Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 885-886 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenblad. 1. Eberhard R. - Rosenblad. 2. Nils R. - Rosenblad. 3. Mattias R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämnd. Året därpå reste han till Göttingen för att
åhöra von Haller, med hvilken han knöt förtrolig
vänskap, samt sedan till flera andra ställen i
Tyskland och kom hem 1756. Han blef nu en af dem,
som bidrogo att utbilda den dittills i Lund mycket
försummade läkarvetenskapen, och utförde vid detta
universitet en lifsgärning, som delvis svarade
mot den hans berömde broder, professor Nils Rosén
von Rosenstein, utförde för Uppsala. Ur R:s skola
utgingo bl. a. Retzius, Vollin, Florman, Unge och
E. Munck af Rosenschöld.

Själf var E. ofantligt
anlitad äfven som praktikus och utmärkte sig jämväl
vid flera tillfällen som skicklig veterinär. I 36
år (fr. 1760) var han också intendent vid Ramlösa
hälsobrunn. Som professor utgaf han 36 disputationer,
Observationes botanicæ (1749), ett par häften om
boskapssjuka m. m. Af hans afhandlingar öfversattes
några på tyska och engelska. Som vältalare på latin
var R. också fulländad mästare, kände äfven grekiska
litteraturen, var med ett ord ett slags polyhistor
enligt gamla tidens mönster. 1752 blef han led. af
Vet. akad. och upphöjdes 1770 i adligt stånd. 1784
tog han afsked från professuren, men framlefde
ännu åtskilliga år i lycklig yttre ställning och
fortsättande sin läkarpraktik.

2. Nils R., den föregåendes son,
fortifikationsofficer, f. 10 april 1749 i
Lund, d. 3 okt. 1827 på Hofgård i Älghults
socken, Kronobergs län, ingick efter i Lund
och Göttingen bedrifna studier som volontär
vid Fortifikationen 1768, blef konduktör 1771 och
löjtnant i armén 1772 till belöning för det nit han
ådagalagt att befrämja regementsförändringen. R.
tjänstgjorde vid fästningsarbeten i Finland och
Sverige, gjorde utländska studieresor 1779 och 1781,
blef kapten 1785 och sändes 1789 till Turkiet för att
med råd och dåd bistå sultanen i kriget mot Ryssland.
Sedan R. efter krigets slut återkommit till Sverige,
blef han öfverstelöjtnant 1792, öfverste och
chef för pommerska fortifikationsbrigaden 1799 samt
generaladjutant 1893. Afsked från Fortifikationen
tog han 1806. R. var en kunnig och erfaren
fortifikationsofficer samt länge arbetande led. af
Krigsvet, akad.

3. Mattias R., grefve, den föregåendes broder,
ämbetsman, f. 23 juni 1758 i Lund, d. 4 sept. 1847
på Stafsund, inskrefs efter i Lund afslutade
studier 1775 i kungl. kansliet, där han redan
som protokollssekreterare fäste vid sig Gustaf
III:s uppmärksamhet, och utnämndes 1785
till revisionssekreterare. Tjänstgöring vid
riksdagarna 1778 och 1786 ingick äfven i hans
utbildning. 1786 förordnades han därjämte till
ledamot af Ecklesiastikberedningen. En del af år
1792 förvaltade han justitiekanslersämbetet, hvars
sekreterare han varit 1779-84, och utnämndes s. å. på
f. d. justitiekanslern, numera riksdrotset
Wachtmeisters
förord, till statssekreterare vid Inrikes
civilexpeditionen. Mängden af ärenden, som
det ålåg R. att föredraga i denna egenskap,
ökades samtidigt högst betydligt, i det att
handels- och finansexpeditionen (aug. 1792) och
ecklesiastikexpeditionen (dec. s. å.) upplöstes
och förenades med civilexpeditionen. Men R. hade
en lika stor arbetsförmåga, som hans kännedom om
förordningar och reglementen var vidsträckt.

Han
skötte den maktpåliggande platsen under både
Gustaf IV Adolfs förmyndarregering och denne
konungs egen styrelse samt var dessutom konungens
ombud i Riksgäldskontoret (1796) och ordförande i
nummerlotteridirektionen (1805) m. m. Han medverkade
kraftigt vid genomförandet af flera vid denna tid
vidtagna nyttiga regeringsåtgärder, såsom rörande
enskiftet, storskiftet i Dalarna, smidets utvidgning,
myntrealisationen m. m. Liksom många af den tidens
ämbetsmän saknade han dock tillräcklig fasthet i
karaktären för att till det yttersta stå för sin
öfvertygelse, och det hände, att han kontrasignerade
beslut, som han måste antagas ha principiellt ogillat;
det anmärktes också, att han utan svårighet lät
använda sig af den ena regimen efter den andra,
äfven om de leddes af motsatta principer. Så
t. ex. uppsatte och kontrasignerade han 12 mars 1809
på kvällen Gustaf IV Adolfs hotfulla proklamation
med anledning af västra arméns "högst brottsliga
uppror" och uppsatte, om också motvilligt, på natten
konungens anmodan till banken att försträcka medel
till dess dämpande, men skyndade på morgonen 13 mars
efter underrättelsen om statskuppen att inhibera
proklamationen och inträdde omedelbart i tjänst
hos den nya regeringen samt närmade sig snart äfven
Georg Adlersparre, till hvars anhängare han sedan
hörde. 9 juni 1809 utnämndes han till statsråd och
var af gruppen Adlersparre designerad till att efter
K. A. Trolle-Wachtmeister, som blott tills vidare
öfvertagit justitiestatsministersämbetet, erhålla
detsamma. Äfven Karl XIII och kronprinsen Karl August
voro med härom, men då efter Fersenska mordet (juni
1810) Engeström och Adlercreutz vunno öfverhanden i
konseljen, gick R. denna gång miste om platsen. Han
blef i stället s. å. En af rikets herrar samt 1813
ordförande i Generaltulldirektionen. I sept. 1814
förordnades R. att jämte andra statsrådets ledamöter
afge utlåtande öfver de jämkningar eller förändringar
i norska grundlagen, som blefve en följd af Norges
förening med Sverige. Det förslag till norsk grundlag,
som sålunda uppgjordes, utgjorde grundvalen för det
förslag, som i okt. s. å. af svenska regeringens
kommissarier framlades för norska stortinget. Bland
dessa kommissarier var R. ordförande, men, som han
också själf har intygat, det hufvudsakliga arbetet å
svenska sidan utfördes af Wetterstedt och Wirsén. Som
belöning för sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>