Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rökanalys - Röke - Rökelse - Rökelsekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Röke-Rökelsekar
148
inom Sverige. Ersättas i en absorptionsapparat
kranarna genom kvicksilfverventiler, kunna mer eller
mindre automatiskt verkande apparater erhållas, vid
hvilka man antingen medelst enkla handgrepp eller
t. o. m. medelst maskinkraft verk-ställer analysen,
som vid de mera fulländade apparaterna t. o. m. gjorts
registrerande.
Vidstående fig. 2 visar ett vid
Stockholmsutställningen 1897 af K. Sondén för en
automatisk, dock ej registrerande rökanalysapparat
användt ventilpar, hvilket sedermera kommit
till användning inom själfregistrerande
apparater ("Mono" - konstruerad af 0. Rodhe -,
"Ados"). Fig. 3 visar del af ett vid "Mono"-apparat
erhållet diagram (i naturlig storlek).
K. S-n.
Röke., socken i Kristianstads län, Västra Göinge
härad. 11,918 har. 1,724 inv. (1914). K. bildar
med Torup ett pastorat i Lunds stift, Västra Göinge
kontrakt.
Rökelse. Bruket att bränna välluktande ämnen är
mycket allmänt i synnerhet i högre utvecklade
religioner. De äldsta uppgifterna om bruket af
rökelse ha vi från Egypten, där rökelse och myrra
voro nödvändiga ingredienser i kulten. I allmänhet
synes rökelsen där ha satts i samband med bönen,
såsom en symbol för eller bärare af denna. I de
judiska offerföreskrifterna i förexilsk tid namnes
icke rökelse i egentlig mening (lebho-nah). Däremot
förekommer något annat (ketoreth), som i allmänhet
återges med rökelse, men som dock egentligen endast
betyder offrets välbehagliga lukt eller rök. Man
antar på grund häraf, att bruket af rökelse
inkommit i Jahvehs kult först i 7:e århundradet
och ungefär samtidigt i den feniciska kulten genom
assyrisk-babyloniskt inflytande. Herodotos omtalar (I:
183) ett väldigt årligt rökelse-offer i Babylon. Till
Grekland kom rökelsen genom semitisk-fenicisk
inverkan. I Italien var rökelsen enligt Livius (X: 23)
känd redan 296 f. Kr. I de indiska religionsformerna
användes rökelse i såväl den offentliga som enskilda
kulten, likaså i den iranska religionen. Samma bruk
återfinna vi på så vidt skilda religionsområden
som Kina och det gamla Mexico. I den egentliga
islamitiska kulten har rökelsen ingen plats; men den
användes så mycket flitigare vid de heliges grafvar,
vid giftermålsceremonier och en mångfald andra
tillfällen. Bland naturfolken förekommer rökelse
hos många malajiska och suluiska folk för att ej
tala om indianernas tobaksrökoffer; dock synes
det ej ha så stor betydelse hos de primitivaste
folken, utan snarare i religioner med ett tydligt
utvecklad! offerväsen.
I den kristna kyrkan har rökelsen fått en vidsträckt
användning. När den kommit in i den kristna kulten,
kan ej alldeles bestämdt afgöras. Till en början
förkastades bruket däraf som hedniskt, men då det i
alla händelser fanns hos judarna, synes motståndet
snart ha brutits, så att rökelsen blifvit ett af
de allra mest framträdande momenten i den romerska
och den orientaliska kyrkans gudstjänst. I de
protestantiska kyrkorna åter förekommer det icke;
dock ha i en och annan af de ytterligast gående
anglikanska högkyrkliga riktningarna sporadiska
ansatser förekommit till upptagande af detta bruk.
Huru bruket af rökelse öfver hufvud uppkommit
är en mycket svårlöst fråga. Man har hänvisat till den
kända folkseden att röka mot häxor och onda andar och
så antagit, att det gällde att hålla demoner och annat
på af stånd från de heliga riterna. Äfven om man vill
antaga, att denna tankegång icke varit främmande på
ett eller annat håll för upptagandet af detta bruk,
är det tydligt, att den icke varit den enda. Kobertson
Smith förklarar rökelsebruket under hänvisning till de
vanligaste ingredienserna som blodet af en gudomlig
växt. Man kan också hänvisa till orientalernas,
t. ex. arabernas, smak för vällukter såom motgift mot
den trötthet, som den starka värmen alstrar. Häraf
förstår man lätt, att all hyllning där förenats med
bruk af välluktande rökelse. Då behöfves det ej mer
än den välkända tankegången att uppbränna offret,
för att det skall med röken som den synlige bäraren
föras till gudarna, för att den välluktande rökelsen
skall bli ett nödvändigt moment i den religiösa
kulten. Dock blir det här, som nästan alltid,
då det gäller frågan om religiösa bruks primitiva
ursprung, rättast att hålla klart för sig, att detta
ursprung har sin grund i flera hvarandra korsande
tankegångar. Ursprungligen erhöll man materialet till
rökelsen af kådan från två Boswellia-arter i Arabien
och Indien. Som södra Arabien var det förnämsta
utförsellandet för dessa produkter, ansågo de gamle
det också som den dyrbara rökelsens hemland. Sedermera
har man fått många ersättningsmedel för denna
den dyrbaraste rökelsen, bl. a. rosmarin. Litt.:
Atchley, "History of the use of incense in divine
worship" (1909) och art. "Weihrauch" i Schraders
"Eeallexikon der indogermanischen al-tertumskunde".
E. Rid.
Rökelsekar (lat. thuri’bulum)3 bärbart kärl
afsedt för förbränning af välluktande
rökelse och
Fig. 1. Kökelsekar af
brons med gropemalj,
Limoges-arbete, 1100-
talet (romansk stil).
Fig. 2. Rökelsekar af graverad koppar, italienskt
arbete, 1800-talet (gotisk stil).
bestående af en skål, hvari glödande kol
kunna läggas, sarnt ett öfver denna lagdt
genombrutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
