Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rätoromanska språket - Rätskifva, med. Se Uppritsning - Rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den religiösa litteraturen. Först på 1800-talet
började skriftspråket användas för världslig
litteratur, hufvudsakligen bestående i kalendrar
och ett eller annat alster af facklitteratur
samt öfversättningar. Den periodiska pressen
är rätt rikhaltig. – I Tyrolen och Friuli
har aldrig något skriftspråk uppstått. Här
finnes blott ren patois-litteratur, bestående
af tillfällighetsprodukter, hvaraf det mesta
aldrig tryckes. Dock ha vi i Friuli att märka dels
användningen af folkspråket i en viss utsträckning
som affärsspråk, dels att på 1700-talet prästerna
begagna sig däraf och därpå utge ej obetydligt
antal alster, dels slutligen att den friuliska
dialektlitteraturen – liksom på många håll
den italienska – är ganska rikhaltig. Redan på
1700-talet märkas lyrikerna H. di Colloredo och
Eusebius Stella, men till 1800-talet höra denna
litteraturs största namn, Peter Zorut, hvars dikter
utkommit i många upplagor (hvaraf en ombesörjts af
Accademia di Udine, 1880), samt Karl Favetti, hvars
"Rime e prose in vernacolo goriziano" (1893) äro af
öfvervägande allvarligt innehåll. Några lustspel på
friulisk dialekt ha sett dagen under 1800-talet. –
Litt.: af språkläror G. I. Ascoli, "Saggi ladini"
(i "Archivio glottologico italiano", I, 1873),
Th. Gartner, "Rätoromanische grammatik" (1883), "Die
rätoromanischen mundarten" (i Gröbers "Grundriss",
2:a uppl. 1888) och "Handbuch der rätoromanischen
sprache und literatur" ("Sammlung kurzer lehrbücher
der romanischen sprachen und literaturen", V, 1910);
af ordböcker Z. och E. Pallioppi, "Dizionari dels
idioms romauntschs" 1893-95; af läseböcker J. Ulrich,
"Rhätoromanische chrestomathie" (2 bd, 1883),
och K. Decurtins, "Rätoromanische chrestomathie"
(i Vollmöllers "Romanische forschungen", 1888 ff.).
E. S-f.
Rätskifva, mek. Se Uppritsning.
Rätt (lat. jus). 1. Filos. Uttrycket "rätt", som i
hvardagligt språkbruk betecknar öfverensstämmelsen
med en regel i allmänhet, huru tillfällig denna än
må vara (t. ex. rätt språkbruk i betydelsen äfven af
blott konventionell språkriktighet), har i filosofien
den bestämdare betydelsen af öfverensstämmelse
med ovillkorligt gällande normer eller lagar. I
denna betydelse kan talas om något såsom i teoretisk
bemärkelse rätt i betydelsen af öfverensstämmelse med
erfarenheten och tankelagarna. I denna betydelse säges
någon ha rätt i ett påstående; en annan, som förnekar
detsamma, orätt. Vanligen användes dock termen i
praktisk bemärkelse för att beteckna öfverensstämmelse
med en praktisk lag och gäller då viljans förhållande
till lagens fordringar. Man skiljer då mellan
moraliskt rätt såsom betecknande öfverensstämmelse
med sedelagen och juridiskt rätt l. rätt i inskränkt
bemärkelse. På det moraliska området sammanfaller
rätt och plikt; man har ej moralisk rättighet att
göra annat än sin plikt. Sedelagen är nämligen en
konstitutiv lag, som förbjuder allt, som den icke
befaller. Den juridiska rätten har däremot för den
enskilde som sådan en vidsträcktare sfär än plikten;
rättslagen är nämligen för individen en permissiv lag,
som närmast består i förbud och tillåter allt, som den
icke förbjuder. Denna lag anvisar sålunda ett visst
område, inom hvilket den enskilde har att fritt,
okränkt af andra, bestämma hvad som skall göras och
låtas. Den bestämmer icke, hvad där skall göras;
detta säger däremot sedelagen. Detta gäller den
enskilda individen som sådan; däremot är rättslagen
konstitutiv lag för staten, som har till uppgift
att förverkliga rätten, sålunda för lagstiftaren
och för domaren, ja, för hvarje medborgare som
organ för staten. Sedelagen gäller för individens
vilja i hela dess konkreta bestämdhet, sålunda
äfven för motiven och afsikten. Rättslagen gäller
däremot endast för individens förhållanden i det
yttre till andra individer; den bestämmer sålunda
närmast endast de yttre handlingarna, utan hänsyn
till motiv och afsikt. Individen kan därför handla
moraliskt orätt, utan att kränka den juridiska
rätten. (Summum jus summa injuria, högsta juridiska
rätt kan vara största moraliska orätt.) Men för
statsmannen och medborgaren som sådan är rättslagen
förbindande äfven med afseende på viljans rent inre
beskaffenhet. Man sviker sin medborgerliga plikt, om
man ej vill det juridiskt rätta för dess egen skull,
vill deltaga i "kampen för rätten" (Jhering). Till
sitt innersta väsen äro rätt och sedlighet identiska,
endast olika sidor af samma sak. Faktisk disharmoni
mellan dem är därför uttryck för, att endera eller
båda stå på låg utvecklingsståndpunkt. Man skiljer
mellan den rationella och den positiva rätten. Den
förra är det i och för sig absolut rätta, rättens
ideal; det senare öfverensstämmelsen med de i en
viss stat stiftade lagarna, hvilka borde uttrycka
den rationella rätten, men faktiskt aldrig fullt göra
det. Om den rationella rätten handlar rättsfilosofien;
om den positiva rätten den empiriska juridiken. Från
annan synpunkt skiljer man mellan objektiv och
subjektiv rätt (båda i juridisk bemärkelse). Den
objektiva rätten är sammanfattningen af de normer,
som bestämma de yttre förhållandena mellan medlemmarna
i samhället. Rätt i subjektiv bemärkelse l. rättighet
är en persons fria yttre verksamhet, så vidt den
auktoriseras af rättslagen och hos andra motsvaras af
förbindelser. Dessa förbindelser kallas rättsplikter
och innebära plikt att respektera andras rätt,
d. v. s. att icke hindra den andre att fritt handla
inom sin rättssfär. Rättsplikterna kunna som endast
angående de yttre handlingarna af staten göras
till föremål för tvång (genom straff). Rätten i
subjektiv bemärkelse har sin grund i den objektiva
rätten. Denna sistnämnda är den form, som de
yttre förhållandena mellan individerna böra ega,
för att ett sundt samhällslif skall bli möjligt
och därmed äfven individerna kunna komma till full
utveckling. Denna form måste vara olika alltefter
det enskilda samhällets och dess medlemmars olika
utvecklingsgrad. Därför är äfven den rationella rätten
i viss mån olika för olika samhällen och under skilda
tider; och det finns inga "medfödda rättigheter",
som alltid och öfverallt skulle vara desamma, och
ingen "naturrätt’, som skulle föregå allt ordnadt
samhällslif. Men detta utesluter icke, att vissa
allmänna egenskaper äro gemensamma för alla samhällen
och att rätten som samhällslifvets yttre villkor
också kan fixeras i vissa abstrakta rättsbegrepp,
som ega allmängiltighet (se Rättsfilosofi). –
Litt.: N. F. Biberg, "Lärobok i den filosofiska
kriminalrätten" (1830), K. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
