Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia III. Den tatariska tiden 1240-1480 - Ryssland. Historia IV. Den moskovitiska tiden 1480-1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrklig schism, sedan åter Kiev (första gången
1376) blifvit säte för en särskild metropolit,
från 1458 under romerska stolens öfverhöghet. –
Det novgorodska R. berördes icke omedelbart af den
tatariska eröfringen. Men Novgorod måste stundom
erlägga stora summor som tatarskatt till furstarna
i Volgalandet, bland hvilka republiken till följd
af det växande ekonomiska beroendet nödgades välja
sina egna. Men emedan dessa furstar sinsemellan voro
oense, kunde Novgorod begagna de olika linjerna
emot hvarandra och därigenom upprätthålla sin
egen själfstyrelse. Därjämte framträdde ofta äfven
det litauiska inflytandet tämligen starkt såväl i
Novgorod som i Pskov. I kyrkligt afseende tvistade
metropoliterna i Moskva och Kiev om öfverhögheten
öfver den novgorodska kyrkan, som vanligen föredrog
den förre. Under sådana omständigheter förvärrades
de inre partistriderna, i synnerhet spänningen
mellan aristokratien och de lägre klasserna,
äfvensom mellan Novgorod och dess lydstäder och
kolonier. Förhållandet till de germanske grannarna
var i allmänhet fientligt, men ryssarna kunde icke
hindra hvarken den livländska ordensstaten att
befästa sin makt vid Östersjön och Finska viken
eller svenskarna att underlägga sig Finland. Genom
freden i Nöteborg (1323) måste Novgorod erkänna en
stor del af Karelen som svenskt område. Visserligen
misslyckades Magnus Erikssons eröfringståg uppför
Neva, men Novgorod måste för att vinna Pskovs
bistånd mot svenskarna erkänna dess fullkomliga
oberoende (1348). Sålunda alltmer tillbakaträngdt
i v., utvidgades emellertid Novgorods herravälde
genom den fortgående kolonisationen dels i n. till
Hvita hafvet, dels åt ö. fram emot Ural. Men äfven
där försvagades den sammanhållande kraften. Vjatka
gjorde sig själfständigt, och kolonisterna i landet
omkring Dvina och dess bifloder röjde benägenhet till
afsöndring, hvarvid de ofta understöddes af furstarna
i Volgalandet. – Från midten af 1300-talet, samtidigt
med den litauiska maktens framträngande, skakades
det tatariska väldet af allt oftare utbrytande inre
oroligheter, under hvilka kanerna efter hvarandra
störtades af olika partier. Somliga horder afsöndrade
sig under egna höfdingar, andra gingo i litauisk,
sedermera äfven i moskovitisk tjänst. Men tid efter
annan samlades åter en stor krigsmakt under någon
kraftig kan eller temnik, ett slags storvesir eller
major domus, som till- och afsatte härskare för att
regera i deras namn. De försök, som gjordes af de
underlydande ryske furstarna, att afskudda sig oket
förblefvo därför länge fruktlösa. Dimitrij Ivanovitj
af Moskva (1359–89) besegrade visserligen (1380),
ehuru med stor manspillan, den tatariske usurpatorn
Mamaj på "Snäppfältet" (Kuli’kovo pole) vid Don
(däraf Dimitrijs tillnamn Donsko’j); men frukterna
af denna första moskovitiska seger öfver tatarerna
omintetgjordes af den centralasiatiske eröfraren
Timurs uppträdande. Han insatte såsom kan af Gyllene
horden Toktamisj, som efter Moskvas förhärjning
(1382) tvang Dimitrij att åter betala skatt. Vasilij
I Dimitrijevitj (1389–1425) tuktades likaledes af
Timur själf (1395) och af Edegu (Jedigej, 1408),
som tillvällat sig högsta makten i Gyllene horden. Å
andra sidan ansattes det moskovitiska storfurstendömet
af Litauen, hvars
makt ytterligare ökades, sedan Jagello, Olgerds
son, förvärfvat Polens krona (1386). Det var
därför en fördel för Vasilij, att hans svärfader
Vitold (Vitovt), Jagellos kusin och storfurste
af Litauen (1392–1430), som åsyftade hela R:s
förening under sitt välde, af Gyllene horden blef
grundligt slagen vid Vorskla (1399, ej långt från
Poltava-slagfältet). Emellertid utbredde sig den
moskovitiska makten i Volgalandet på de smärre
furstarnas bekostnad, och ej heller Novgorod
kunde med framgång undandraga sig dess växande
inflytande. Vasilij II Vasiljevitj (kallad Temnyj,
"den blinde", 1425–62) förde en mycket stormig
regering. Han låg i fejd med sina egna fränder,
men bevarade sin tron icke minst genom kyrkans
understöd. I Moskva tillbakavisades den union, som
på konsiliet i Florens (1439) blifvit ingången mellan
den grekiska och den romerska kyrkan. Konstantinopels
eröfring af turkarna (1453) betraktades som ett
rättvist straff för affallet från den moskovitiska
ortodoxien, som mer och mer befordrade rikets
afsöndring från den öfriga kristenheten. Däremot
indrogs det i de förvecklingar, som uppstodo
till följd af det tatariska väldets fullständiga
sönderfallande. Från Gyllene horden, under hvilken
Moskva fortfarande lydde, afskildes (omkr. 1440) två
andra kanat, Kazan och Krim. I de ryske furstarnas
inbördes strider deltogo oupphörligt på olika sidor
de sinsemellan kämpande tatariska horderna. Ivan III
Vasiljevitj (1462–1505) förstod att genom en slug
politik bereda sig en starkare maktställning. Han
slöt förbund med kanen af Krim, från 1475 turkiske
sultanens vasall, och fick därigenom ett kraftigt
stöd icke blott mot Gyllene horden, som han nekade
lydnad, utan äfven mot Polen och Litauen, vid denna
tid förenade under konung Kasimir IV. Ivan kunde
alltså fullborda Novgorods underkufvande (1478)
och, ehuru utan svärdsslag, trotsa ett anfall (1480)
af Gyllene horden, som efter återtåget upprefs
af de krimske tatarerna. Från denna tid upphörde
storfurstens formliga vasallskap under Djingis-kans
efterträdare, ehuru ännu i två århundraden, med få
afbrott, tribut under namn af gåfvor erlades till Krim,
som t. o. m. någon gång återupplifvade de tatariska
öfverhöghetsanspråken.
IV. Den moskovitiska tiden (1480-1700).
Det moskovitiska riket uppkom genom
föreningen af Volgalandet med det novgorodska R. under
samme "själfhärskare" (samode’rzjets, motsvarande
det grekiska autokrator), hvilken regerade i sitt
eget namn och efter Gyllene hordens fall betraktade
sig som arftagare till tatarkanernas oinskränkta
makt. Men hvarken i yttre eller i inre afseende
genomfördes den politiska sammanslutningen med
ens. Det återstod att bringa åtskilliga underlydande
furstendömen och biländer under storfurstens
omedelbara myndighet. Sålunda införlifvades med
riket af Ivan III Vasiljevitj äfven Jaroslavlj,
Rostov, Tver, Vjatka, Perm och flera andra
områden, t. o. m. bortom Uralbergen. Vidare kräfde
enväldet en skarpare utprägling inom styrelsens
organisation. Visserligen hade det tatariska
inflytandet satt sin färg på förvaltningen och
beskattningen, liksom på de militära inrättningarna
och storfurstens förhållande till hans tjänare och
undersåtar. Dock kvarlefde gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
