Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runsa - Runsala, ö nära Åbo (se d. o.) - Runskrift. Se Runor - Runslare. Se Runnare - Runsoro. Se Ruwenzori - Runstaf, Primstaf l. Årsstaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våningar och två likartade något mindre
sidopartier sammanbundna med midtpartiet genom
lägre längor. Egendomen omtalas på 1300-talet,
då 3 öresland R. 1313 såldes till ärkebiskopen i
Uppsala. Den indrogs af Gustaf Vasa, men såldes af
hans sonson till Jakob De la Gardie, hvars änka, "gref
Ebba", öfverlefde sin make i 22 år och lämnade R. i
arf till sin dotter och hennes man i andra giftet,
fältmarskalken, grefve G. O. Stenbock, hvars dotter
Charlotta Maria 1725 sålde R. till riksrådet grefve
H. H. von Liewen (d. 1733). Efter att några år ha
innehafts af frih. O. R. Strömfelt inköptes R. 1744 af
amiralen och landshöfdingen T. Ankarcrona. Hans änka
stiftade 1753 fideikommisset för sin mans brorson,
majoren K. V. Ankarcrona, hvars sonsons sonsons
son T. Kr. Ankarcrona, nu (1916) innehar det.
Wbg.
Runsala, ö nära Åbo (se d. o.).
Runskrift. Se Runor.
Runslare. Se Runnare.
Runsoro [ronså’råu]. Se Ruwenzori.
Runstaf, Primstaf l. Årsstaf kallas
en företrädesvis under medeltiden i Skandinavien använd beständig
kalender (se d. o. 2), där runor tjänade som
kalendariska tecken. Namnet beror därpå, att runorna
oftast voro inristade på stafvar, kaflar eller
käppar; emellertid förekommo de äfven på träskifvor,
askar, husgeråd, yxskaft o. s. v., mera sällan på
pergamentsblad. – Runstafven innehöll vanligen tre
rader eller afdelningar. Den
första raden upptogs af de sju första runorna: ####¤## fuþorkh, upprepade så många gånger som
året innehåller veckor (d. v. s. 52) samt till slut
den första runan, #, som dock någon gång felades. På
detta sätt erhöll på runstafven hvar och en af årets
365 dagar sitt tecken (för skottår representerades
24 febr. icke af något sådant), och med tillhjälp
däraf kunde man omedelbart för ett visst år bestämma,
på hvilken veckodag ett visst datum inföll, så snart
man kände, hvilken runa betecknade söndag, eller i
allmänhet veckodagen för något datum under året. 1449
betecknade t. ex. ¤ söndag, den första söndagen
inföll alltså 5 jan. Då nu söndagar egde tecknet ¤,
kunde sedan utan svårighet veckodagen för hvarje
annat datum finnas. Exempelvis angaf runstafven, att
27 jan. var en måndag, enär den 26:e dagen i denna
månad hade tecknet ¤ och således var en söndag. Vid
skottår hade söndagarna olika
tecken före och efter 24 febr., så att om tecknet
intill detta datum var ¤, blef det för den
återstående delen af året #. – Den andra raden i
runstafven innehöll de sexton vanliga runorna och
dessutom runtecknen # # #. Dessa runor, af hvilka
hvar och en kallades prim l. primstaf, användes som
gyllental (se d. o.), motsvarade således i ordning
talen l, 2, .... 19, och voro på det för gyllentalen
i den kristna kalendern bestämda sättet tillordnade
de dagar, då nytändning inträffade. Så stod
t. ex. tecknet # vid den första och sista jan. för
att ange, att nytändning dessa dagar inträffade för de
år, hvilkas gyllental var 3. På yngre runstafvar äro
gyllentalen rättade, så att gyllentalet 1 #, som i
gamla kalendern står vid 23 jan., är flyttadt 4 dagar
tillbaka till 19 jan. och 1 jan. har gyllentalet 19
#. Då behofvet af denna rättelse var uppmärksammadt
i Sverige redan på 1400-talet och finnes i 1500-talets
svenska psalmböcker, följer icke af denna rättelses
befintlighet på en runstaf, att denna är yngre
än 1690, då S. Krook redogjorde därför i skriften
"Swenskt åg Runskt Calendarium", ehuru så oftast
torde vara förhållandet. Med tillhjälp af dessa
tecken och söndagsbokstafven kunde påskfullmånen och
därefter påskdagen bestämmas för hvarje år. För att
göra beräkning af påsken öfverflödig anordnades en
särskild påsktafla för 532 år (1140-1671) med ofvan
nämnda tecken som gyllental. Sådana påsktaflor citeras
stundom på runstenar (t. ex. en i Hemse på Gottland). – Den tredje
raden innehöll en följd af sinnebilder, utmärkande
kyrkofester, helgondagar, landtmannaförrättningar,
årstidernas början o. s. v., vid tecknen för
de dagar, hvilkas egenskaper de voro afsedda att
utmärka. Sålunda betecknade t. ex. ett upprättstående
dryckeshorn julfirandet, ett nedvändt horn julens
slut, tre kronor eller en stjärna trettondagen, en
trefot tingstiderna, en lie första slåtterdagen, en
upp- och nedvänd båt vattnens tillfrysande o. s. v. –
Från den nu beskrifna anordningen af runstafven
förekommo ej sällan större eller mindre afvikelser,
särskildt därigenom, att gyllentalsraden saknades
eller dess runor blifvit ersatta med andra tecken.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
