Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rumänien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personalunion förenade furstendömena uppgingo,
med stöd af sultanens ferman af 4 dec. 1861, i en
enhetsstat, för hvilken namnet R. togs i bruk. Jämte
det ömtåliga förhållandet till sultanen och till de
olika stormakterna, under hvilkas samfällda garanti
R. åtnjöt halfsuveränitetens förmån, ställde äfven
de inre förhållandena stora anspråk på den nye
fursten. Redan tillämpningen af ett konstitutionellt
styrelsesätt i ett land med så ringa förutsättningar
därför var förenad med betydande svårigheter,
och den ena ministären följde också snabbt på
den andra; den konservative ministerpresidenten
B. Catargiu lönnmördades 1862. Böndernas beroende
och betryckta ställning till bojarerna, som numera
egde deras jord, kräfde genomgripande åtgärder. Med
de "dedicerade" klostren – d. v. s. de, som enligt
ett under 1600- och 1700-talen gängse bruk ställts
under de stora grekiska klostrens på Athos, Sinai,
i Jerusalem o. s. v. partiella förvaltning –
hade en betydande del (enligt uppgift 1/5) af R:s
jord kommit i främmande händer, hvarjämte äfven
i kulturellt afseende de grekiske munkarna fått
för mycket att säga. Nu beslöts i dec. 1863 dessa
klosters sekularisation mot en skadeersättning,
som emellertid (enligt ett senare beslut af 1867)
på grund af munkarnas motstånd mot uppgörelsen
aldrig utbetalades. Då den sedan okt. 1863 fungerande
ministären Kogalniceanu råkade i öppen konflikt med
kammaren, upplöstes denna i maj 1864, hvarpå furst
Kusa utfärdade ett nytt författnings-"statut",
innebärande stark ökning af hans maktställning,
hvilket han därpå efter Napoleon III:s mönster lät
godkänna genom folkomröstning. En omfattande serie
af reformer genomfördes af honom och Kogalniceanu:
genom agrarlagen af 1864 tillerkändes bönderna mot
en viss ersättningsskyldighet eganderätten till den
af dem brukade jorden, rättsväsendet ordnades efter
franskt system, och en till sina principer ytterst
demokratisk undervisningsreform infördes. De efter
fransk modell tillskurna reformerna, välmenta och
stort anlagda, men föga genomtänkta som de voro,
förde emellertid å sin sida med sig allvarliga
missförhållanden, efter Kogalniceanus afgång
(febr. 1865) minskades regeringens auktoritet, en
sammansvärjning bildades inom landet, medan en
våldsam agitation mot fursten bedrefs i utlandet,
och genom en officerskupp natten till 23 febr. 1866
tvangs Kusa att abdikera och lämna landet. Man var
nu besluten att tillkalla den "utländske" furste,
som man vid förberedelserna till unionen förutsatt,
och valet föll på grefve Filip af Flandern, Leopold
II:s af Belgien broder. Då han genast afböjde,
väcktes af lon Bratianu, en af de i Paris verksamme
ledarna af sammansvärjningen mot Kusa, prins Karls
(se d. o., sp. 1039–40) af Hohenzollern kandidatur,
hvilken gynnades af Frankrike och Preussen, men
motarbetades af majoriteten af de på en ny konferens
i Paris representerade makterna. Valet skedde i
form af plebiscit 20 april 1866 och bekräftades af
representationen 13 maj s. å. Prinsen genomreste
i hemlighet det ovänligt sinnade Österrike och
tillträdde 22 maj sin nya värdighet under namn af
Carol (Karl) I.
Den uppgift, som mötte den nye fursten, var
ej lättare än hans företrädares. Den nya konstitution,
som nu aflöste Kusas statut, lämnade fritt spelrum
åt de om makten kämpande partierna, bland hvilka
särskildt märktes "de hvite" (konservativa, till
stor del ättlingar af de gamla bojarfamiljerna) och
"de röde" (radikalerna); med sina fyra valkollegier
för valen till deputeradekammaren gaf den emellertid
bönderna, den stora, ehuru visserligen politiskt
obildade massan af landets invånare, endast ringa
inflytande, medan den talrika judiska befolkningen
var helt utesluten. Den militära organisationen sökte
fursten förbättra genom att i st. f. Kusas franska
militärmission inkalla preussiska instruktörer, hvilka
emellertid mötte åtskillig misstro. De af behofvet
starkt påkallade järnvägsbyggnader, som igångsattes,
medförde hotande ekonomiska svårigheter, då doktor
Strousberg, som, stödd på ett tyskt aktiebolag,
åtagit sig deras utförande, mot slutet af 1870
inställde utbetalningarna till aktieegarna och
Preussen ville göra rumänska regeringen ansvarig
för dem. Sympatierna för det rasbesläktade
Frankrike i det fransk-tyska kriget vände sig
mot den preussiske fursten, och revolutionära
rörelser visade sig 1870–71 (i Ploesci aug. 1870,
i Bukarest mars 1871). Fursten hotade att afgå,
men krisen löstes genom bildandet af L. Catargius
konservativa ministär (mars 1871). Under dess femåriga
funktionstid tryggades nödtorftigt ordningen i landet,
finansförvaltningen reglerades, i den Strousbergska
järnvägsfrågan nåddes en öfverenskommelse med
aktieegarna, och med Österrike-Ungern afslöts 1875
ett handelsfördrag. Catargius ministär störtades 1876
genom en partikoalition, och ur de därpå följande
ministerskiftena utgick slutligen s. å. Ion Bratianu
som ministerpresident, på hvilken post han sedermera,
med ett kort af brott under 1881, kvarstod ända
till 1888.
Utbrottet af det rysk-turkiska kriget 1877 ställde
R. på hårda prof. Dess genom Turkiets retsamma
tillämpning af sina suzeränitetsrättigheter ökade
sträfvan efter full själfständighet hänvisade det till
samverkan med Ryssland, men i den ryska politikens
syfte att få ett streck draget öfver Paris-freden
låg också krafvet på återförvärfvande af den del af
Bessarabien, som då afträdts till Moldau. Utan stöd
på något håll bland stormakterna hade R. icke några
möjligheter att vid den oundvikliga anslutningen till
Ryssland göra sina egna intressen gällande. Sedan det
genom en militärkonvention 16 april 1877 medgifvit
fri passage för de ryska trupperna, drog det
för egen del konsekvensen af sitt partitagande,
då representationen 21 maj fattade beslut om
krigstillstånd med Turkiet och R:s suveränitet,
hvilken följande dag högtidligen proklamerades. Med
R:s aktiva ingripande i kriget dröjde det emellertid,
då Ryssland ej ville medge dess trupper själfständig
ställning; men motgångarna vid Plevna gaf R:s biträde
högre värde, en form för samverkan utfanns i furst
Karls gemensamma befäl öfver både ryska och rumänska
trupper, och de senares hjälp bidrog afsevärdt till
Plevnas fall. Tacken blef emellertid ringa, i det
Berlinfördraget 1878 tilldelade Ryssland Bessarabien,
medan R. som vederlag fick Dobrudscha. Det måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
