Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen. III. Från Peter den store till Pusjkin. - Ryska litteraturen. IV. Den nya vitterheten fr. o. m. Aleksandr Pusjkin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romantisk-litterära åsikter bekämpades af den akademiska
litteraturföreningen Besieda ljubitelej russkago
slova, som sedermera fick en motvikt i den romantiska
klubben Arzamas. Mot Karamzin uppträdde amiral
A. S. Sjiskov (1754-1841), som ännu höll på det
kyrkoslaviska språket och bland sina anhängare
räknade komediförfattaren A. A.
Sjachovskoj (1777-1846) och den pseudoklassiske poeten
A. Merzljakov (1778-1830). Den tyska romantiken och
Byron infördes i ryska poesien genom den veke V. A.
Zjukovskij (1783-1852), som dels genom sina
ballader och sin patriotiska diktning ("Pjevets
vo stanje russkich voinov", 1812), dels genom
sin formsmidighet som poetisk tolkare inlagt stora
förtjänster om den ryska diktkonsten. Han öfversatte
bl. a. Odyssén, hvarpå N. I. Gnjeditj (1784-1833)
tolkade Iliaden. Den elegiske K. N. Batiusjkov
(1787-1855) vidgade äfven den poetiska synkretsen
betydligt genom original och efterbildningar,
och Byron fick en tämligen kraftlös eftersägare i
I. I. Kozlov (1779-1840). En fristående plats
intar fabeldiktaren I. A. Krylov (1768-1844),
som visserligen ännu var bunden af de "klassiska"
traditionerna från Katarina II:s tid, men med
nationellt språk förenade en folklig humor.
IV. Den nya vitterheten jr. o. m. Aleksandr
Pusjkin. A. S. Pusjkin (1799-1837), "Peter den store
i den ryska poesien", afslutade den alexandrinska
perioden och betecknar början af ett nytt skede. Han
gjorde diktkonsten fri, personlig, allmänmänsklig; han
var den förste nationelle skalden och är den centrala
företeelsen i ryska litteraturens utveckling. Utgången
ur den franska smakriktningen, kände han sig tidigt
dragen till byronismen, men frigjorde sig från det
utländska inflytandet under skapandet af det poetiska
mästerverket "Jevgenij Onjegin", hvars hjälte
framställer en rysk nationell typ. Med skådespelet
"Boris Godunov skapade han det moderna historiska
dramat och stadgade den skönlitterära prosan genom
sina historiska berättelser i obunden form. På
nästan alla diktområden blef Pusjkin banbrytande,
och hans ande verkar än i dag. Redan under sin
lifstid fick han många efterföljare, hvaribland
J. A. Baratynskij (1800-44), den slavofile
N. M. Jazykov (1803-46), den rikt begåfvade
D. V. Venevitinov (1805-27), baron A. A. Delvig
(1798-1831), furst P. A. Vjazemskij (1792-1878),
furst A. I. Odojevskij (1803-39),
Bestusjev-Marlinskij (1795-1837) m. fl. Jämbördig med
Pusjkin i skaldebegåfning var M. J. Lermontov
(1814-41), "Kaukasiens Byron", som i sin roman
"Geroj nasjego vremeni" ("Vår tids hjälte") vidare
utvecklade "Onjegin"-typen och hvars trotsiga ande
gick igen i den tidigt förfallne A. I. Polezjajev
(1805-38). Något äldre samtida till dem voro den
patriotiske dekabrist-poeten K. F. Rylejev (1795-1826)
och den snillrike A. S. Gribojedov (1795-1829)
med sin samhällsgisslande karaktärskomedi "Gore ot
uma". En fristående plats intages af bondesonen
A. V. Koltsov (1809-42), som konstnärligt begagnade
folklyrikens skatter. Pusjkins realism på den vittra
prosan fullföljdes glänsande af N. V. Gogol
(1809-52), som dels i sina berättelser från den
lillryska hembygden, dels i sina
petersburgska skisser, men framför allt genom det
satiriska lustspelet "Revisorn" och samhällsromanen
"Döda själar" stadgade den vittra prosans betydelse
och gjorde den ryska litteraturen borgerlig. En
egendomlig företeelse är P. J. Tjaadajev
(1794-1856), som genom sina djärfva Filosofiska
bref bröt med de gamla traditionerna, och i
V. G. Bjelinskij (1810-48) fick Ryssland sin förste
store litteraturkritiker på social och demokratisk
grund. Han kan också betraktas som grundläggaren
af den s. k. västerländska rörelsen
(Zapadnitjestvo, se d. o.), som såg Rysslands
utvecklingsmöjlighet i en omedelbar anslutning till
Peter den stores reformsträfvanden och omfattades af
T. N. Granovskij (1813-55), Stankevitj (1813-40)
m. fl. Mot dem uppträdde i början af 1840-talet de
s. k. slavjanofilerna, som ansågo,
att Ryssland i sin ortodoxi, sin autokrati och
sina patriarkaliska bondeinstitutioner hade en
själfständig grundval för en egenartad utveckling,
oberoende af det "ruttna" västerlandet. Till dessa
slavofiler, som voro besjälade af de bästa afsikter
och indirekt kraftigt bidrogo till lifegenskapens
upphäfvande, hörde professor M. P. Pogodin (1800-75),
L. V. Kirjejevski (1806-56), S. P. Sjevyrev (1806-64)
och bröderna Konstantin (1817-60) och Ivan Aksakov
(1823-86). Ett misslyckadt försök att ge slavofilismen
ett vetenskapligt system gjordes af N. J.
Danilevskij (1822-85) genom det lärda verket Ryssland
och Europa. Striden mellan dessa båda skolor var på
1840-talet mycket häftig. En förmedlande ställning
intog den genialiske Alexander Herzen (1812-70;
pseud. Iskander), som med sin äktenskaps-roman
Hvems är felet? fördjupade "Onjegin"-typen samt 1847
gick i frivillig landsflykt och därmed - i förening
med anarkisten M. Bakunin (1814-76) - började den
revolutionära emigrantlitteraturen. Den vittra
litteraturen under senare delen af Nikolaus I:s
regering var tämligen värdelös och representeras
af de på sin tid populäre romanförfattarna och
publicisterna N. I. Gretj (1787-1867), den
tvetydige T. Bulgarin (1789-1859), Senkovskij
(1800-58), N. V. Kukolnik (1809-68), Zagoskin
(1789-1852) och Lazjetjnikov (1792-1869). Efter
midten af 1840-talet spårades dock ett nytt uppsving
under påverkan af Bjelinskijs kritik och Gogols
realism, då en grupp yngre författare, af hvilka
flera längre fram blefvo den ryska litteraturens
prydnader, debuterade: D. V. Grigorovitj (1822-1900)
med de realistiska bondenovellerna Byn och Anton
olycksfågeln, Ivan S. Turgenev (1818-83) med början
af sina uppseendeväckande byskisser "En jägares
anteckningar", A. V. Druzjinin (1824-64) med den
af George Sand påverkade äktenskapsnovellen Polinka
Sachs, Saltykov-Stjedrin (1826-89) med berättelsen
En intrasslad affär, F. M.
Dostojevskij (1821-81) med den psykologiska samhällsstudien
"Bjednyje ljudi" ("Fattiga stackare"), författarinnan
Chvostjinskaja (märket V. Krestovskij, 1825-89)
m. fl. Perioden 1848-55 kännetecknas af fullständig
andlig stagnation. Dostojevskij dömdes till Sibirien,
Turgenev internerades, de andre författarna dömdes
af censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
