Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röd snö - Rödsot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tegelröd) af snön, beroende på riklig förekomst af
rödfärgade volvocacéer, oftast Chlamydomonas
nivalis (Sphærella nivalis, Hæmatococcus nivalis).
Snön är vanligen färgad endast till ett ringa djup,
intensivt i ytan, där algerna hastigast föröka sig
i smältvattnet mellan snökornen. I Sveriges
fjälltrakter är röd snö ingen sällsynt företeelse och
förekommer där både på s. k. evig snö och på
snöfläckar, som smälta alldeles bort under
sommaren. På Spetsbergen finnes tegelröd och grön
snö. Se V. B. Wittrock, "Om snöns och isens
flora" (1883).
G. L–m.
Rödsot l. Dysenteri, förut äfven kallad
Rödsjuka, Blodsot, Besmittelig
blodgång, med., en mycket gammal sjukdom, förekom
redan bland vikingarna på deras härnadståg och
grasserade bland Ragnar Lodbroks krigare. Enligt
Bergman nämnes rödsot första gången som epidemi
i Sverige under namnet "blodsot" i den stora
rimkrönikan, då sjukdomen rasade 1452 i danska
hären i närheten af Jönköping. I "Een nyttigh
Läkarebook" (1578) skrifver Benedictus Olai 1578,
att rödsoten var en af alla känd sjukdom. Den
härjade svårt i äldre tider på svenska flottans
fartyg. 1741–42 skola på flottans fartyg ha
omkommit 25,000 man af rödsot jämte skörbjugg
och fläckfeber (Hult). Omkr. 1770 och 1789
uppträdde sjukdomen med fruktansvärda
epidemier i stora delar af Sverige. Under 1808–09
års krig rasade sjukdomen svårt bland landtvärnet
och spred sig med trupptransporter till olika delar
af riket. 1808–13 afledo inemot 50,000
människor i Sverige i rödsot. Äfven 1852–59 härjades
landet af rödsot; sjukdomen antogs vara införd från
södra Amerika med ett krigsfartyg, som landsatte
den af rödsot hemsökta besättningen både i
Göteborg och Karlskrona, hvarifrån sjukdomen spreds i
mellersta och södra Sverige med undantag af Skåne.
1880–83 gick en epidemi i Malmö; blott
höstetiden yppade sig sjukdomen, öfver halfva året
slumrade smittämnet nästan fullständigt. Under sista
årtiondena har sjukdomen aftagit i vårt land.
Huruvida här fortfarande sparsamma fall af sjukdomen
förekomma, är ovisst. I motsats mot koleran har
rödsoten härjat svårt i det inre af landet och
därvid spridt sig längs landsvägarna. Sjukdomen har
varit dödande för alla åldersklasser, framför allt
för ålderstigna och barn. Dödligheten har i vissa
epidemier, framkallade af de giftsvaga Flexner-
ch Y-bacillerna, varit 1/2, undantagsvis 8–13
proc. I epidemier, framkallade af den giftiga
Shigabacillen, har dödligheten varit 10–20, i
svåra epidemier 30–50 proc. Gemenligen kallas
alla tarmsjukdomar för rödsotsartade, dysenteriska,
om exkrementerna öfvervägande bestå af blodiga,
slemmiga massor och uttömningarna ske under
smärtsamma trängningar. Uttömningarna äro små,
men deras antal mycket stort. Rödsotsliknande
sjukdomsfall kunna uppträda vid andra sjukdomar:
uremi, vid tuberkulösa tarmsår, vid gammal lues
och tarmstrikturer och ulcerativa processer, som
leda till blod- och slemuttömning, vid
kvicksilfverförgiftning. Dysenteri förekommer i en s. k.
bacillärform och en amoebform l. tropisk form. [ligatur oe]
Det är den bacillära formen af sjukdomen, som
uppträder epidemiskt i Europa. Hit torde äfven våra
rötsotsepidemier ha hört. Rödsot förorsakas icke
af ett enda slags dysenteribakterier, utan af en
grupp sådana, som likna hvarandra mycket i
kulturellt och morfologiskt afseende, men skilja sig från
hvarandra bl. a. genom serumreaktion. Efter sina
upptäckare ha dessa fått sina namn Shiga-, Kruse-,
Flexnerbacillen m. fl.., den senare afsevärdt
giftsvagare än de två första. De olika
dysenteribakterierna äro nära besläktade med hvarandra, men
icke identiska med hvarandra. Dessa bakteriers
orsaksförhållande till dysenterien har bevisats
genom oafsiktliga laboratorieinfektioner, vid hvilka
små mängder renkulturer oafsiktligt blifvit
nedsväljda af friska personer, som därefter angripits af
sjukdomen. Bakterierna förekomma i afföringarna,
i de sjuka delarna af tarmen och i
mesenterialkörtlarna. Infektionen sker sannolikt oftast med
smutsiga fingrar, lifsmedel och dricksvatten. Flugorna
torde i varmare länder spela en roll vid dess
spridning. Patologiskt-anatomiskt karakteriseras
sjukdomen af nekrotiserande inflammation af tjocktarmens
slemhinna, som är svårast å de fria kanterna af
slemhinnevecken. Först är tarmens yta grårödt
färgad och på sina ställen betäckt med beläggningar;
senare skorpvandlas dessa, och substansförluster
uppträda; äfven djupa sår i tarmen kunna bildas.
Sjukdomen börjar i allmänhet plötsligt om natten,
ofta med koleraliknande symtom. Afföringarna
förlora snart sitt vanliga utseende, små mängder
slem, blod och serös vätska uttömmas med täta
mellanrum under smärtsamma trängningar.
Påfallande hastigt uttömmas den sjukes krafter och
förändras hans utseende. Feber förekommer ej
alltid. Pulsen företer intet anmärkningsvärdt. Efter
4–8, i svårare fall först efter 14 dagar och längre,
antaga afföringarna mera normalt utseende, med
mindre inblandningar af blod och slem,
genomsatta med slamsor af afdöda väfnader. I detta
stadium äro afföringarna fruktansvärdt stinkande,
under det att den första sjukdomstidens blodiga
och slemmiga afföring endast hade en fadd lukt.
Sjukdomen kan äfven börja småningom och ha ett
mera utdraget, men lindrigare förlopp. Den
tropiska dysenterien framkallas genom amoeban (se
Amoeba) Amoeba histolytica, som Schaudinn
kallade den af honom upptäckta dysenteriamoeban
till skillnad från den ibland i tarmen normalt
förekommande Amoeba coli. Utom den
ofvannämnda finnas flera amoebor, mer eller mindre
besläktade, som kunna åstadkomma dysenteriska
processer i tarmen. Undersökes en slempartikel af
uttömningen från tropisk dysenteri under
mikroskopet, kan man med säkerhet igenkänna
amoeborna på deras rörelser. De äro mycket större
och starkare ljusbrytande än andra i afföringen
förekommande celler (varkroppar, blodkroppar,
epitelialceller) samt framför allt rörliga
Insprutas amoebuttömningar i tjocktarmen på unga kattor,
framkallas hos dessa dysenteriska symtom, och
deras uttömningar innehålla massor af amoebor.
De patologiskt anatomiska förändringarna kunna i
färska fall vara olika vid den bacillära och
tropiska formen. Den senare är så godt som
uteslutande begränsad till tjocktarmen, tarmsåren ha
icke difteritisk karaktär med från ytan
fortskridande sönderfall, utan de äro från början djupa
och skarpt afsätta från den omgifvande
tarmslemhinnan. Liksom bägge formerna i fråga om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
