Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rossini, Gioacchino Antonio - Rossitten - Rossland - Rosslau - Rossleben - Rossläder. Se Läder, sp. 173 - Rossm. - Rossmässler, Emil Adolph - Rosso, italiensk bildhuggare. Se Bartolo, G. di - Rosso, italiensk målare, hette Giovanni Battista di Jacopo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången en sådan sensation, att ett fackeltåg
till tonsättaren föranstaltades. Ej långt under
"Barberaren" anses Cenerentola stå (Rom, 1817). Otello
skrefs för Neapel (1816), La gazza ladra för Milano
(1817), La donna del lago för Neapel (1819), och en
stor mängd andra operor skakade R. ur armen med sin
vanliga lätthet och lättvindighet, på beställning af
impresarion Barbaja, åt hvilken han under åren 1815–23
förbundit sig att för en hederlig vedergällning
årligen leverera två stycken, en skyldighet, som
han undangjorde så hastigt som möjligt för att
dessemellan få lefva makligt och tillfredsställa
sin passion för ostron. Sorglös och njutningslysten,
blef R. liksom hans musik den konstnärliga exponenten
för den politiska restaurationstiden, då folken,
trötta af revolutionens och cesarismens strider,
med välbehag läto sig vaggas till hvila af hans
sirentoner, hans blomstrande yppighet af friska,
glädtiga melodier och koloraturer. Hans operor voro
blott beräknade för ögonblicket, och de ha ock med få
undantag delat ögonblickets förgänglighet. Småningom
kände han dock ytligheten i sitt skrifsätt, och
redan i Semiramide (Venezia, 1823) bemödade han
sig om större konstnärligt allvar, hvilket växte
än mera, sedan han – efter ett besök i London,
där han på fem månader förtjänade 7,000 pd st. –
slagit sig ned i Paris (1824). Visserligen visade han
sig olämplig såsom direktör för "Théâtre italien",
men sedan han blifvit "inspecteur général du chant en
France" med 20,000 frcs pr år, kunde han obehindradt
egna sig åt grundligare komposition. Han omarbetade
nu äldre verk under namn af Le siège de Corinthe
(1826) och Moïse (1827) samt skref Le comte Ory
(1828) och slutligen Guillaume Tell (1829), hans
mästerverk i den stora stilen, liksom "Barberaren" var
det inom den komiska. I "Barberaren" är R. mest sig
själf, den fullblodige italienaren, den mest typiske
representanten för det glädtiga, sydländska lynnet; i
"Tell" går han utom sig själf och söker, liksom hans
föregående landsmän Cherubini och Spontini, på fransk
botten förmedla Glucks dramatiska uttrycksfullhet med
den italienska formens behag (hvartill kom påverkan
från Weber). "Tell" bildar jämte Aubers "Den stumma"
öfvergångslänken emellan Spontini och Meyerbeer,
och hufvudskälet, hvarför R. ej vidare skref någon
opera, var sannolikt det, att han snart såg sig
öfverflyglad af Meyerbeer. Dessutom miste han genom
julirevolutionen sin plats som generalinspektör och
räddade med nöd en pension på 6,000 frcs. 1836–53
vistades han uti Italien, där han drefs af de
politiska oroligheterna från den ena staden till den
andra och ofta var sjuk af ledsnad. Bättre trifdes
han, sedan han återvändt till Paris, där han lefde
allmänt ärad ända till sin död. Hans lik flyttades
1887 till Florens. 1864 restes hans staty i Pesaro,
där ett Liceo musicale Rossini 1888 öppnades, stiftadt
genom en donation af R. å 3 mill. lire. Större delen
af sin förmögenhet testamenterade han till ett hem för
ålderstigna musiker i Paris. Under hela senare hälften
af sitt lif skref R. – utom en del smärre saker –
endast två större andliga kompositioner: det berömda
Stabat mater (1832; i utvidgad form 1841), mera
operamässigt än kyrkligt, men innehållande genialiska
nummer, samt Petite messe solennelle (1863). Af
hans operor ha i Stockholm uppförts
"Turken i Italien" (1824),
"Barberaren i Sevilla" (1825),
"Tankred" (1829),
"Sjöfröken" (1831),
"Skatan" (1843),
"Wilhelm Tell" (1856) och
"Don Bruschino" (1871).
R:s bref utgåfvos 1902 af Mazzatinti och Manis.
Bland hans biografer må nämnas
Beyle (Stendhal; 1823, 3:e uppl. 1892),
Carpani (1824),
Blaze de Bury (1854),
M. och L. Escudier (s. å.),
Azevedo (1865),
Edwards (1869; ny uppl. 1881),
Pougin (1870),
Silvestri (1874),
Zanolini (1875),
Sittard (1882),
dansken Thrane (1885),
Chechi (1898) och
Dauriac (1905).
A. L.*
Rossitten, by i Ostpreussen, på Kurische
nehrung. Omkr. 1,000 inv. Lifräddningsstation,
fyr. Station för iakttagande af flyttfåglarnas
sträck (sedan 1901), anlagd af tyska ornitologiska
sällskapet.
Rossland [rå’slənd], bergverkstad i British Columbia
(Canada), vid floden Columbia, 13 km. n. om gränsen
till Förenta staterna. 4,033 inv. (1907). R., som
blef stad 1897, har uppstått med anledning af de rika
tillgångarna på järnmalm och guldförande kopparkis
i trakten.
J. F. N.
Rosslau [-ao], stad i hertigdömet Anhalt, vid Elbe.
11,354 inv. (1910). Hertigligt slott, järngjuteri,
tillverkning af maskiner, papper, porslin m. m.,
sågverk, tegelbruk, skeppsvarf.
J. F. N.
Rossleben, by i preussiska reg.-omr. Merseburg
(Sachsen), vid Unstrut, 17 km. s. v. om Querfurt,
bekant genom sin lärda skola, stiftad 1554 och inrättad
på samma sätt som fursteskolorna i Meissen och Pforta.
Ursprungligen ett munkkloster af augustinorden,
sedermera nunnekloster af cisterciensorden,
sekulariserades det rika stiftet R. 1540.
Rossläder. Se Läder, sp. 173.
Rossm., vid naturvetenskapliga namn förkortning för E. A. Rossmässler (se d. o.).
Rossmässler, Emil Adolph, tysk naturforskare,
f. 1806 i Leipzig, d. 1867, blef 1830 professor i
naturhistoria vid skogs- och landtbruksinstitutet i
Tharand, en plats, från hvilken han 1850 aflägsnades
för sitt politiska uppträdande. Sedan han nämligen
1848 valts till medlem af tyska nationalförsamlingen,
där han slöt sig till vänstern, deltog han äfven
i det i Stuttgart samlade s. k. "rumpparlamentets"
beslut (juni 1849). 1850 trädde han i spetsen för
tysk-katolikerna. R:s förnämsta arbete är
Ikonographie der europäischen land- und süsswassermollusken (3 bd, 1835–62;
fortsatt af Kobelt, 1877 ff.).
Genom populära afhandlingar, framför allt som utgifvare
af tidskriften "Heimat", utbredde han i vida kretsar
intresse för den naturhistoriska forskningen. På svenska
finnas bearbetningarna
"Utflygter i naturen och hvardagslifvet" (1874) och
"Jordens historia" (1876–77).
Se "Festschrift zum 100-jährigen geburtstage E. A. R:s" (1906).
Rosso [rå’sså], italiensk bildhuggare. Se Bartolo, G. di.
Rosso [rå’sså], italiensk målare, f. 1494, d. 1541,
hette Giovanni Battista di Jacopo, blef kallad
Rosso Fiorentino (den rödhårige florentinaren), af
fransmännen Maître Roux. I sina tidigare arbeten visar
han sig, trots studiet af Michelangelo, påverkad
af Fra Bartolommeo och A. del Sarto. Han målade
Marias himmelsfärd (1517, förgården i S. Annunziata
i Florens) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
