Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rutström, Anders Karl (1.) - Rutström. 2. Karl Birger R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttranden. Guds helighet och rättfärdighet träda
tillbaka för Guds kärlek, som drifves till yttersta
ensidighet. I en del af hans under denna tid
författade, alltid känslofulla och därför populära,
andliga sånger (de utgåfvos jämte andra författare
efter hans död under titel "Sions nya sånger",
tr. i Köpenhamn 1778 och sedan utg. i minst 30
uppl.) återfinna vi mycket af den sinnligt färgade
brudmystiken och den osmakliga sidohålskulten
samt äfven de flesta af Zinzendorfs ofvan berörda
besynnerligheter i läran.
På grund af denna rörelsens urartning och de många
stridsskrifterna mot Zinzendorf hade de kyrkliga
myndigheterna, som förut gynnat herrnhutismen, nu
fattat stark misstro till, ja, afsky för densamma,
hvarför Gradin landsförvistes 1750. S å. började
de många och långa, oftast ortodoxt småaktiga
rättegångarna mot R., som därigenom kom att framstå
som rörelsens store martyr, ehuru han själf icke var
utan skuld, såsom vi sett, och tillika trotsig och
stridbar i sitt uppträdande. Han suspenderades af
Stockholms konsistorium 1750-51 och 1754-55. Själf
tillhörande hattpartiet, vädjade R. då till det af
hattar styrda rådet, hvarigenom hans processer fingo
en stark politisk bismak. Han förklarades nu oskyldig
och fick återinträda i tjänstgöring, denna gång
såsom e. o. artilleripredikant. När misslyckandet
af drottning Lovisa Ulrikas revolutionsförsök
1756 firades med allmän tacksägelse 27 juni, höll
R. inför regementet ett ljungande tal mot "tyranners
våldförande regeringslusta". Den politiska friheten
var "en af de fördelar, som Kristus åt oss förvärfvat.
Icke desto mindre vågade den rasande roten
Korah strida med lefvande Gud". Till belöning för
detta plumpa utfall mot konungahuset skaffade
hattregeringen honom teol. doktors värdighet
vid Greifswalds universitet, hvarjämte han med
förbigående af församlingens valrätt på ständernas
förord utnämndes till kyrkoherde i Hedvig Eleonora
församling. Då konungen vägrade underskrifva denna
olagliga utnämning, undertecknades den med den
kungliga namnstämpeln.
R. fortsatte alltjämt sin nådesförkunnelse under
stort tillopp af åhörare. Nu fick han i sin
egen komminister, den pietistiske Peter Murbeck
(se d. o.), en lika stridbar motståndare, som
sades i aftonsången ofta bemöta och gendrifva den
"lösa väg till salighet", som af R. förkunnats i
högmässan, i det han i stället betonade lagen och
helgelsen. Processerna mot R. fortsattes nu med ökad
hetsighet, lejda personer spionerade i kyrkan på
hvarje hans yttrande, och konsistorium anhöll hos
K. M:t, att R. måtte suspenderas, emedan han lärt,
att "synden vore förlåten för 1700 år sedan", att
"Gud icke vore ond på någon människa, icke ens på
djäflarna" m. m. På kunglig befallning nedlades dock
rättegången, men då mössorna kommo till makten 1762,
upptogs den ånyo och ledde till, att R. 1765 afsattes
från sitt ämbete och landsförvisades. Han vistades
nu, biltog och utplundrad på allt, några år i Danmark
och i Hamburg, där hans förföljelse tillvunnit honom
mycket sympatier. Då hattpartiet vid Norrköpings
riksdag 1769 ånyo blef rådande, fick R. återvända till
Sverige och åtsrfick sina medborgerliga rättigheter,
men - på grund af konsistoriets och prästeståndets bestämda
protest - icke sin prästerliga
befattning. Man ville nämligen icke upprifva den
gamla rättegången, utan han borde få en passande
anställning i statens tjänst. Under det man öfverlade
om en lämplig plats för honom, kom döden emellan
och bortryckte honom. Han satt då i fängelse, emedan
Gustaf III vid sin statshvälfning synes ha fruktat
hans inflytande på Stockholms befolkning. - R. företer
en egendomlig blandning af varm och känslofull
religiositet och kall beräkning, till synes föga
nogräknad om medlen. Som predikant var han framför
allt den populäre folktalaren, som visste att genom
ofta grofkorniga yttranden fånga åhörarnas intresse
och genom sin varma känsla deras hjärtan. Som teolog
var han föga klartänkt. Hjärtats teologi var för honom
liksom för Zinzendorf hufvudsaken. Nyaste litteratur:
N. Jacobsson, "Från en forskningsresa till Herrnhut"
(i "Kyrkohist. årsskrift" 1903) och "Den svenska
herrnhutismens uppkomst" (1908), samt A. Rydberg,
"Peter Murbecks lif och verksamhet i Stockholm"
(i "Kyrkohist. årsskrift" 1913).
2. Karl Birger R., den föregåendes
son, polyhistor, naturforskare, riksantikvarie,
vitterlekare, f. 22 nov. 1758 i Stockholm, d. där
13 april 1826, student i Uppsala 1772, företog
1782 i sällskap med flera naturforskare en resa
i Lappland och blef 1785 filos, magister. Han tog
informatorsplats i Småland, men återvände snart,
reste 1788 ånyo till Lappland samt vann 1789 och 1790
högsta prisen i Vitt. hist. o. ant. akad. för förslag
till inskrifter och sinnebilder. 1791-93 besökte han
Danmark, Tyskland och Holland, där han i Harderwijk
blef med. doktor, samt England. Han utnämndes 1794
till botanices demonstrator och adjunkt i medicin
i Åbo, men lämnade 1796 denna syssla för att bli
vice sekreterare i Patriotiska sällskapet samt
kallades 1799 till dess ordinarie sekreterare. 1808
blef han medlem af Svenska läkarsällskapet, 1809 af
Vet. akad., 1810 af Vitterhets- och 1812 af Svenska
akad. S. å. kallades han till ledamot och sekreterare
i Landtbruksakademien och blef 1820 sekreterare i
Vitt. hist. o. ant. akad. samt tilllika riksantikvarie
och "garde des médailles". 1814 hade han erhållit
titel af medicinalråd. R. var en mångfrestare,
såsom framgår af de vidt skilda bestyr honom
anförtroddes. Ursprungligen var han anhängare af
Thorild, ej minst ur politisk synpunkt, då R. var en
svuren beundrare af tidens frihetsidéer; från Kiel
sände han 1793 ett af entusiasm lågande bref till
den fångne mästaren, i hvilket han förklarade sig med
hela sin själ deltaga i detta Thorilds och frihetens
segertåg. I Tyskland fängslades han af Klopstock
och Sturm und drang, i England hängaf han sig åt
Shaksperebeundran. Då han 1794-96 vistades i Åbo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
