Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intressens tillvaratagande på Kreta under en
grekisk prins som Portens kommissarie och
under skyddsmakternas fortsatta öfvervakande och
garanti. R. hade under denna kris noga sökt undvika
hvarje sken af att vilja häfda sitt särskilda
protektorat öfver den ortodoxa kyrkans medlemmar i
Orienten och sålunda varit i stånd att nödtorftigt
bevara samstämmigheten inom den europeiska konserten,
enat sig med Österrike om ett status-quo-program
för Balkanhalfön, hållit bulgarerna tillbaka och
undertryckt den inhemska förbittringen öfver
turkarnas för R. skymfliga framgångar mot de
kristne. Samdräkten med grannmakterna bekräftades
genom återbesöken i Petersburg (Frans Josef april
1897; Vilhelm II aug. s. å.) och stördes ej genom
presidenten Faures högtidliga mottagande omedelbart
efter tyske kejsarens hemresa, oaktadt vid detta
tillfälle den rysk-franska alliansen ändtligen
officiellt förkunnades inför världen, i det att båda
statscheferna i alldeles samma ordalag talade om "de
vänskapliga och allierade nationerna", för öfrigt
med starkt betonande af deras beslut att använda sin
makt till världsfredens upprätthållande "i rättens
och billighetens anda". Under tiden pågick i Peking
en finansiell-politisk makttäflan, som bragte
världsfreden i fara. Kapitalister och spekulanter
från alla länder bestormade den kinesiska regeringen
med ansökningar om rättigheter till grufinmutningar,
industri och handel, med åberopande af de mångfaldiga
koncessioner, som den rysk-kinesiska banken och dess
dotterbolag erhållit jämte sitt järnvägsföretag,
och företrädesvis under skydd af R:s och Frankrikes
ambassader, som bl. a. gärna, för att motarbeta
England, sköto belgiska firmor framför sig. För
R. syntes stunden vara inne att bemäktiga sig en
ny hamn vid Stilla hafvet som stödjepunkt för den
pågående utvidgningen i dess kustländer. Redan
1895 hade Kina upplåtit viken vid Kiau-tschóu
(i provinsen Schan-tung) åt R., som likväl länge
tvekat att begagna sig af detta anbud. Tyskland
kom R. i förväg med hamnens besättande (nov. 1897),
hvarom förut icke varit någonting aftaladt, ehuru
R. i hemlighet redan vid interventionen mellan
Japan och Kina samtyckt till Tysklands anspråk på
någon kinesisk hamn öfver hufvud. R. skyndade sig
då (dec. 1897) att å sin sida taga Port Arthur i
besittning, tills vidare blott som en vinterstation,
men till Englands häftiga förbittring, som stegrades
genom nya östasiatiska förvecklingar i följd af R:s
öfvergrepp. R. aftvang Kina (mars 1898) ett fördrag,
enligt hvilket Kina afträdde hela halfön Liau-tung
med hamnarna Port Arthur och Talien-wan, i form af ett
arrende på 25 år (sedan kanske utsträckt till 99 år),
och tillstadde det östkinesiska järnvägsbolaget att
bygga en tvärbana genom Mandschuriet till kusten. I
Korea intrigerade den ryska diplomatien fortfarande
mot såväl England som Japan, men fann sig slutligen
föranlåten att med den senare makten ingå ett nytt
aftal (april s. å.): både R. och Japan erkände Koreas
oberoende och lofvade att icke inblanda sig i dess
inre förhållanden, äfvensom att icke hos den fullt
suveräne "kejsaren" af Korea på hans anmodan anställa
militära eller finansiella rådgifvare utan föregående
öfverenskommelse inbördes, hvarjämte
R. förpliktade sig att icke lägga hinder i vägen för
japansk kommersiell eller industriell företagsamhet
i Korea. R. samlade i stället sina krafter för
fortsatta påtryckningar på Kina, som syntes ligga
Öppet för delningar emellan Europas makter. Tyskland
trugade till sig ett arrende på 99 år af Kiau-tschóu
med närmaste område (jämte åtskilliga koncessioner
i Schan-tung), England förvärfvade Wei-hai-wei
och ett område midtemot Hong-kong, Frankrike
skaffade sig vidsträckta förmåner i södra Kina,
Japan i provinsen Fukien, och till och med Italien
höll sig framme, ehuru förgäfves. Genom ett nytt
fördrag om järnvägsanläggningarna (juni 1898)
fick R. rätt att bygga bibanor i Mandschuriet,
begagna sig af provinsens skogar och kolgrufvor
uppbära tullar och upprätta skeppsvarf m. m.,
allt i det östkinesiska kompaniets namn. Medan
stormakterna sålunda sökte öfverflygla hvarandra i
Kina, där jäsningen bland folket växte dag för dag,
öfverraskades världen af ryske kejsarens inbjudning
till en allmän fredskonferens (aug. 1898), som
skulle förhandla i synnerhet om möjligheterna att
nedsätta krigsrustningarna. För R. hade maktpolitiken
i Öst-Asien med sina finansiella komplikationer
blifvit allt dyrbarare, trots de upprepade franska
lånen till staten och till de statsgaranterade
bolagen, och framkallat täta diskussioner mellan
de ledande, men oense ministrarna (Witte, den
nye utrikesministern Muraviev, krigsministern
Kuropatkin). Svåra oroligheter utbröto i det
ockuperade Mandschuriet och måste kväfvas genom
ständigt förstärkta garnisoner, som minskade
utsikterna till verksamma rustningar mot de europeiska
militärstaterna och sålunda försvagade Frankrikes
förtroende till den ryska alliansen. Ställningen
förvärrades genom palatsrevolutionen i Peking
(sept. 1898), som ådagalade de inhemske reformifrarnas
och fosterlandsvännernas växande betydelse oaktadt
deras nederlag för tillfället, äfvensom Japans
och Englands beslutsamhet och kraft att ingripa i
dessa partistrider till R:s förfång. R. sträfvade
att tillvälla sig ett slags protektorat öfver det
segrande kinesiska partiet under änkekejsarinnan, men
misslyckades på grund af sin oförmåga att i strid mot
Englands öfverbud tillfredsställa dess finansiella
behof. Under den samtida Fashoda-konflikten visade
R. sin afvoghet mot England, som å sin sida förgäfves
sökte vinna stöd hos Tyskland. I sammanhang
med uppgörelsen mellan England och Frankrike
begynte ett hemligt närmande mellan dessa makter,
hvarigenom R. ytterligare hämmades i sin östasiatiska
politik. England afslöt likväl, för att vinna fria
händer i Syd-Afrika, ett fördrag med R. rörande
de kinesiska järnvägskoncessionerna (april 1899):
R. utfästa sig att icke motsätta sig eller täfla med
Englands järnvägsbyggande i Jang-tse-området, England
gaf samma löfte med afseende på R:s järnvägsplaner
norr om Kinesiska muren (med förbehåll för Kinas
egna planer, med engelskt penningunderstöd, att
förbinda det begynnande inre järnvägsnätet med en
bana till västra Mandschuriet). Kinesiska regeringen,
som betraktade detta fördrag, trots båda makternas
försäkringar om sin respekt för Kinas territoriella
öfverhöghet, såsom ett uppslag till rikets delning
i stor skala, anslöt sig så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
