Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt eget välde, och frön voro öfverallt utsådda
till en skörd af kaotisk upplösning i följd af
de heterogena motståndselementens oförmåga af
inbördes samverkan. Motgångarna i det lättsinnigt
framkallade kriget röjde inom kort statsmaktens
svaghet äfven i den inre kampen åt alla sidor. Vid
det oväntade krigsutbrottet rådde förbittring öfver
agrarkommissionens misslyckande och regeringens
ingrepp mot de reformifrande landstingen. Själfva
kriget (om dess förlopp se Rysk-japanska
kriget 1904-05) betraktades med likgiltighet;
man tviflade ej på en snar seger öfver japanerna
trots deras första lyckade öfverfall, men de
östasiatiska frågorna uppskattades eller ens begrepos
föga. De fortsatta motgångarna väckte ny harm mot
regeringen, äfvensom förakt för dess oduglighet och
svaghet. Den revolutionära propagandan började ge
sig luft i spridda manifest och attentat såväl i
Polen som i R. Förhållandet till främmande makter
väckte allt större oro och var oklart äfven för
regeringen själf. England begagnade tillfället
att grundlägga sin "en-tente" med Frankrike
(uppgörelsen om Egypten och Marokko, m. m.; april
1904), som därigenom hindrades att gå för långt i
sin för R. välvilliga neutralitet. Tyskland ansågs
af allmänheten ha arglistigt lockat R. till det
förödmjukande kriget, men dess hållning föreföll
regeringen opålitlig. Därför bibehöllos länge
de förstärkta garnisonerna vid gränsen, innan
tillfredsställande förklaringar afgåfvos från
Berlin. I stället inkallades till kriget så mycket
mera reservtrupper från det inre landet, hvarigenom
jäsningen förvärrades äfven bland allmogen. Efter
nederlaget vid Jalu-floden och Dalnijs eröfring af
japanerna (maj) tilltog hastigt den öppna rörelsen mot
regeringen, till och med i Finland. Bobrikov (juni)
och Pleve (juli) mördades. Det handelsfördrag, som
Tyskland passade på att aftruga R. (juli), retade både
jordbrukare och köpmän. Förgäfves sökte kejsaren lugna
de upprörda sinnena genom en kungörelse om hvarjehanda
nådebevis (afskaffande af kroppsstraff för bönder
och soldater; efterskänkande af skatterestantier
m. m.) med anledning af hans gemåls nedkomst med
en tronföljare (aug.). Samtidigt med nederlaget
vid Liau-jang utnämndes till inrikesminister furst
Svjatopolk-Mirskij, som vunnit aktning för sitt
hofsamma uppträdande såsom generalguvernör i
Vilna och troddes i stånd att inviga en försonlig
reformpolitik. Dessa förhoppningar svekos dock
snart på grund af hans brist på själfständig
handlingskraft. Han nöjde sig med att offentligen
begära pressens och allmänhetens förtroende,
återkallade flera på administrativ väg förvisade
eller internerade oppositionsmän, gaf tidningar och
möten friare spelrum och framkallade därmed en mängd
adresser och resolutioner, tills vidare förnämligast
från de liberala meningsgrupperna. Radikalare
partiledare från hela riket och biländerna samlades
i Paris för att rådpläga med hvarandra om samverkan
för såväl autonomistiska som konstitutionella kraf. Så
kom, medan reträtten fortsattes i Mandschuriet efter
slaget vid Sha-che, konflikten med England, därför att
den till Öst-Asien utgående Östersjöflottan i panisk
misstänksamhet beskjutit fiskefartygen vid Doggerbank
(okt.). Ett
europeiskt krig syntes stå för dörren, men då
Tysklands uppträdande tycktes tvetydigt å ömse
sidor, hänsköts tvisten till en skiljedomstol i
Paris. Under denna spänning fick en zemstvokongress
sammanträda i Petersburg (nov.), men endast såsom en
"privat" församling, ehuru inrikesministern åtog
sig att till kejsaren framlämna dess resolutioner
(de "elfva punkterna": personligt rättsskydd,
samvetsfrihet, yttrandefrihet, ståndsskillnadernas
upphäfvande, m. m.; äfven inkallandet af en vald
nationalförsamling, som flertalet, "frigörelsemännen",
ville utrusta med lagstiftande myndighet, Sjipov
och hans anhängare endast med rådgifvande). Dessa
kraf understöddes genom instämmanden på möten och
banketter, som (enligt gällande polisreglementen)
höllos af representanter för särskilda fack
tillhörande "intelligensen": advokater, tidningsmän,
professorer, läkare, ingenjörer o. s. v. (sedan, på
den liberale agitatorn professor Miljukovs inrådan,
sammanfattade till sojuz sojuzov, "förbundens
förbund"). När regeringen, trots Svjatopolk-Mirskijs
efterlåtenhet, ingrep mot dessa demonstrationer,
utbröto gatuoroligheter i Petersburg och Moskva
(dec.). I kejsarens omgifning rådde olika meningar:
Pobjedonostsev, understödd förnämligast af några
storfurstar, tillstyrkte stränghet, Witte, som
efter sitt afsked fått titeln af "ministerkommitténs
ordförande", förhöll sig mera tvekande, och det var
egentligen hans uppfattning, som fann sitt uttryck
i två kejserliga kungörelser (25 och 27 dec.). I den
ena förebådades, jämte arbetarförsäkring, hvarjehanda
reformer i de liberala punkternas anda, men endast
såsom öfverläggningsämnen för ministerkommittén,
och intet nämndes om någon nationalförsamling. I
den andra förbjödos alla obehöriga demonstrationer,
och själfhärskardömets oantastlighet betonades i
skarpa ordalag. Under den upphetsning, som följde
på dessa motsägelsefulla uttalanden från tronen, kom
nyheten om Port Arthurs kapitulation (15 jan. 1905)
såsom en eggelse till de revolutionära krafterna jämte
de fortgående tumulten vid rekrytutskrifningarna och
reservisternas uppbåd. Vid Nevavatteninvigningsfesten
på ryska trettondagen (19 jan.) slog ett laddadt
salutskott ned alldeles intill kejsaren, som
därpå flyttade bort från hufvudstaden på mer än
ett år. Prästen Gapon, som med och utan polisens
åtgöranden tillställt flera strejker vid Petersburgs
fabriker, tågade med en stor blandad folkhop mot
Vinterpalatset ("blodiga söndagen", 22 jan.) för
att framlämna en böneskrift, bl. a. äfven om en
nationalförsamling. Hans följe skingrades af polis och
militär, med förlust af åtskilliga människolif, men
själf lyckades han slippa undan till utlandet (året
därpå mördades han såsom förrädare af revolutionärer,
sedan han kommit hem och ånyo ställt sig till
regeringens tjänst). Andra vilda utbrott följde öfver
hela riket före och efter mordet på storfurst Sergej i
Moskva (febr.). I Polen vunno socialisterna öfverhand
öfver nationaldemokraterna, och oroligheterna
började öfvergå till en verklig folkresning, oaktadt
belägringstillstånd förklarades. I Kaukasien angrepos
myndigheterna af insurgenter, och inbördes fejd
upplågade mellan armenier och tatarer. Myterierna
på Sevastopolflottan förvärrades, bönderna reste sig
mot godsegare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
