Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rubens, Petrus Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mantegna, G. Bellini, Rafael m. fl. berömda mästare. Med
dessa och andra kopior samt dyrbarare gåfvor,
såsom en praktkaross, hästar, kanoner och allehanda
dyrbarheter, afreste R. i mars 1603 från Livorno till
Spanien för att på befallning af hertigen, som ville
ställa sig in hos spanska hofvet, öfverlämna dessa
till Filip III och hans premiärminister hertigen
af Lerma. För den sistnämnde, som tydligen satte
stort värde på den unge flamländaren, fick han i
Valladolid utföra en serie framställningar af de tolf
Apostlarna och Hertigens af Lerma ryttarbild. Efter
att i juli ha haft audiens hos konungen anträdde han
återresan till Italien och var i mars 1604 tillbaka
i Mantua. Där fullbordade han 1606 en triptyk, som
hertigen beställt för Jesuitkyrkan, där hans mor var
begrafven, och som framställde i midten Familjen
Gonzaga tillbedjande Treenigheten och på sidorna
Jesu dop och Förklaringen. (Triptyken förstördes
af fransmännen under den stora revolutionen; kvar
finnas af dess midtparti, nu i stadsbiblioteket
i Mantua, blott 2/3; den tredje, framställande
hertigens söner och döttrar och R. själf i skepnaden
af en lifgardist, är förkommen. Sidostyckena, nu i
museerna i Antwerpen och Nancy, äro till ytterlighet
illa medfarna.) Efter aflämnandet af dessa dukar,
som innehålla lätt igenkännliga kompositionslån
från Rafael och Michelangelo och hvilkas kolorit här
och där uppvisar reflexer från Paolo Veronese och
Tintoretto, besökte R. ånyo Rom, där han nu uppehöll
sig i halftannat år, och följde sommaren 1607 hertigen
till Genua, där han då utförde teckningarna till
kopparsticksverket Palazzi di Genova, som utkom
1622. I Genua, där hertigen var en eftersökt gäst
hos högadeln, knöt den unge, elegante artisten, som
redan förde sig med en dåtida ädlings hela grandezza,
bekantskaper inom aristokratien, hvilka föranledde
porträttbeställningar. Likväl befann han sig i början
af 1608 åter i Rom, där han fullbordade en vid senaste
besöket påbörjad altartafla för S. Maria in Valicella,
Maria tillbedd af den helige Gregorius och andra
helgon. Men då målningen upphängts i kyrkan, blef
konstnären så missnöjd med belysningsförhållandena,
som icke läto täflan komma till sin rätt, att
han åter lät nedtaga den och beslöt att måla ett
nytt exemplar, som emellertid svällde ut till en
triptyk med Maria tillbedd af änglar i midten och på
sidorna framställningar af Helgon, med tre i hvar
grupp. Kanske var det vid denna tid, som han efter
Tizians i Rom då befintliga, nu i Madrids museum
förvarade originalmålningar Offer till Venus och
Backanal utförde de fria, och i så fall under hans
senare tid ommålade kopior, som ses i Stockholms
Nationalmuseum. Strax efter fullbordandet af ofvan
nämnda arbeten underrättade han i bref hertigen om,
att han måste skynda till Antwerpen till sin åldriga
moders dödsbädd. Han reste brådstörtadt hem, men
modern var vid hans ankomst redan död. I det kapell,
där hon funnit sin hvilostad, upphängde han den från
Rom medförda, för S. Maria in Valicella ursprungligen
utförda altarbilden. Det hade varit R:s afsikt att
inom kort återvända till Rom för att fortsätta studiet
af de antika skulpturerna, i hvilka han under sin
åttaåriga vistelse i Italien förälskat sig, och af
de italienska renässansmålarnas arbeten, men däraf blef intet. Ståthållarna
ärkehertig Albrekt och dennes gemål Isabella skyndade
sig att göra den, trots att hans dittills utförda
arbeten icke voro synnerligen märkliga, mycket
firade konstnären till hofmålare på stat. Ett af
R:s första arbeten efter hemkomsten var också ett nu
försvunnet, endast genom kopior kändt Ryttarporträtt
af ärkehertig Albrekt. Målningen, som framställde
ryttare och häst – det första utkastet till hästen
ses i en studie i olja i Berlins museum – icke enligt
häfdvunnet bruk i profil, utan kommande mot åskådaren
– synes genom det nya och momentana i kompositionen
ha väckt mycken uppmärskamhet[uppmärksamhet], hvilket föranledde
konstnären att i flera andra taflor gentaga sin
framställning, såsom i två ryttarbilder af okända
ädlingar i Windsors slott och i kejs. hofmuseet
i Wien och – utan tvifvel den främsta – Sigismund
III till häst i Nationalmuseum, Stockholm, där
med orätt tillskrifven P. Soutman. 1609 gifte sig
R. med en förnäm dam, Isabella Brant, och ehuru han
tillsvidare åtnöjde sig med att bo i svärfaderns hus,
hade han sålunda redan med starka band knutits vid
fädernestaden. Dessa band blefvo ännu starkare genom
den mängd beställningar, som ingingo till hans ateljé,
till hvilken snart så många lärjungar strömmade,
att den uppburne artisten måste tillkännage, att han
icke kunde mottaga flera. Ehuru Antwerpen vid R:s
hemkomst räknade mer än fyrahundra konstnärer, blef
han genast målaren på modet, och han visade sig snart
förtjänt af denna uppmärksamhet. Ifrån att dittills
egentligen endast ha varit en habil eklektiker,
som med obestridlig smak och talang utförde sina
med reminiscenser från Michelangelo, Tizian, Paolo
Veronese, Giulio Romano, Correggio, Caravaggio
m. fl. uppblandade framställningar, utvecklade den
ännu unge artisten, ingalunda nedslagen, utan i
stället sporrad af sina medbröders föga dolda afund,
under en den mest intensiva verksamhet sin egenart
och frambragte det ena storverket efter det andra,
allt tydligare bärande geniets kännemärke. Visserligen
återspegla emellanåt äfven hans arbeten från hans
långa blomstringsperiod olika faser af den italienska
renässanskonsten, som han så grundligt studerat, att
han aldrig kunde glömma dem, men han blef icke längre
en slafvisk eftersägare. Hans brabantska blod tog ut
sin rätt, och om han än aldrig blef en utprägladt
nationell konstnär i samma grad som sin store
medtäflare Jordaens, så blefvo dock hans skapelser
alltmer flamska. Redan tidigt väljer han liksom de
store italienske målarna företrädesvis bibliska och
mytologiska ämnen för sina skapelser, som han, redan
från början, efter sina egenhändiga skisser låter
elever utföra i större mått, hvilka senare arbeten
han mer eller mindre retuscherar. Samtidigt målar
han ett och annat porträtt, såsom Konstnären själf
med sin hustru (1609-10), den bekanta dubbelbilden i
helfigurer i Münchens pinakotek, och Isabella Brant
ensam i Berlins museum (1610-11). Till hans samtidiga
religiösa framställningar – de beställdes uteslutande
af Brabants kyrkor, kyrkofurstar och korporationer,
särskildt af hans vänner jesuiterna, och han,
barockstilens främste målare, med humanistisk-världslig
bildning och utan djupare kyrkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
