Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rundgren, Klas Herman - Rundgren, Viktor Emanuel - Rundhufvuden - Rundhult - Rundhyfvel. Se Hyfvel - Rundhyfvelmaskin. Se Hyfvelmaskin - Rundhäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för Norrköping 1870-72 och för Karlstad 1876-82;
prästerligt ombud för Linköpings stift vid kyrkomötet
1868. - Redan tidigt lifligt intresserad af allmänna
angelägenheter, intog R. under sina universitetsår en
ledande ställning inom studentvärlden. Mot planerna
att bilda en studentförening i skandinavismens tecken
opponerade han sig och kämpade i stället för den idé,
som slutligen afgick med segern, nämligen bildandet
af en svensk studentförening (studentkåren) med
uppgift att samla studenterna i gemensamt intresse
för fosterlandet och vetenskapen, hvilande på
nationsföreningar och fackföreningar som naturliga
underlag. Efter förflyttningen från Uppsala kom R. att
spela en framskjuten roll både på det kyrkliga och
det politiska området. I stats- och kyrkopolitiska
ting var R. en oförfärad och ihärdig förkämpe för en
långt gående konservatism. I representationsfrågan var
han en märkesman bland motståndarna. Prästeståndets
berömda reservation mot konstitutionsutskottets
betänkande, i hvilken representations-förslagets alla
svaga sidor skarpsinnigt lades i dagen, hade R. till
författare, hvad det statspolitiska angår. Under det
nya representationsskicket vann R. ej något inflytande
i sin kammare, men hörde dock till de mest bemärkte
riksdagstalarna, fruktad för sin klara logik och sina
bitande sarkasmer. - Tyngdpunkten af R:s verksamhet
låg emellertid på det kyrkliga området. Som kyrkoherde
i Norrköping ingrep R. energiskt på alla områden,
så t. ex. i fråga om fattigvård och skolväsen. Som
kyrkoman hämmades R. starkt i sin verksamhet af
de hastigt uppspirande frikyrkliga rörelserna. De
principer han följde i sitt församlingsarbete släppte
han dock icke. För att skaffa dem större framgång
utgaf han 1859-62 "Norrköpings kyrkotidning". 1863
uppsatte han "Veckobladet, tidning för kyrka och
stat", som dock var öfvervägande politisk. Från sin
befattning i Norrköping tog R. afsked icke blott på
grund af överansträngning, utan också därför, att han
ansåg sig böra under lugnare förhållanden genomkämpa
det missmod, som infunnit sig hos honom, som förgäfves
satt sig på spärr mot tidens ström. Långvarig blef
dock ej hvilan, enär han snart nog blef biskop i
Karlstad. Det var till ett svårskött stift han kom,
och mera svårskött blef det med åren. Med icke vanlig
arbetskraft och arbetshåg egnade sig R. oförtrutet
åt sina nya ämbetsåligganden. Han blef så med
åren en af svenska kyrkans mest markerade, om ej
inflytelserikaste personligheter. Stort uppseende
väckte hans s. k. affall till en liberal teologisk
och kyrkopolitisk ståndpunkt, trädande i dagen
särskildt vid 1893 års kyrkomöte. Väl bidrog härtill,
att R. icke ogärna stod i opposition och att han
älskade talets sälta. Men orsaken till "affallet"
låg djupare. 1893 års kyrkomöte, det viktigaste af
de hittills hållna, betecknar en ny tids inbrott
i svenskt kyrkolif. Det af väckelserörelserna på
1850-talet härflutna sträfvandet att åstadkomma en
kyrkotuktslagstiftning, som, därest den förverkligats
i sin ursprungliga syftning, skulle förändrat
kyrkans folkkyrkliga karaktär, hade resulterat i
ett förslag till lag om själavård, som, i försvagad
form visserligen, upptagit de nämnda tendenserna. R:s
prononcerade motstånd mot denna lag, som också blef
af
kyrkomötet af slagen för att aldrig återkomma, stämde väl
öfverens med hans gamla kyrkoprinciper. De började
komma till sin rätt igen, ehuru på ett nytt plan,
utan de äldre tvångsprinciperna. I det fallet tolkade
R. tiden rätt, så också, när han, kanske icke utan
en viss ensidighet, pekade på betydelsen för kyrkan
af kärleksverksamhet och socialt arbete. Icke i
allt såg han riktigt. I bekännelsefrågan stod han
på samma sida som de, hvilka han i själavårdslagen
bekämpade. Det blef också under de följande åren
något egendomligt motsägande i hans ståndpunkt. Han
såg den nya tiden, men var för gammal för att i
djupare mening kunna leda den. - Som talare och
stilist var R. mycket framstående. Hans språk var
originellt, bildrikt och formfulländadt. Bland hans
utgifna skrifter märkas Minnen ("Minnen från graf
ven", 1870; "Minnen från templet", 1883; "Minnen
från lärosalen", 1888), Kyrkliga frågor. Inlägg
vid prestmötet i Karlstad och vid allmänna
kyrkomötet 1893 (1894) och Minne af Laurentius
Andreæ (i Sv. akadis handl. ifrån år 1886, d. VIII,
1894). Jfr R:s själfbiografi i "Svenskt biogr. lex.",
ny följd IX, och I. Afzelius, "Minne af R." (i
Sv. akad:s handl. ifrån år 1886, d. XXII, 1907).
E. M. R.
Rundgren, Viktor Emanuel, präst, teologisk författare,
f. 8 okt. 1869 i Karlskrona, blef 1888 student i
Lund, filos. kandidat 1890 och prästvigdes 1892 för
Strängnäs stift, där han 1894-1901 var komminister i
Ekeby-Gällersta. 1901 öfvergick han till Lunds stift,
blef 1903 teol. kandidat i Lund och s. å. kyrkoherde
i ö. Sallerup, hvarifrån han 1908 kallades till
predikant vid Johanneskyrkan i Göteborg. Sedan 1910
är han kyrkoherde i Oskar Fredrik därstädes. R., som
1907 utnämndes till e. o. hofpredikant, är en af våra
främsta homileter och har på det teologiska området
utöfvat ett flitigt och mångsidigt författarskap, som
omfattar bl. a. Statistiska studier rörande svenska
kyrkan (1897), predikosamlingen På vägen hem (1906),
Den religiösa människan (1907), Kristendomen och
dogmerna (1908), De sociala förhållandenas betydelse
för religion och moral (s. å.) och Predikningar
(1911). E. N. S-g.
Rundhufvuden (eng. Roundheads) kallades i England
under inbördeskriget på 1640-talet parlamentets
anhängare, emedan de dit hörande puritanerna i
rätt stor utsträckning begagnade kortklippt hår i
motsats till konungens anhängare, "kavaljererna",
som buro håret i lockar, öknamnet "rundhufvuden"
spåras först mot slutet af 1641 och var i bruk fram
till 1688 års statshvälfning.
Rundhult, skpsb., en gemensam benämning på ett
fartygs master, bogspröt, stänger, rår, gafflar och
bommar. Till rundhult räknas merendels äfven märsar
och salningar. - Rundhult tillverkades fordom af trä,
men stora fartygs master, bogspröt, svåra stänger
och underrår tillverkas numera oftast af järn (stål).
C. K. S.
Rundhyfvel, tekn. Se Hyfvel.
Rundhyfvelmaskin, tekn. Se Hyfvelmaskin.
Rundhäll, geol., berghäll, hvars ena sida (inom
Sverige vanligen den norra) är långsluttande,
afrundad och jämnslipad i följd af afnötning
under istiden samt i allmänhet försedd med
glaciärräfflor. Denna sida, stötsidan, är vänd åt
det håll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
