Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intressen (konflikter i Persien 1888, på Pamir 1891
och 1892 med såväl Indien och Kina som Afganistan). I
synnerhet de östasiatiska utsikterna tilldrogo sig
den ryska politikens uppmärksamhet utan hänsyn till
det uppåtsträfvande och sedan länge misstänksamma
Japan. Protektoratet öfver det af Japan från
Kinas öfverhöghet lösgjorda Korea förbereddes
genom ett ryskt handelsfördrag 1889. Sedan den
transkaspiska banan blifvit utsträckt till Buchara
och Samarkand (1888), upptogs på allvar den redan
förut dryftade planen att förbinda Europa med Stilla
hafvet genom en transsibirisk järnväg, hvartill
statslånen från Frankrike syntes erbjuda nödiga
hjälpmedel. Grundstenarna till detta företag lades
1891 både på den europeiska sidan och i Vladivostok
af tronföljaren, tsesarevitj Nikolaus, vid hans
hemfärd från Japan, där han med knapp nöd undgått
ett attentat af en öfverspänd japansk patriot. Till
denna plan anknötos äfven vidtutseende förespeglingar
(särskildt af tronföljarens reskamrat och rådgifvare
furst Uchtomskij) om en blifvande rysk hegemoni
öfver Kina och hela den asiatiska kulturvärlden. De
franska milliarderna behandlades tillika såsom den
förnämsta insatsen i de vidlyftiga spekulationer,
som uppgjordes af finansministern Vysjnegradskij
(1887-92) och, i ännu större omfattning, dennes
efterträdare Witte. Tyngdpunkten i R:s af
regeringen planmässigt organiserade ekonomiska
utveckling öfverflyttades från de agrariska
förhållandenas omvårdnad till storindustriens
påskyndade befordran genom prohibitiva åtgärder
mot den främmande införseln (tulltariffen af 1891)
och genom ofantliga statsbeställningar, förnämligast
för militära ändamål, med tillhjälp af statslånen,
under det att statskrediten förbättrades genom
upplånade guldmassors deponerande i riksbanken,
hvars sedlar sålunda höjdes till gynnsammare och
varaktigare kurs. Detta system behöfde dock ännu
åtskilliga år för att fullt utvecklas, men stod
i sammanhang med djupgående inskränkningar i den
kommunala förvaltningen (tillsättandet af särskilda
uppsyningsmän, zemskije natjalniki, öfver bönderna
1889; den nya lagen om landstingen, zemstva, 1890; den
nya stadsordningen 1892; de nya lagarna om byalagets
styrelse, mir, 1893), äfvensom i den enskilda
ekonomiska verksamheten (lagen om fabriksinspektionen
mars 1894; lagen om det successiva införandet af
brännvinshandelsmonopolet juni s. å.) och röjde
redan till en del sina inverkningar såväl i ett mera
omfattande och rörligare affärslif som i upprepade
och vidsträcktare hungersnöder på landsbygden (från
1891) och i ett hårdnackadt tullkrig med Tyskland,
som dock ändtligen bekvämade sig till ett nytt,
för R. i det hela fördelaktigt handelsfördrag (mars
1894) och därvid tillika medgaf bättre villkor för de
ryska värdepapperens belåning i Berlin. Spänningen
med Tyskland föranledde (i synnerhet från 1888)
starka förökningar af fälttruppernas antal och
utrustning, nya strategiska anordningar jämte väldiga
fästningsbyggnader i Polen och anläggandet af en ny
örlogshamn (Libau 1893) såsom bas för en förstärkt
och lättare användbar Östersjöflotta. Sålunda hade
Alexander III:s trettonåriga regering inom många
områden gifvit märkliga uppslag för
den kommande utvecklingen, när han efter en svår
sjukdom afled i Livadia på Krim (l nov. 1894). - Hans
son Nikolaus II (fr. 1894) var vid sin tronbestigning
endast 26 år gammal, men hade genom sin uppfostran och
under sin världsomsegling redan hunnit insupa sådana
erfarenheter, som gåfvo honom en mycket hög tanke om
R:s och dess själfhärskares makt och uppgifter för
bestämmandet af mänsklighetens öden. Hans förmälning
(med en prinsessa af Hessen-Darmstadt, den engelska
drottningen Viktorias dotterdotter) kunde firas först
några veckor efter tronbestigningen, och kejsaren
utnämnde därför till provisorisk tronföljare
sin broder storfurst Georg (och efter dennes
död 1899 den tredje brodern Mikael), som alltså
egde att träda tillbaka för en eventuell manlig
bröstarfvinge. I det sedvanliga tillträdesmanifestet
och inför de uppvaktande ämbetsverken förklarade
den nye kejsaren, att han ämnade arbeta för R:s
förkofran och fredliga ära, men därvid helt och
hållet vandra i sin faders fotspår. Han lofvade
äfven, med sitt namns underskrift, att samvetsgrant
upprätthålla Finlands grundlagar och dess gällande
rättsskick i öfrigt. De mångenstädes återupplifvade
förhoppningarna om ett friare statslif äfven för
R. omintetgjorde han likväl vid första tillfälle,
då han (jan. 1895) mottog de talrika lyckönskande
deputationerna från rikets olika stånd och
korporationer. Han betecknade alla uttalanden
i denna riktning såsom "oförnuftiga drömmerier"
och tillkännagaf eftertryckligt, att han vore fast
besluten att efter sin oförgätlige faders föredöme
häfda själfhärskardömets okränkbarhet. Pobjedonostsev
behöll sitt inflytande såsom prokurator vid den
heliga synoden och såsom högstbetrodd rådgifvare
i den allmänna rikspolitiken. Ministärens
sammansättning, som bevarades med få ändringar
(furst Lobanov-Rostovskij utrikesminister jan. 1895
efter den aflidne fredsvänlige Giers), ådagalade
samma inre motsättning som förut emellan strängt
byråkratiska förvaltningstraditioner och omstörtande
finansiell företagsamhet. Den allmänna besvikenheten,
som äfven röjde sig under intrycken af de ohyggliga
olyckshändelserna vid kröningen i Moskva (maj
1895), förvärrade oron inom olika samhällsklasser
och förberedde nya partibildningar, som i följd af
de ändrade sociala förhållandena trängde djupare
ned i folket än de äldre och dels framträdde i
den offentliga, men misstänksamt öfvervakade
dryftningen af dagsfrågorna, dels eggade de
under den föregående regeringen förkväfda eller
splittrade revolutionsrörelserna till ifrigare
sammanslutningsförsök. Medan den liberala
"intelligensen", som omfattade en stor del af
ämbetsmannaklassen, godsegaradeln och de fria
yrkenas utöfvare, framför allt eftersträfvade
statsskickets omdaning genom parlamentariska
institutioner och sökte organisera sin samverkan i
anslutning till meningsyttringarna inom landstingen,
togo för öfrigt de sociala intressena öfverhanden
inom såväl de bildade samhällslagren som i de
upprörda folkmassorna, icke allenast med uttryckligen
revolutionära syften, utan äfven med konservativ eller
reaktionär anstrykning, som dock i många fall endast
nödtorftigt öfverskylde slavofilismens förfall och
de tidigare romantiska samhällsidealens fördunkling
genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
