Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räffla - Räffle. Se Reval, sp. 44 - Räfhaj, zool. Se Alopecial vulpes - Räfkaka - Räfkaketrädet, Strychnos nux vomica, bot. Se Strychnos - Räflon, zool. Se Lodjuret - Räfmjölkstörel, bot., namn på Euphorbia Peplus (se Euphorbia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Räffle-Räfmjölkstörel
38
med räfflor försedt eldvapen kallas räffladt till
skillnad från ett slätborradt. Loppet är vanligen
i sin bakre del, laddningsrummet, oräffladt,
på det att vapnet ej må onödigtvis försvagas. -
På }’ramladdningens tid var användningen af
rafflade vapen förenad med vissa svårigheter
beroende på vanskligheten att få projektilen att
"fatta räfflorna". Vid artilleripjäser löstes
saken i allmänhet genom s. k. knappstyrning och
vid handeldvapen på det sätt, att kulan, som
vid införandet i loppet alltid gick fri från
räfflorna, antingen stukades genom stötar af
laddstocken, så att den i behörig grad utvidgades
(tappgevär), eller också utvidgades direkt genom
krutgasens tryck vid skottlossningen (expansions-
och kompressionskulor). Räfflorna voro vid denna
tid alltid jämförelsevis få till antalet, särskildt
vid artilleripjäser, där ett större antal räfflor
väsentligt hade ökat svårigheterna att vid laddandet
inpassa knapparna i räffelmynnin-garna. Först vid
öfvergången till bakladdning kunde räfflingens stora
fördelar till fullo utnyttjas, emedan inga svårigheter
längre uppstodo vid laddandet och man därjämte kunde
öfvergå till sådana styrmedel, gördelstyrning vid
artilleri-pjäser och mantelstyrning vid handeldvapen,
att fullständig tätning erhölls mellan projektilens
lif och räfflorna. - Ett eldvapen säges vara
höger-eller vänsterräffladt, allteftersom en i öfre
delen af loppet befintlig räffla bakifrån sedt vrider
sig åt höger eller vänster. Räffelriktningen är för
vapnets verkningsförmåga fullkomligt likgiltig, men
bestämmer det håll, hvaråt af driften (se Kulbana)
sker, och inverkar alltså på riktmedlen, hvarför
det numera blifvit en allmän praxis att konstruera
vapnen högerräfflade. Räfflornas antal bestämmes
så, att frestningen på projektilens styrmedel blir
fördelad på tillräckligt många punkter, och det växer
följaktligen, i den mån utrymme finnes, d. v. s. med
kalibern. Hos gevär är antalet vanligen endast 4-7,
hos en 7 ä 15 cm. kanon 30-40 och hos en 28 cm. kanon
omkr. 70. Vinkeln mellan en räfflas riktning och
loppets generatris, en med kärnlinjen parallell
linje, kallas räfflans vridningsvinkel. Den längd
af loppet, på hvilken räfflan vrider sig ett helt
hvarf, kallas räfflans stigning och anges vanligen
i multipel af kalibermåttet. Vridningsvinkeln och
sålunda äfven stigningen afpassas så, att projektilen
erhåller den utgångsrotationshastighet, som fordras
för, att den under hela sin bana skall bibehålla
erforderlig stabilitet, d. v. s. städse gå med spetsen
främst. Denna hastighet växlar väsentligt med kalibern
och är sålunda i rundt tal vid ett 6,5 mm. gevär
3,600, vid ett 8 mm. gevär 2,200 och vid en 7,5
cm. kanon 220 hvarf i sek. Utgångsrotationshastigheten
beror på räfflornas vridningsvinkel vid mynningen,
och denna göres ofta större än i begynnelsepunkten,
på det att projektilens rotation under vägen
genom loppet först successivt må ökas till det
erforderliga måttet och vapnets frestning sålunda
må minskas. Dylika räfflor benämnas tilltagande
till skillnad från de likformiga, som, ha konstant
vridning. Vridningsvinkeln brukar vid de förra stiga
från omkr. 3° till 7°. Räfflans prof l, hvarmed
menas dess form vid skärning med ett plan vinkelrätt
mot loppets kärn-linje, växlar alltefter vapnets
art och fabrikationssystemet. Gevärsräfflor få ej
förete skarpa
kanter, enär kulans mantel då lätt kan slitas sönder;
de måste därjämte vara grunda, enär de eljest ej
kunna utfyllas af det hårda styrmedlet och pipan
dessutom skulle för mycket försvagas; bommarna
göras här vanligen lika breda som räfflorna. Vid
artilleripjäser äro räfflorna djupare och profilen
rektangulär med skarpa kanter på bommarna; dessa göras
vanligen smalare än räfflorna för att lättare kunna
intränga i styrmedlet. Med afseende på räffelprofilens
mått i olika punkter af loppet skiljer man mellan
olika system, såsom parallellräfflor, hvilkas profil
alltigenom är oförändrad, kilräfflor med aftagande
bredd och progressivräfflor med aftagande djup
fram emot mynningen. Tilltagande parallellräfflor
äro numera de vanligaste. Jfr H a n d e l d v
a p e n, sp. 1312, och K a n o n, sp. 779 och
784. 2. E. E. 3. G. af Wdt.
Räffle. Se Re v a l, sp. 44.
Räfhaj, zool. Se Alopecias vulpes.
Räfkaka, Semen nucis vomicce, farm., kallas
fröna af räfkaketrädet, Strychnos nux vomica (se
Strychnos). Frukten af detta träd är ett slags bär
af ett litet äpples storlek, med gult skal och ett
hvitaktigt, saftigt, nästan geléartadt kött, i hvilket
fröna ligga oregelbundet inbäddade. Fröna ha formen
af en platt skifva med rundad omkrets och 1,5-3 cm. i
tvärlinje; de äro ofta något tjockare mot periferien
än i midten. Denna företer på ena sidan en liten
grop och på andra sidan en motsvarande upphöjning
("nafle"). Tjockleken är omkr. 2-5 mm. Ytan är
ljusgrå, sidenglänsande och tätt beklädd med fast
tilltryckta hår, som ligga radialt ordnade med
spetsarna riktade mot periferien. Af petas håren,
framträder en brun, hård yta. En räfkaka består till
största delen af en fast och hård, svårligen brytbar,
hornartad, gråhvit eller brungrå fröhvita, som,
uppmjukad i vatten, kan delas i två hälfter, mellan
hvilka vid ena kanten det hjärtlika växtämnet befinner
sig. Smaken är ytterst bitter, beroende på närvaron
af de giftiga alkaloiderna stryknin (se d. o.) och
brucin (se d. o.). Halten af stryknin uppges till
O,?-1,5 proc. och af brucin till l,3-4 proc. Genom
sina tetaniskt verkande alkaloider är räf-kakan
ett häftigt gift, som dödar genom att framkalla
stelkramp, så att andningen förhindras. I liten dos
är räfkakan använd (i form af pulver, extrakt eller
tinktur) som magstärkande bittermedel. Med pulver
af räfkakor eller hellre med det ur dem framställda
strykninet förgiftas kött eller döda djurkroppar,
hvilka sedan läggas så, att de kunna påträffas af
räfvar, som genom att förtära dessa beten sätta till
lifvet, hvilken användning gett upphof till namnet
"räfkakor". Stryknin ingår äfven som beståndsdel
i de s. k. I g n a-tiibönorna, frön af Strychnos
Ignatii (se Strychnos), oregelbundet rundade,
äggformiga, tunga och hårda bildningar af 1,5-2
cm. diameter. Äfven dessa frön ha på ytan korta,
tilltryckta hår af ljusgrå färg, hvilka vanligen
äro i stor utsträckning af nötta, då en mörkgrå,
hård yta framträder. Ignatiibönorna innehålla
stryknin. O. T. S. (C. G. S.)
Räfkaketrädet, Strychaos nux vomica, bot. Se
Strychnos.
Räflon, zool. Se Lodjuret.
Räfmjölkstörel, bot., namn på Euphorbia Peplus
(se Euphorbia).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
