Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruysch. 2. Rachel R. - Ruysdael, van, holländsk landskapsmålarfamilj. 1. Salomon v. R. - Ruysdael. 2. Jacob Salomonsz. v. R. - Ruysdael. 3. Isack v. R. - Ruysdael. 4. Jacob Isacksz. v. R. (skrev sig Ruisdael)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes hand, ett Blomsterstycke, ses i v. Hallwylska
samlingen. Men icke alla taflor, som gå under hennes
namn, äro af henne utförda. Så plägade man redan
tidigt af vinningslystnad utplåna den med henne
konstnärligt befryndade Simon Verelsts signatur
från dennes dukar och i stället ditmåla hennes.
2. O. G-g.
Ruysdael 1. Ruijsdael, Ruisdael [röjs-däl], van,
holländsk landskapsmålarfamilj. - 1.
Salomon v. R., f. omkr. 1600, troligen i Haarlem och
begrafven där 1670, var sannolikt lärjunge till
Es. van de Veide, under hvars inflytande han i alla
händelser utbildade sig. Kedan 1623 var han medlem
af målargillet i Haarlem, där han hela sitt lif
var bosatt, om det äfven af hans taflors motiv -
vanligen hämtade från dynerna, flodstränderna, de
stora kanalerna och skogsbrynen, med ypperligt, af
honom själf utfördt staffage af bönder och boskap -
framgår, att han emellanåt besökte Dordrecht, Leiden
och andra orter i sitt hemland. R:s soliga landskap
med sin frodiga grönska och sina lummiga träd, sina
utanför bykrogen rastande bönder med deras vagnar
och korna, som stående i vattnet släcka sin törst vid
stränderna eller som färjas öfver kanalen, erinra på
1630- och i början af 1640-talet med sin genomgående
ljusgröna ton och sin prickiga behandling af löfverket
mycket om van Goyen; längre fram på 1640-talet får
tonaliteten en stark dragning i brunt, och efter
1655 - konstnärens glansperiod - bli mörka toner
de förhärskande. Hans talrika målningar träffas i de
flesta museer. I Sverige äro R:s taflor jämförelsevis
sällsynta, men i Klingsporska samlingen på Råbäck
ses ett stort, praktfullt Flodlandskap med fiskare
(dat. 1634), Nationalmuseum har att uppvisa två små,
men ypperliga motstycken, båda från 1642: Flodlandskap
med båtar, där motivet är hämtadt från trakten af
Dordrecht, och Slättlandskap med ett herdepar vid
en ruin, med en pastoral stämning, som föregriper
Watteau och Boucher, och doktor A. Tamm i Stockholm
eger ett större Landskap med figurer från 1653. Af R:s
hand äro möjligen äfven ett Landskap med sädesfält
i v. Hallwylska samlingen i Stockholm och ett litet
Flodlandskap med fiskare i Hamiltonska samlingen på
Närkes-Bo. Hans vackra handteckningar stå van Goyens
så nära, att det är ytterst svårt att särskilja de
bägge konstnärernas blad från hvarandra i de fall,
då de icke äro signerade. - 2. Jacob
Salomonsz. v. R., den föregåendes son, f. omkr. 1630 i Haarlem
och begrafven där 1681, var utan tvifvel lärjunge
till sin fader, i hvars stil de fåtaliga, 1651-65
daterade, mest i tyska museer spridda målningar, som
med större eller mindre rätt tillskrifvas honom, äro
utförda. Han var medlem af Haarlems målargille från
1664, men var säkerligen blott en mycket medelmåttig
artist, hvars verksamhet alldeles undanskymdes af
hans store kusins och namnes (se nedan). Visst är,
att han slutade sina dagar som strumpväfvare. -
3. Isack v. R., broder till R. l, f. i Naarden,
d. 1677 i Haarlem, var till yrket rammakare, men
äfven verksam som målare, ehuru intet arbete af honom
nu är kändt. Han var medlem af styrelsen i Haarlems
målargille. - 4. Jacob Isacksz. v. R. (själf skref
han sig alltid Ruisdael), den föregåendes
son, Hollands störste landskapsmålare, en af alla
tiders största, f. 1628 eller 1629 i Haarlem, d. där
14 mars 1682, var troligen först lärjunge till
sin fader, men öfvergick sannolikt snart till sin
farbroders, Salomon v. R:s, ateljé, där han helt visst
hade mer att inhämta, ehuru han dock hufvudsakligen
synes ha påverkats af den framstående, nu blott
genom några få arbeten kände Cornelis Vroom. Dock
var han väl liksom Rembrandt först och främst sin
egen lärare, ett ovanligt tidigt utveckladt geni,
som han var - man känner goda arbeten af hans hand,
utförda vid omkr. 18 års ålder. I Haarlem, i hvars
målargille han inskrefs 1648, stannade han till
1657, då han öfverflyttade till Amsterdam, där han
två år senare blef borgare och där han förblef till
1681, då han, sjuklig och fattig, återvände till
födelsestaden, hvarest han på ansökan af och med
understöd af mennonitsamfundet, som han tillhörde,
intogs på stadens fattighus. Den store konstnären
bortrycktes redan i början af följande år af döden
och erhöll fattigbegrafning. Så lyder hans korta
lefnadssaga, mörkare och dystrare till och med
än Rembrandts, som ju dock har sina ljusa och af
lyckans sol belysta partier. Men om R., som trots
sjuklighet och oupphörliga motgångar, arbetade
med en Rembrandts intensiva alstringskraft - hans
med tämlig säkerhet nu kända målningar uppgå till
bortåt 700 - har krönikan icke en enda glimt af lycka
att inregistrera. Hans lefnad och personlighet äro
insvepta i ett nästan ogenomträngligt dunkel. Vi
veta hvarken, huru han såg ut eller med hvilka
han umgicks. Ingenting tyder t. ex. på, att han
stod i någon relation till sin store medtäflare
inom landskapsmålarkonsten Rembrandt, ehuru de
båda samtidigt lefde i Amsterdam. Åtminstone hade
Rembrandt i sin rika samling ingen målning af honom,
ehuru t. ex. Hercules Seghers där var representerad
med åtta arbeten. Att R. var närvarande vid sin
elev Hobbemas bröllop 1668 och att de synas ha gjort
gemensamma studieresor, tyder på, att han med honom
underhöll en förtrolig vänskap, men om man betänker,
att Hobbemas hustru var en tjänstflicka och att
den nygifte artisten, nedtryckt af bristande
uppmuntran, gladeligen nedlade sin pensel och
utbytte sin konstnärliga verksamhet mot en mycket
anspråkslös syssla vid tullen, förstår man, att
R:s umgängesvänner knappt tillhörde de lyckligare
lottade bland Amsterdams borgare. Det enda man genom
dokument känner om hans karaktär, är emellertid
mycket förmånligt. Man vet nämligen, att han i sitt
1667 upprättade testamente - han måtte då ha varit
kapitalist - gjorde sin syster till universalarfvinge,
men tillika bestämde, att den fattige fadern, så
länge denne lefde, skulle draga nytta af arfvet -
ett rörande drag af en god son. Men om R. någon
kortare tid måhända var jämförelsevis välsituerad,
klappade fattigdomen snart åter på hans dörr, och
han var, åtminstone under senare delen af sitt lif,
alldeles medellös. Och att detta kunde inträffa,
trots den store mästarens järnflit, berodde på
samtidens missriktade smak, som endast värderade
landskapsmålningar med utländska, helst italienska,
dock äfven skandinaviska motiv, men djupt föraktade
det af eftervärlden så högt skattade nationellt
holländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
