Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia I. Den normanniska tiden 862-1054
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterlämnade sons fosterfader, Oleg (fsv. Hælge),
besegrade de själfständige normannerna i Kiev, dit
han öfverflyttade med största delen af sitt följe,
hvadan namnet "rus" efteråt i lång tid fäste sig
särskildt vid poljanernas land. Kazarerna kunde
icke stänga "vägen från varjagerna till grekerna"
utför Dnjepr, hvars forsar af de senare omtalas
äfven under normanniska namn. Såväl Oleg som Kuriks
son Igor (fsv. Ingvar, grek. Inger) angrepo (906
och 941) Konstantinopel (ry. Tsargrad), ehuru utan
framgång. Med de bysantinske kejsarna afslötos
fredstraktater (911 och 944), hvilkas ännu bevarade
fornslaviska textredaktioner (öfversättningar från
grekiska original) vittna om en stigande samfärdsel
och slutligen äfven om kristendomens framträngande
till Kiev. De "ryska" sändebudens namn öfverensstämma
nära med sådana namnformer, som enligt runstenarnas
och urkundernas intyg voro brukliga särskildt i
Svealandskapen vid Östersjön. – Samtidigt trädde
normannerna utför Volga, i hvars grannskap talrika
graffynd i den yngre skandinaviska järnålderns stil
vittna om deras nybyggen på finskt område, i beröring
först med bulgarerna, sedermera med araberna, hvilkas
silfvermynt på denna väg i stora massor inströmmade
till folken på ömse sidor om Östersjön. Vikingatåg
företogos stundom till de rika muhammedanska
bygderna vid Kaspiska hafvet. Under strider med
kazarerna utvidgades och befästes herraväldet öfver de
slaviska småfolken. Riksstyrelsen stadgades af Igors
kraftfulla änka, Olga (fsv. Hælga). Hon öfvergick
formligen till kristendomen och mottogs högtidligen
af kejsaren i Konstantinopel (957). Men tillika
affärdade hon sändebud till Otto I af Tyskland, som
lät ärkebiskopen af Bremen viga en missionsbiskop för
ryssarnas omvändelse (959). Hennes son Svjatoslav
förblef likväl hedning och utvecklade sig till
en väldig krigshjälte. Efter åtskilliga segrar
öfver kazarerna och Volgabulgarerna vände han på
bysantinska hofvets uppmaning sina vapen emot de
kristne och slaviserade Donaubulgarerna (968), men
råkade snart i strid äfven med grekerna. Efter svåra
nederlag nödgades han afstå från planen att förlägga
sitt regeringssäte till landet vid Donau och nedhöggs
(972) på återvägen till Kiev af petjenegerna, ett
turkiskt folk, som under den kazariska maktens förfall
framträngt till stäpperna n. om Svarta hafvet. –
För första gången gick riket i brödraskifte. Men
Vladimir, som från Novgorod flytt "bortom
hafvet" (d. v. s. till Skandinavien), gjorde sig
med nyinkallade varjagers hjälp till ensam herre
(977). Hans seger medförde, förmodligen under det
uppsvenska blotnitets inflytande, en våldsam reaktion
mot den uppspirande kristna missionen, äfven sedan
han nödgats till bysantinske kejsaren öfverlåta en
del af sina trotsiga varjager, som bildade stommen
till det berömda väringagardet i Konstantinopel. Men
omsider insåg han fördelen af en ärofull anslutning
till den nya läran. Mot en grekisk kejsardotters
hand återlämnade han det eröfrade Cherson (989), och
med samma ifver, som han egnat hedendomens försvar,
tvang han sina undersåtar till dopet. Den tacksamma
ortodoxa kyrkan upptog honom sedermera bland sina
helgon. Han understödde dock äfven den romerska
kyrkans mission bland petjenegerna, med hvilka han,
liksom med polacker, Volgabulgarer och litauiska
stammar, låg i envis, ofta lyckosam fejd. –
Efter Vladimirs död (1015) utbrast åter en blodig
brödrastrid. Men slutligen (1034) samlades riket
af Jaroslav (d. 1054), Olof Skötkonungs måg, som
mot sina fränder och den mäktige konung Boleslav
af Polen hämtade härar från Sverige, sedermera
förstärkta af norska höfdingar och de halft varjagiske
novgorodernas uppbåd. Men oaktadt han äfven eljest
förde krig mot grannfolken och t. o. m. sände sina
ryssar och varjager i vikingafärd, den sista och
olyckligaste emot Konstantinopel (1043), visade
han sig likväl mest hågad för fredliga värf. Han
knöt svågerlag och förbindelser med Skandinaviens
och det öfriga Västerlandets konungar. Hans namn
är förknippadt med den äldsta ryska lagstiftningen
(Russkaja pravda; se d. o.), som röjer stor frändskap
med de normanniska rättssedvänjorna. Han byggde
kyrkor, främjade omvändelseverkets och hierarkiens
utveckling samt vinnlade sig om öfversättning och
afskrifning af fromma skrifter. – Det normanniska
R:s statsskick hade uppstått och utbildat sig i
omisskännlig likhet med öfriga vikingarikens. Det
påminner mest om de normanniska staterna i norra
Frankrike, i den engelska Danelagen och på Irland,
ehuru dessa rönte ett kraftigare motstånd af en mera
krigisk infödd befolkning och därför aldrig uppnådde
samma varaktiga utbredning. Liksom i Västerlandet
anknöt sig det normanniska väldet i R. (Gårdarike
l. blott Gårdarna, ett namn, som bildades efter
det likljudande slaviska gorod, borg, befäst stad)
till fasta borgar, som försvarades af höfvitsmän
(posa’dniki), motsvarande de nordiske jarlarna,
och den väpnade hirden (druzji’na) af handgångna
män i olika tjänstegrader. Konungen (kuniaz, knjaz,
ett ord, som slaverna tidigt lånat af germanerna)
själf for med sitt följe på gästning i landsändarna
eller lät sina fogdar utkräfva den stadgade skatten af
undersåtarna. Personligen eller genom sina ämbetsmän
skipade han rätt efter lagar, som han själf stiftade
enligt fäderneärfd sed. Bandet emellan konungen och
hirdmännen berodde på ömsesidigt aftal samt kunde
alltså när som helst upplösas; men i tjänsten kräfdes
obrottslig lydnad, ehuru konungen gärna hörde sina
höfdingars råd och höll ting med sitt manskap. Om
än trälar funnos, var den infödda befolkningen
personligen fri, men skattskyldig och i början utan
all andel i styrelsen. Snart organiserades likväl
äfven åtminstone hvarje större stadsområdes vapenföra
män till krigstjänst under en särskild, af konungen
utnämnd "tusenmannahöfding" (ty’sjatskoj), och med
tiden upptogos de bäste och trognaste kämparna,
af hvilken härkomst de än månde vara, i konungens
hird och bland hans ämbetsmän. Sålunda förbereddes
stammarnas sammansmältning under normanniska
statsinrättningars hägn. Men ehuru de härskande
nordborna utan svårighet lärde sig undersåtarnas
tungomål, höllo de sig likväl länge för sig själfva
som en adel med främmande bördsanspråk, så mycket
mer som de ej bosatte sig på landet, utan lefde
vid hofvet och i städerna af sold, krigsbyte eller
handel och ständigt förstärktes af nya invandrare
från Skandinavien. De slaviska namn, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
