Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inre utveckling. Regeringen kunde icke längre
upprätthålla sin fulla auktoritet. Från alla håll
yrkades på reformer. Meningsyttringarna inom landet
kunde någorlunda tyglas, men emigrantpressen, hvars
förnämste målsman var Herzen genom sin "Kolokol",
hade fri talan och inträngde äfven öfver den
bevakade gränsen. Intresset för politiska frågor
utbredde sig mer och mer till allt vidsträcktare
kretsar. Den liberala intelligensen svärmade
för en folkrepresentation; äfven slavofilerna
talade för den moskovitiska tidens "zemskij
sobor", och i synnerhet bland den studerande
ungdomen vunno radikala och socialistiska teorier
insteg. Många försökte verka för sådana läror genom
en på hvarjehanda sätt förtäckt agitation bland
allmogen och vände sig, när polisen antastade dem,
i förbittradt hat mot hela den bestående ordningen
("nihilister"). Separatistiska önskningar yppade
sig här och där i Lill-Ryssland ("ukrainofiler"),
och de polska nationalitetssträfvandena vunno
anklang äfven bland många ryska frihetsvänner. Denna
inre jäsning, hvars styrka tilltog under Alexander
II:s hela regering, ledsagades från ofvan af en än
påskyndad, än hämmad och vacklande reformpolitik
i växlande riktningar. Bondeemancipationen var det
nationella storverk, som framför allt kräfdes af
den allmänna meningen. Kejsaren uppfordrade adeln
att med honom samverka till dess genomförande. En
regeringskommission tillsattes (jan. 1857),
äfvensom särskilda landskapskommissioner, sedan
reformens grundprinciper blifvit å kejsarens vägnar
tillkännagifna i svar på vissa adelskorporationers
adresser. De olika utlåtandena hänskötos till en
redaktionskommission (1859), i hvars arbeten äfven
representanter för den jordegande adeln kallades
att deltaga. Slutligen utfärdades det kejserliga
manifestet (19 febr. 1861, g. st.) om lifegenskapens
upphäfvande, hvarjämte en utförlig stadga reglerade
allmogens förhållande till dess förra husbönder och
dess kommunala inrättningar. Denna lagstiftning,
hvarigenom öfver 22 mill. lifegna emanciperades,
tilldelade, i öfverensstämmelse med slavofilernas
fordringar, bönderna vissa lotter af den jord de
brukat och satte det solidariska byalaget (mir,
se d. o.) i den adlige godsherrens ställe. En
genomgripande förändring framkallades i landets
ekonomiska förhållanden. En större rörlighet uppstod
i näringslifvet genom den rikligare tillgången på
användbara arbetskrafter. Fabriker och järnvägar
anlades i betydlig omfattning. Men tillika ruinerades
en stor del af adeln, och allmogen, som väntat
sig mera jord, hade ofta svårt att reda sig med
sitt själfständiga jordbruk och att utbetala de
fastställda aflösningssummorna till godsegarna. Andra
reformer afsågo att minska byråkratiens öfvervikt och
ståndsskillnaderna. En ny domstolsorganisation med
jury i brottmål jämte offentlig och lika rättskipning
för alla klasser påbjöds (1864) och infördes (från
1866) efter hand i olika landsändar. I ett stort
antal guvernement och distrikt inrättades landsting
(zemstva), hvari ombud från de olika stånden egde
sammanträda för att behandla orternas angelägenheter
(1864). Först i några större städer (1863) och
sedan i de flesta andra (1870) infördes likaledes
kommunalförfattningar. Men det administrativa
godtycket upphörde ej, utan ingrep allt som
oftast både i rättskipningen och
kommunalförvaltningen. Polisen fortfor, med ombytlig
stränghet, att utan laga former förfölja farliga
eller misshagliga riktningar och personer. Ehuru
censuren mildrades genom en pressförordning (1865),
förblef dock tryckfriheten beroende af hvarjehanda
mer eller mindre tillfälliga inskränkningar. För den
offentliga undervisningen visades ömsom intresse och
en viss ängslan. En stadga om folkskolors inrättande
utfärdades (1864), men deras utveckling försvårades
af brist på medel och lärarkrafter. Universiteten,
som fingo en friare organisation (1863), måste
tid efter annan ställas under noggrannare uppsikt
till följd af studenternas upplopp och otillåtna
föreningar. Förordningen om klassiska och reala
gymnasier (1864) ersattes af en annan (1871),
som genom skärpning af de klassiska studierna
åsyftade att utrota den revolutionära
halfbildningen. Arbetet för kvinnobildningens höjande,
som i början mycket uppmuntrades, rönte sedermera
motstånd från regeringens sida. Men det litterära
proletariatet af båda könen fortfor att växa på
grund af de sociala missförhållandena. Emot de
icke-ryska delarna af riket följdes ett ojämnt
förfaringssätt. En försoningspolitik försöktes först
i Polen, men efterträddes snart af strängare åtgärder
och efter resningen (1863-64), som utan förbarmande
undertrycktes, af ett förryskningssystem, som dock ej
sträckte sig till införande af de ryska reformerna i
domstolsväsendet och landskapsförvaltningen. Under
inflytande af den nationalistiskt ryska rörelse,
som leddes af Katkov, sökte regeringen krossa den
polska adelns sociala ställning genom jordutdelning
åt allmogen (1864) och genom påbud (1865), att de
konfiskerade godsen i de från Polen tagna västryska
landskapen finge säljas endast till ryssar. Äfven
upphäfdes det sista biskopsstift, som tillhörde den
unierade kyrkan (1875). Däremot gynnades Finlands
autonomi. En landtdag sammankallades för första
gången efter eröfringen (1863), och de finländska
ständerna fingo utveckla en ganska omfattande
lagstiftningsverksamhet, östersjöprovinserna
skonades mindre, men det ryska nationalpartiets
yrkanden på deras fullständiga amalgamation vunno
icke gehör. Kaukasiens eröfring fullbordades i
ö. efter Schamyls kapitulation (1859), i v. genom
tjerkessernas kufvande (1864), hvilka i stora massor
utvandrade till Turkiet. De ryska härarna framträngde
oafbrutet allt längre in i Central-Asien till bekymmer
för England, med hvars diplomati den ryska täflade
i Afganistan och Persien. Efter fleråriga strider,
under hvilka Taschkent (1865) och Samarkand (1868),
utom många andra orter, eröfrades, förvandlades
kanaten Kokan och Buchara till ryska vasallstater
(det förra annekterades helt och hållet 1876). Kanen
af Chiva tuktades likaledes (1873) och måste erkänna
"den hvite tsarens" öfverhöghet, sedan han blifvit
beröfvad en del af sitt land. I yttersta Öst-Asien
förvärfvades genom fördrag med Kina Amurlandet 1858
och Ussurilandet 1860 (gränsreglering i Central-Asien
genom Kuldschafördraget 1879-81), genom fördrag med
Japan ön Sachalin 1875. Däremot försåldes (1867) de
ryska besittningarna i nordvästra Amerika (Alaska)
till Förenta staterna. I Europa intog den ryska
politiken (under furst Gortjakovs ledning) länge en
afvaktande hållning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
