Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia IV. Den moskovitiska tiden 1480-1700 - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furst Chovanskij, som likaledes ville nyttja
dem för sin personliga ärelystnad, undanröjdes
(sept. 1682). Oaktadt jäsningen inom landet
fortfor, behöll dock under det nya "dubbelväldet"
Sofia Aleksejevna regeringsmakten i förening med
sin älskare furst Vasilij Vasiljevitj Golitsyn,
som visade sinne för europeisk bildning, men var för
ängslig att genomdrifva verkliga förändringar. Efter
mycken tvekan inträdde R. i den stora ligan (kejsaren,
Polen och Venezia) mot Turkiet, sedan Polen genom
freden och förbundet i Moskva (1686) stadfäst
afträdelserna i Andrusovo. Metropoliten af Kiev, som
alltjämt lydt under patriarken af Konstantinopel,
ställdes (1687) under patriarken af Moskva, som
till följd däraf tillmätte sig anspråk på kyrklig
öfverhöghet äfven öfver Polen-Litauens ortodoxa
undersåtar. Dessa framgångar, som väl uppvägde
uppgifvandet af Amurlandet till Kina genom fördraget
i Nertjinsk (1689), fördunklades dock af Golitsyns
båda misslyckade fälttåg mot Krim (1687 och 1689). Ett
fientligt parti, ledt af hans egen frände, furst Boris
Aleksejevitj Golitsyn, och tsaritsa Nataljas broder
Lev Narysjkin, samlade sig omkring den uppväxande
Peter, som med sin moder bodde i byn Preobrazjenskoje
och, fri från de officiella ceremoniernas band,
t. o. m. umgicks med handtverkare från den
närbelägna europeiska förstaden och sysselsatte
sig med krigslekar och båtbyggning. Mellan de båda
hofven rådde ömsesidig misstro och fruktan. Plötsligt
(aug. 1689) flydde Peter, som trodde sig sväfva i
lifsfara, till Troitsa, där hans anhängare upprättade
en motregering. Patriarken Joakim ställde sig på
hans sida, och en del af streltserna afföll till
honom. Sedan äfven det utländska manskapet under
general Patrick Gordon aftågat till Troitsa,
utlämnade de i Moskva kvarblifne streltserna sin
befälhafvare Sjaklovityj, som afrättades. Golitsyn
förvisades, och Sofia inspärrades i kloster
(d. 1704). Regeringen fördes i flera år egentligen
af bojarrådet efter gammal häfd. Patriarken Joakim
(d. 1690) och hans efterträdare Adrian förföljde
inhemska och främmande kättare. Peter deltog ifrigt
i den europeiska förstadens lustbarheter med sin vän
François Lefort, anställde fältmanövrer under Gordons
ledning och företog, för att få segla på hafvet,
resor till Archangelsk (1693 och 1694). Hans politiska
själfständighet börjar med återupptagandet af kriget
mot turkarna och tatarerna. Efter ett misslyckadt
anfall (1695) eröfrades Azov (1696). Ensam
själfhärskare efter Ivans död (jan. 1696),
anlade Peter ett stort varf vid Voronesj, där en
krigsflotta byggdes på de världslige och kyrklige
jordegarnas bekostnad med biträde af arbetsledare
och handtverkare från de skandinaviska länderna,
Holland och Venezia. Ryska adelsmän skickades
utomlands för att studera skeppsbyggnadskonsten. I
samma syfte åtföljde Peter själf en stor beskickning,
som affärdades (1697) för att höja R:s anseende
i Europa och förmå de västerländska makterna att
kraftigt fortsätta eller understödja kriget mot
Turkiet. Omedelbart före hans afresa hade flera
personer, som beskylldes för en sammansvärjning mot
hans lif, blifvit afrättade, och under hans frånvaro
reste sig streltserna, missnöjda med sina långväga
kommenderingar till Azov och annanstädes,
men kufvades, förnämligast af Gordon (juni
1698). Peter, som i detta uppror såg ett utbrott af
den växande oviljan emot hans smak för främmande
seder, anställde efter sin återkomst till Moskva
(aug. 1698) ett blodbad på de fångne streltserna. För
att trotsa fördomarna utfärdade han stränga påbud
om skäggrakning och klädedräktens förändring,
stiftade Andreasorden och införde den europeiska
tidräkningen (nyåret 1700) under påtvungna
festligheter efter utländskt mönster. Därjämte
sökte han nya utvägar att upphjälpa finanserna. Till
undvikande af provinstjänstemännens försnillningar
öfverlämnades uppbörden af åtskilliga intäkter åt
stadsborgerskapet, enligt liknande äldre försök,
men under formen af en municipalorganisation med
halftyska namn (burmi’stry, ra’tusja), koncentrerad
genom en öfverstyrelse i Moskva (1699), som
snart förvandlades till ett nytt ämbetsverk. Äfven
stämpelpappersafgifter infördes. Emellertid afstannade
kriget mot Turkiet. Tsaren, som icke fått sina anspråk
uppfyllda vid det allmänna fredsslutet i Karlowitz
(1699), måste nöja sig med ett särskildt stillestånd i
Konstantinopel (juli 1700), enligt hvilket R. behöll
Azov och fritogs från att betala de häfdvunna gåfvorna
till kanen af Krim.
V. Den petersburgska tiden (1700–). Nordiska
kriget (se d. o.) påskyndade brytningen med de
traditionella formerna, men äfven den centraliserande
statsutvecklingens fulla utprägling. Kampens
ansträngningar framkallade en genomgripande
omorganisation af rikets stridskrafter, de olika
folkklassernas strängare inpressning i de förändrade
och växande statsbehofvens tjänst, kyrkans ekonomiska
exploatering och sociala underkufvande, de politiska
korporationernas sprängning, själfhärskardömets
förstärkning genom en absolutistisk förvaltning
efter europeiska, närmast svenska, förebilder. Genom
eröfringarna vid Östersjön inträdde en förskjutning
af rikets tyngdpunkt, som fann sitt uttryck i en ny
hufvudstad, lösgjord från besvärande kyrkliga och
nationella minnen. Under en dof motspänstighet
i det inre och upprepade palatsrevolutioner
rycktes R., med främmande krafters biträde, in
i Europas politiska förvecklingar, som gynnade
dess maktinflytande och områdesutvidgning på
grannarnas bekostnad. Samtidigt inträngde europeiska
samhällsidéer bland de högre klasserna, som efter hand
emanciperades från det svåraste personliga tvånget,
fastän alla försök att skaka absolutismen visade
sig fåfänga. 1800-talets nationalitetssträfvanden
gåfvo ny färg åt den häfdvunna eröfringspolitiken,
lämnade uppslag till inhemska partibildningar och
gjorde äfven folkmassornas emancipation till ett
önskningsmål för den framåtsträfvande nationalismen,
som bekämpade alla inre och yttre hinder för det
ryska namnets herravälde. Rubbningarna i samhällets
ekonomiska underlag, jämte de nationella anspråkens
missräkningar, bildningens spridning och utländska
rörelsers inverkan väckte åter en kraftigare reaktion
mot det administrativa trycket, hvars mildring måste
modificera villkoren för rikets yttre storhet. –
Till anfallet mot Sverige, som först bragtes å bane af
den danska diplomatien, förmåddes Peter af August II,
som själf genom turkiska krigets afslutning blifvit
sviken i sina planer att med militäriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
