Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runeberg. 3. Johan Ludvig R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utkast till en längre episk dikt på hexameter,
Elgjakten, som han några år senare omarbetade och gaf
titeln "Elgskyttarne". "Jag började Elgskyttarne",
säger han, "med varma minnen af de ödsligt sköna
nejder, de enkla groft tillhuggna, men allvarliga
och innerliga människor, bland hvilka jag de tvenne
föregående åren lefvat... En patriarkalisk enkelhet,
ett djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i
lifvets innersta förhållanden voro egendomligheter,
dem jag hos honom [den finske bonden] upptäckte och
dem jag blott svagt kunnat återge i de skildringar
jag försökt". S. å. lät han första gången trycka en
dikt Till solen, Hösten efter promotionen synes han
ha lidit af en förstämning, hvarunder en större
skildrande dikt, Midsommarfesten, misslyckades och
några lyriska stycken (Barndomsminnen, Höstaftonen)
fylldes af en melankoli, som eljest merendels var
honom främmande. Med 1828, hvilket år han till större
delen tillbragte hos ärkebiskop Tengström i Pargas,
dels som informator, dels som gäst och frände,
återvann han sitt lefnadsfriska väsen, och på samma
gång som hans lifsuppgift klarnade för honom, nådde
hans sångmö större själfständighet i afseende på såväl
formen som uppfattningen. Hans tidigare alstring är
naturligt nog starkt beroende: först af Choræus
(t. ex. Försynen), Leopold och Bellman, senare af
nyromantikerna, Atterbom (Svanesång) och framför allt
Stagnelius; vidare Tegnér m. fl. Vida viktigare än de
spridda, om också stundom mycket starka påverkningarna
från dessa skalder var inflytandet från Franzén, som
förenades med det betydelsefulla från den serbiska
folkdikten. Med denna hade han tillfälligtvis gjort
bekantskap genom v. Goetzes i Petersburg 1827 utkomna
öfversättningar, af hvilka han öfverflyttade större
delen till svenskan. Till hans andes mognad bidrog
väsentligen den kärlek, som uppkom mellan honom
och ärkebiskopens brorsdotter Fredrika Tengström,
hvilken, vid denna tid 21 år gammal, fängslade hans
eljest lättantändliga hjärta, väl icke genom yttre
företräden, men genom en ovanlig själens bildning. Af
denna unga lycka fyllas många af hans dikter från
denna sommar: Den väntande, Färd från Åbo, Till
Frigga, Hvad jag är säll m. fl.
Hösten 1828 samlades kamratkretsen
vid det i Helsingfors åter öppnade
universitetet. S. å. förlofvade R. sig med
Fredrika Tengström, och det gällde nu att på fullt
allvar bereda sig en framtid. Han sökte och fick
en amanuensbefattning vid konsistorium 1830, och
s. å. utnämndes han till docent i vältaligheten på
grund af sitt Specimen academicum, Medeam tragoediam
Euripidis cum Medea Senecæ comparans, en helt
och hållet estetisk jämförelse, som går ut på att
karakterisera det olika beräknande skaplynnet hos den
grekiske och hos den romerske tragöden. Samtidigt
utgaf han en samling af de lyriska Dikter, på
hvilka nästföregående år varit så fruktsamma,
och betecknade den, i känslan af sin kallelse, som
"första delen". Dess innehåll visade hän på skilda
utvecklingsskeden. I en del dikter var R. ännu i viss
mån osjälfständig, retorisk i formen, schematisk
i uttrycket, som här och där förråder bristande
åskådlighet. I andra åter stodo inspiration och form
lika högt (t. ex. Svanen), och i cykeln
Idyll och epigram var hans lyriska egenart utpräglad:
hvardagliga tilldragelser lyftas till poesi i enkla,
rena linjer; i osmyckad, mäktig stil skildras
småbilder af primitiv ursprunglighet och ren, hel
känsla. Den afslöts med en längre dikt, Svartsjukans
nätter, af en hos honom ovanlig stämningsintensitet,
öfverrik på praktfulla bilder, koloristisk och
musikalisk i sin formgifning, speglande upprörda
själstillstånd. S. å. publicerade han i ett
litet häfte sina öfversättningar af Serviska
folksånger. Men om docenturen icke var mycket
inbringande, var en poetisk författarverksamhet ännu
mindre egnad att bygga bo på. Tillsammans med andra
yngre akademiker, bland dem Nervander och Lille,
deltog han i upprättandet af Helsingfors’ lyceum,
en läroanstalt i humanistisk riktning, det första
större privatläroverket i Finland, som han handhade
i fem och ett halft år. Det öppnades 15 mars 1831,
och strax därpå gifte han sig. Besluten att undgå
skuldsättning därefter som dittills, såg han sig om
efter ännu en inkomstkälla. Hans generösa natur och
den handräckning han sedan sin informatorstid sökt ge
de hemmavarande i Jakobstad ökade behofvet. Det var
dock ej blott för inkomstens skull han med början
af 1832 började ge ut "Helsingfors morgonblad",
en litterär tidning om två half ark i veckan, hvars
utgifvande han besörjde till april 1837; han hade
också på hjärtat en mängd sanningar att säga de
rådande riktningarna i svenska vitterheten. I ett
antal litterära uppsatser och recensioner, de senare
stundom i bitande ironisk form, uttalade han sina
anspråk på natursanning å ena, konstnärlig sanning och
fulländning å den andra sidan, i det han oförskräckt
fällde förkastelsedomar öfver den gustavianska tidens
och desslikes öfver dagens koryféer, öfver Tegnér,
Stagnelius, Dahlgren och Beskow. Sin fulla sympati
egnade han endast fru Lenngren, Franzén och Almquist,
hvars "Ramido Marinesco" han tolkade i en djupsinnig
uppsats, hållen i Almquists egen stil. Till en
del är väl skärpan i dessa omdömen om författare,
som några år tidigare voro hans förebilder,
att tillskrifva det lifliga meningsutbytet i hans
umgängeskrets, där han, Nervander, Cygnæus och Lille
sysslade med diktkonsten i olika riktningar, dessa
"lördagskvällar", dem han sedan erinrade sig med
så mycket välbehag; förnämligast härflöt den dock
ur den uppfattning af konsten och lifvet, som under
tiden klarnat hos honom, samt ur det käcka modet i
hans kärnfriska väsen. Aldrig har spänstigheten i
hans natur visat sig större än under dessa år. Utom
med artiklar (af hvilka de viktigaste äro Några ord
om Svenska academiens valspråk: snille och smak, den
karakteristiska, men orättvisa En blick på Sveriges
nu gällande poetiska litteratur, båda 1832, och
recensionen af Beskows "Sveriges anor" 1833) hade han
att fylla sin tidning med lättare läsning, dikter,
öfversättningar, bearbetningar af teaterstycken och
berättelser, som han hämtade ur sina ungdomserinringar
eller ur krigsminnena från 1808 och 1809 och af hvilka
han längre fram gjorde ett urval, Smärre berättelser
(1854). Och som R., med all sin rikedom på tankar,
infall och bilder, saknade följetonistens lätta
framställning, representerar detta skriftställen dess
större möda och arbetsamhet. Mellan redaktionsbestyret
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
