Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättsfilosofi - Rättsfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Rättsfråga
94
Liksom språk, sed, konst och religion kommer rätten
ej till genom de enskilda människornas godtycke,
utan grundar sig på människans samhälls-instinkter
och utvecklas oafsiktligt som sedvanerätt, innan
den genom rättskipning och lagstiftning tar fastare
former. Rättsfilosofien står därför i nära samband med
folkpsykologien och sociologien, men den skiljer sig
från båda genom sin normativa karaktär, d. v. s. den
nöjer sig ej som de nämnda vetenskaperna med att
beskrifva och förklara det historiskt gifna (det,
som är), utan uppställer ett ideal (det, som bör
vara). I detta hänseende eger rättsfilosofien nära
samband med den praktiska filosofiens båda öfriga
delar, etiken och religionsfilosofien, och har
mången gång från dem lånat sina principer. Men
i rätten som en för tvång tillgänglig form för
yttre personliga förhållanden har rättsfilosofien
sitt särskilda föremål, som förutsätter särskilda
grunder och fordrar själfständig behandling som
vetenskapligt specialproblem. Sammanblandningarna
mellan rättsfilosofien och den ena eller andra af
de fyra nämnda vetenskaperna har därför ledt till
ensidigheter och missriktningar. - Redan A r i s
t o-teles skilde mellan "rätt enligt naturen" och
"rätt enligt lag". Samma skillnad betecknade C i c e
r o med sina termer jus natur ce och jus civile. Inom
den romerska rättsvetenskapen fattades "den naturliga
rätten" såsom den rätt, som gäller för alla lefvande
varelser. Den är oföränderlig och grundar sig i
människans natur. Sin grundsats har den i rättvisan
eller billigheten, under det att den positiva rätten
därjämte grundar sig på nyttan. Under 1600-talet
utvecklades naturrätten (se d. o.) systematiskt af
H. Grotius, T. Hobbes och S. v. Pufendorf m. fl.,
som antogo ett naturtillstånd, då alla hade rätt
till allt, och statens uppkomst genom ett fördrag,
enligt hvilket den enskildes rätt begränsades, så
att den kunde stå tillsammans med de andres lika
rätt. Denna fördragsteori utvecklades närmare af
Rousseau och Montesquieu samt i strängare filosofisk
form af Kant och J. G. Fichte, hvilka båda sistnämnda
visserligen ej fattade fördraget som ett historiskt
faktum, utan blott som en principiell fiktion, men
fortsatte det orimliga försöket att förklara rätten
ur individernas väsen eller vilja. I ungdomsarbetet
"Ideen zu einem versuch die grenzen der wirksamkeit
eines staates zu bestimmen" (förf. 1792, utg. 1851)
utdrog W. v. Humboldt ur dessa förutsättningar
konsekvenserna, då han betraktade staten blott som
medel för individernas ändamål och därför ville
inskränka dess verksamhet så mycket som möjligt
(liksom senare H. Spencer i "The man versus the
state", 1884). Mot natur-rätten uppträdde i början af
1800-talet den s. k. historiska skolan, grundlagd af
Edmund Burke och i Tyskland af G u s t a v H u g o,
K. F. E i c h-h o r n och F. K. v. S a v i g n y
samt i Sverige i viss mån representerad af H. J ä
r t a och E. G. Geijer. De förvisade de universella
mänskliga rättigheterna och statsfördraget till den
filosofiska drömvärlden och sökte rättens grund helt
och hållet i en af det mänskliga godtycket oberoende
naturlig utveckling inom samhället. Vid uppfattningen
af denna naturutveckling som genomlöpande bestämda
historiska stadier höllo de sig dock ej fria från kon-
struktion, och fortfarande fattades staten i motsats
mot språk, sed och rätt som afsiktligt bildad. En
organisk statsuppfattning hade förberedts af S c h e
1-1 i n g och utvecklades i klassisk form af Hegel,
som fattade staten och rätten såsom moment i den
absoluta andens dialektiska själfutveckling. De
äro enligt hans åsikt objektiva makter, för hvilka
individens vilja måste böja sig, ehuru de på samma
gång äro grunderna för hans frihet, hvilken i det
yttre finner sitt förverkligande genom rätten,
i det inre genom moralen och fullt först genom
sedligheten. En härmed befryndad uppfattning har i
Sverige utvecklats af Boström i dennes originella
statslära. Enligt denna är rätten som den förnuftiga
formen för yttre personliga förhållanden statens
ändamål. Rätt och stat (samt högre rättssamhällen)
äro detsamma, sedt från olika sidor, och staten
är ett ändligt, personligt väsen, i hvilket de
privata samhällena och individerna ingå som organ. -
Inom den nutida rättsfilosofien märkas särskildt
en kritisk riktning, som söker taga afstånd såväl
från naturrättens och den spekulativa filosofiens
konstruktioner som från en blott historisk uppfattning
af rätten. Den ger den historiska skolan rätt i
afvisandet af teorierna om en idealstat liksom i
hvarje tanke på ett statsfördrag, men vill såtillvida
se något berättigadt i naturrättén, som denna vill
komma fram till en absolut rätt. Själfva fatta de
rätten som en förnuftsidé i Kants bemärkelse af
ordet. Hufvudre-presentanten för denna riktning
är R. S t a m m-ler (sed. o.). I viss mån kan dit
också räknas K. Bergbohm, som dock i "Jurisprudenz
und rechts-philosophie" (1892) blott vill ge
rättsfilosofien betydelsen af en den positiva
rättens filosofi. Herbar-tianerna representeras
inom rättsfilosofien framför allt af A. Geyer,
"Geschichte und system der rechtsphilosophie in
grundziigen" (1863), och He-gels skola af A. Lasson,
"System der rechtsphilosophie" (1882). En originell
ståndpunkt har R. v. Jhering (se d. o.), som betonar,
att "ändamåht är skaparen af hela rätten och att
det icke finns någon rättssats, som icke har ett
ändamål, d. v. s. ett praktiskt motiv, att tacka
för sitt ursprung." - W un d t har såväl i sin
"Logik" som i sin "Ethik" behandlat rättsfilosofiska
frågor. Han intar en förmedlande ståndpunkt, i det
att han söker rättens grund i makten (legitimiteten),
i ändamålsenligheten och i rättvisan. Bland nutida
svenska rättsfilosofer märkas bl. a. J. K. V. T
h y-rén, "Abhandlungen aus dem strafrecht und der
rechtsphilosophie" (1894-95), och A. Hägerström, "Stat
och rätt" (1904). - Inledning till rättsfilosofiens
studium framställes af A. Fouillée, "L’idée möderne du
droit" (2:a uppl. 1883), A. Merkel, ’’Philosophische
einleitung in die rechts-wissenschaft" (Holtzendorffs
"Encyklopädie", 5:e uppl. 1890), och R. Stammler,
"Wesen des rechts und der rechtswisssnschaft"
(i "Kultur der ge-gen wart", II, 1911)
m. fl. Rättsfilosofiens historia har framställts
bl. a. af K. Hildenbrand, "Geschichte und system
der rechts- und staatsphilo-sophie" (I, 1860),
F. J. Stahl, "Philosophie des rechts" (I, 5:e
uppl. 1879), och J. A. Nyblseus, "Om statsmaktens
grund och väsen" (2:a uppl. 1882). Jfr Rätt.
S-e.
Rättsfråga. Man plägar inom processdoktrinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
