en helt kort tid
af sommaren. Längre blomning var känd hos den
ganska ömtåliga terosen (R. indica fragrans),
använd som krukväxt, och månadsrosen (R. indica
semperflorens). Genom korsning af dessa med
centifolia- och damascenerrosor har man sedan förra
delen af 1800-talet frambragt de s. k. remontant- och
tehybridrosorna, som ärft från ena hållet
härdighet och kraftigt växtsätt, från det andra en
långvarig blomning och elegant blomform.
Fig. 1. Vildrosen Rosa canina. 1 öfre delen af en
blommande gren, 2 längsskuren blomknopp,
3 längsskuren pistill, 4 nypon, 5 frukt,
6 längsskuren frukt.
Bland numera odlade terosor må nämnas: Catherine Mermet
(rosa), Maréchal Niel (gul) och Reine
Marie Henriette (hvit) samt den på gränsen till
tehybriderna stående Gloire de Dijon (gul, dragning
åt rosa; fig. 2). Allmänt kända tehybrider äro
Madame Caroline Testout (fig. 3) och La
France (rosa), Gruss an Teplitz, General McArthur
och Farbenkönigin (röda), Lyonrosen
(laxfärgad), Kaiserin Augusta Victoria (hvit);
Remontantrosor: Prince Camille de Rohan (mörkröd),
Fisher Holmes, General Jacqueminot (fig. 4) och
Marie Baumann (karminröda), Captain Christy
(rosa) och Frau Karl Druschki (hvit). Genom ytterligare
korsning med R. lutea har på senare tid erhållits en ny grupp,
pernettiana-rosorna, hvaribland märkas Soleil
d’or och Rayon d’or (båda gula). Andra nya
hybrider ha uppdragits genom korsning af terosor och
R. rugosa (af hvilken senare några former odlas för
de köttiga frukternas skull). Alla dessa hybridformer
ha nästan fullständigt utträngt de gamla rossorterna
ur odling. Nya typer för odling ha vunnits genom
införande af polyantharosorna, låga, rikblommiga
buskar tillhörande R. polyantha. Mycket vanliga ha
äfven klätterrosorna blifvit, tillhörande flera
olika arter, såsom R. multiflora, R. setigera,
R. Wichuraiana m. fl. De mest bekanta bland dessa
torde vara Crimson Rambler, Carmin Pillar,
Tausendschön, Lady Gay och Dorothy Perkins.
De gammaldags, endast en gång på sommaren blommande
rosorna förökades i regel på det sätt, att äldre
exemplar delades och med rötter försedda grenar
af dessa utplanterades. Man erhöll på detta sätt
rosexemplar, som voro rotäkta och alltså ej kunde
skjuta några vildskott; men sedan vid midten af
1800-talet uppdragandet af nya sorter blifvit en
specialitet för vissa rosodlare, blef nödvändigt
att använda ett förökningssätt, som möjliggjorde en
hastig fortplantning i stor skala. Sedan denna tid
förökas de flesta rosor genom ympning eller okulering
på grundstammar, uppdragna genom sådd af vildnypon
(se fig. 5).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
