Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia IV. Den moskovitiska tiden 1480-1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetstraditioner, som icke öfverensstämde med den nya
statsutvecklingen. Bojarerna, bland hvilka äfven
de Rurikovitjer, som mist sina länder, ingingo,
jämte inflyttade släkter af olika härkomst, gjorde
anspråk på rätt att få lämna storfurstens tjänst efter
behag, äfven sedan de öfriga inhemska furstehofven
försvunnit. Riksrådet, "bojarrådet" (boja’rskaja
duma), påyrkade att tagas till råds i viktiga
frågor, och vid krigsbefäls och andra offentliga
uppdrags utdelning ansågs storfursten bunden af en
viss häfdvunnen rangordning (mje’stnitjestvo). Den
talrika lågadeln (boja’rskije djeti, "bojarsöner"),
som utgjorde storfurstens ryttarhär, fordrade
underhåll i form af tjänstegods (pomje’stia), hvartill
de ständigt ökade landområden, som storfursten
tillegnade sig. måste användas. Men jorden egde
intet värde utan arbetskrafter till dess brukning,
och bönderna voro ännu endast undantagsvis bundna
vid torfvan. Drifna af en orolig vandringslust,
ombytte de ofta sina hemvist, och äfven invånarna i
de till storfursten skattskyldiga byarna och städerna
begagnade de tillfällen, som yppade sig genom rikets
utbredning, att fly bort till ouppodlade trakter
undan hans fogdars förtryck. Kyrkan gaf hägn åt alla,
som trädde i dess tjänst, och i synnerhet klostren,
hvilkas vidsträckta gods voro befriade från allmänna
bördor, lockade genom billigare villkor underhafvande
från de världslige husbönderna. De många stridiga
intressen, som detta vacklande samhällstillstånd
företedde, kunde icke utjämnas genom en på gemensamt
rättsskydd grundad statsordning, enär det tatariska
oket ej hade uppfostrat till aktning för lag, utan
blott till fruktan för öfvermakten. Behofvet af en
sådan öfvermakt fann efter tatarväldets fall sitt
uttryck i det ur detta framgångna själfhärskardömet. I
sammanhang med den yttre eröfringspolitiken, som var
en naturlig följd af statslifvets brist på positivt
innehåll och inre begränsning, utvecklade sig efter
hand en samhällsorganisation, hvarigenom den ena
folkklassen efter den andra i fortsatt inbördes kamp
lades under ett ständigt skärpt personligt tvång
(prikrjeple’nije). Själfhärskardömet, som alltid hade
en mer eller mindre stark opposition att bekämpa,
och den kyrkliga ortodoxien, som sträfvade att
undertrycka alla misstänkta kulturinflytanden utifrån
och alla inhemska kätterier, voro hänvisade till
hvarandras understöd. Genom deras allt innerligare
sammansmältning fick det moskovitiska R. sin
egendomliga karaktär af tatarisk godtycklighet och
bysantinskt ceremoniväsen, af utvidgningsbegär och
afsöndringsdrift. Dess historia är tillika full af inre
skakningar, i hvilka det slaviska folklynnets kraf på
obunden frihet reser sig mot det rådande förtrycket. –
Ivan Vasiljevitj sökte framför allt böja bojarerna
under sin myndighet. Han affordrade dem, under hot
af straff för förräderi, förpliktelser att icke lämna
riket och träda i litauisk tjänst. För att frigöra sig
från beroendet af bojarrådet inrättade han särskilda
ämbetsverk (prikazy) under sin egen kontroll,
ehuru den lagbok (sude’bnik), som skulle gälla för
både de gamla och de nya landsdelarna, utfärdades
med bojarernas bekräftelse (1497). Efter sitt
giftermål med Sofia, af de grekiske Palaiologernas
ätt, betraktade han sig som de ortodoxe kejsarnas
efterträdare. Han höjde tronens glans genom ett
strängare hofceremoniel samt byggde nya palats och kyrkor
på Kremlj med italienska konstnärers biträde. Han
var dock ej obenägen att begagna sig af det
asketiska munkpartiet under Nil Sorskij och af det
"judaiserande" kätteriet, ett slags fritänkeri,
som ledde sitt upphof från Novgorod, för att antasta
klostrens jordbesittningar, hvilkas tillväxt hotade
både storfurstens och adelns intressen. Men han
var försiktig nog, i synnerhet som tronföljdens
osäkerhet vållade farliga partistämplingar, att ge
vika för den ortodoxa hierarkien, som, ledd af Iosif
Volotskij, kräfde kättarnas bestraffning. Sina största
framgångar vann Ivan Vasiljevitj mot utlandet. Hans
härar angrepo flera gånger Kazan, hvars kaner
råkade i allt större beroende af Moskva. Han
trädde i vänskapliga förbindelser med habsburgarna,
jagellonernas medtäflare i v. Han förmådde flera
litauiska vasallfurstar till affall; och sedan hans
dotters förmälning med Kasimir IV:s son storfurst
Alexander af Litauen icke medfört en varaktig
förlikning, tvang han efter åtskilliga stridigheter
sin måg, som 1501 bestigit äfven Polens tron,
att afträda en stor del af de västra landskapen
med Tjernigov m. fl. städer (1503). Kriget med
livländska orden, som slutit förbund med Alexander,
gick mindre lyckligt för ryssarna (1500–03). Men
den moskovitiska makten sträfvade att fatta fast
fot vid hafvet. Hamnstaden Ivangorod anlades (1492)
vid Narovas mynning midt emot Narva och bibehölls,
oaktadt den för en kort tid (1496) föll i svenskarnas
händer. Sedan Ivan slutit förbund med Danmark (1493),
som anlitade hans hjälp mot Sverige och det tyska
handelsväldet vid Östersjön, upphäfdes hansans
faktori i Novgorod (1494), och Finland härjades af
ryska trupper (1495–96), ehuru kriget icke ledde
till någon gränsförändring. –
Vasilij III Ivanovitj (1505–33), Sofias son, efterträdde
fadern med förbigående af sin äldre halfbroders
son Dimitrij, som Ivan redan 1498 låtit kröna,
men några år efteråt uteslutit från tronföljden,
hvars bestämmande ansågs bero af storfurstens
godtfinnande. Vasilij slöt sig på grund af sin
mödernehärkomst och de partiförhållanden, under hvilka
han uppvuxit, pålitligare än fadern till hierarkien,
som till gengäld förhärligade själfhärskardömet
såsom helgadt af Gud till ortodoxiens skydd. Han
kunde därför med eftertryck häfda sin allenastyrelse
icke blott mot bojarerna, utan äfven mot sina bröder,
som enligt gammal sed erhållit särskilda områden i
kraft af faderns testamente, men snart inskränktes
i deras förvaltning. För öfrigt indrogos helt
och hållet under storfurstens välde republiken
Pskov (1510) samt sedermera Rjazan och ett annat
furstendöme, som tillhörde en sidogren af den
moskovitiska ätten. Därmed försvunne de sista
återstoderna af politisk autonomi inom riket, och
för att alldeles kväfva de forna traditionerna
amalgamerade storfursten, liksom redan Ivan
Vasiljevitj efter Novgorods fall, de införlifvade
landsändarna med stamlandet genom våldsamt utförda
folkomflyttningar. Den moskovitiska härskarmakten
stärktes, medan den jagellonska, som ännu innehade
största delen af västra och södra R., försvagades
genom aristokratiens själfrådighet. En af Litauens
förnämsta magnater och Sigismund I:s (konung af Polen
och storfurste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
