Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1213-1214 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runor. 1. bokstafsskrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

namn, äro bevarade (angelsaxisk, fornnorsk, flera
isländska och en forntysk om den yngre nordiska
runraden). Runorna egde nämligen namn, som började
med det ljud, som runan betecknade, och bland dessa
ljud förekommo också de eng. th och w, som dött ut i
de flesta andra germanska språk. Det tonande s-ljudet
(engelskt och franskt z) förekom dock icke i något
ords början, hvarför till namn ett ord valdes
med runans ljud i slutet; detta tonande s-ljud
öfvergick i alla germanska språk utom gotiskan
till ett r-ljud, som att börja med var skildt i
uttal från det ursprungliga r-ljudet och brukar
tecknas med R, men sedan i olika språk på olika tid
sammanföll därmed; det bevarades längst i svenska och
danska. Det med runan ng betecknade ljudet förekom
ej heller i början af ord. De gotiska runnamnen
finnas i förvanskad form i en handskrift från
omkr. 900 i Wien, och deras tydning har utförligast
behandlats af Th. v. Grienberger och af S. Bugge i
"Norges indskrifter med de ældre runer" (Inledning,
II). De fornengelska runornas namn äro enligt den
angelsaxiska runsången följande: feoh, ur, thorn,
os, rad, cen, gyfu, wen, hægl, nyd, is, ger, eoh,
peorth, eolhx, sigel, tir, beorc, eh, man, lagu,
ing, ethel, dæg, hvartill fogats nio nya runor: ac,
æsc, yr, ior, ear, cweorth, cale, stan, gar. Utom
att nya runor tillagts, har alltså äfven en del af de
gamla ändrat form och betydelse; af vikt för Norden
är särskildt, att fjärde runan, som förr betydt a,
betyder o. De fornengelska runornas äldsta form finnes
på Thames-knifven, ett kort svärd från omkr. år
800, funnet i Thames 1857, i hvars runrad ännu icke
alla tillsatserna i runsångens runrad förekomma,
öfverensstämmelsen i flertalet fall af de gotiska
och fornengelska formerna af runornas namn med
de från yngre tid kända nordiska måste härröra
från ursprungliga benämningar, som troligen äro
samtida med runornas uppkomst. Undersökningen
af runornos uppkomst måste utgå från den äldre
runraden, af hvars runor många öfverensstämma med
de latinska bokstäfverna. L. F. Wimmer slöt därför i
"Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden"
(i "Aarböger för nordisk oldkyndighed", 1874),
att runorna utgjorde en ombildning af de latinska
kapitalbokstäfverna, som under den första romerska
kejsartiden verkställts af någon german vid romerska
rikets gränser, sannolikast hos gallerna i norra
Italien, och spridt sig till öfriga germanska folk;
seden att rista på trä hade varit orsak till många
ombildningar af de latinska bokstäfverna, enär de
streck ändrades, som sammanföllo med träets ådror;
behofvet af att skapa tecken för germanska ljud,
som latinet saknade, gaf upphof åt andra runor. Uti
"Die runenschrift" (1887) fasthöll Wimmer vid samma
uppfattning och ansåg runorna tillkomna tidigast
omkr. 200 e. Kr. S. Bugge åter sökte 1898 visa, att
runorna uppfunnits af goterna på grundval af både
grekiska och latinska alfabetet. Tillgodogörande sig
de arkeologiska resultaten i B. Salins arbete "Die
altgermanische thierornamentik" i fråga om de
klassiska kulturströmningarnas gång och tid, hvaraf
runskriftens utbredning utgjorde en sida, sökte O. von
Friesen i "Om runskriftens härkomst" (1904) visa, att
runskriften till största delen utgått från grekiska
alfabetet, men från dess form i det dagliga lifvets
kursivskrift, och uppkommit hos goterna, vid Svarta
hafvet på 100-talet e. Kr., lämpad efter deras språk,
från dem spridt sig till Norden; samt därifrån till
Tyskland och angelsaxarna; S. Bugge anför däremot
skäl för, att kunskap om runorna kommit till Tyskland
och angelsaxarna direkt från goterna. De bevarade
inskrifterna med äldre runor äro fåtaliga och ofta
kortfattade; i Danmark finnas de blott ristade på lösa
föremål såsom spännen, pilar, svärdskidor, brakteater
o. d., i Sverige och Norge äfven på stenar, af hvilka
somliga anträffats inuti grafhögar, i hvilka fall
runorna antagits afsedda att på magiskt sätt skydda
minnesmärket för åverkan, hvilket kanske också annars
på minnesstenar varit deras syfte. Inskrifterna gå än
från vänster till höger, än från höger till vänster,
än går en rad i ena riktningen och nästa i den andra
(bustrofedon, se d. o.), och runorna äro vanligen
icke infattade med linjer.



Den äldre runraden af 24 runor öfvergick i Norden
småningom till den yngre runraden med 16 runor,
dels genom att runorna ändrade form, i synnerhet
enligt grundsatsen, att hvar runa skulle ega blott
ett lodrätt streck eller staf, dels genom att i högre
grad än förut flera ljud betecknades med samma runa,
hvilket innebar en försämring af ljudbeteckningen,
hvarjämte vissa runor fingo ändrad betydelse,
särskildt genom att runornas namn ändrade uttal. För
äldre k, g, ng brukades i yngre runor blott k, för u w blott u, för i, e, e [e-cedilj] blott i, för t, d blott t,
för p, b blott b, runan j fick betydelsen a, emedan
dess namn jara (jfr ty. jahr) blef ar (fsv. ar,
sv. år), den gamla runan a #, yngre former # # # #
inskränktes att betyda nasaleradt a (ljudet i
franska an), men blef omkr. 1050 tecken för o-ljud,
måhända genom inverkan från den engelska runraden;
och runorna för vokaler blefvo äfven tecken för de
nya vokaler, som ur dem uppkommo genom omljud (se
d. o.). Sista skedet af öfvergången från den äldre
till den yngre runraden varsnas i de äldsta danska
runinskrifterna, med yngre runor från 800-talet,
bland hvilka enstaka äldre runor ännu begagnas. Den
yngre runraden, som under vikingatiden 800-1100 i
allmänhet brukas i Danmark, Sverige, Norge och dessas
biländer, har följande utseende:


f u th o r k h n i a s t b m l R

Den raka lodräta linjen, som är gemensam för de
flesta af dessa runor, kallas staf, stundom
hufvudstaf, de linjer, hvarigenom runorna skiljas från
hvarandra, kallades af Liljegren kännestreck,
nu oftast bistafvar. Om på samma staf två
eller flera runors bistafvar anbringades, uppstod
en samstafva runa eller binderuna.
Sådana förekomma i Norden redan uti inskrifter med
äldre runor. Liljegren använde också för runor
uttrycket mynder, runmynder (isl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>