Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenstrålar - Röntgenteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Röntgenteknik
186
vara uppbyggd, utan äfven vid de längre in liggande,
sinsemellan parallella skikten, måste de reflekterande
strålarna - beroende på huruvida vägskillnaden är ett
jämnt antal hela våglängder eller icke - antingen
komma att förstärka eller försvaga hvarandra,
till följd hvaraf intensiteten måste bli olika
vid olika infallsvinklar. Genom att bestämma
de infallsvinklar, för hvilka de reflekterade
strålarnas intensitet blir störst, kan man, då
afståndet mellan de reflekterande atomskikten kan
beräknas, bestämma röntgenstrålarnas våglängd. De
strålar, som utsändas från ett vanligt röntgenrör,
äro icke homogena, utan bestå af en blandning af
ett stort antal olika strålar, af hvilka hvarje
särskildt slag karakteriseras genom våglängden. De
sekundära röntgenstrålarna (se ofvan) bestå däremot
hufvudsakligen af ett enda eller ett fåtal olika slags
strålar. Att de sekundära strålarna äro i det närmaste
homogena, påvisades redan 1908 af Barkla och Sadler,
som också visade, att strålarnas beskaffenhet är
uteslutande beroende på beskaffenheten hos den metall,
från hvilken strålningen utsändes på sådant sätt,
att ju högre metallens atomvikt är, desto kortare
blir våglängden. Denna för hvarje särskild metall
karakteristiska strålning kan dock endast framkallas
under förutsättning, att de primära strålarna ha en
kortare våglängd än förstnämnda strålning. Jämte den
karakteristiska strålningen består den sekundära
strålningen till någon del äfven af ett slags
diffus strålning af samma beskaffenhet som den
primära. Många metaller utsända två karakteristiska
strålningsarter, de s. k. K- och L-serierna, ät hvilka
K-serien karakteriseras af en omkr. 300 ggr så stor
genomträngningsför-måga som L-serien. I efterföljande
tabell anges våglängderna för den karakteristiska
röntgenstrålningen för några metaller (enligt Moseley
1914), uttryckta i hundramilliondels cm., hvarvid
de skarpast framträdande linjerna betecknas med a,
de närmast i ordningen med /?.
Förutom här upptagna finnas både inom K- och L-seriens
spektra äfven andra linjer.
! !
K-serien
L-
serien
i .. Atom-
i Ämne i i
i vikt
i –––––––––––––– i ––––––-
a
p
a
! /»
Aluminium .... 27,i j 8,364 l 7,912 i - -
Järn ............ 55,S4 1,946 1,765 ! - -
Koppar ......... 63,57 1,549 i l,402 - i -
jMolybden ...... 96,o 0,721 - 5,423
j 5,is?
iPalladium ......106,7 0,584 - \ 4,385 4,i68
Silfver ..........’ 107,88, 0,5eo - 4,i70 -
IVolfram ........i 184,o i - - j 1,486
- !
l Platina .........j 195,2 ’ - - l,sie
j l,m
.Guld ............ 197,2 ––
–– .1,287 | 1,092
Röntgenstrålarna försvagas, absorberas, då de passera
genom kroppar, hvarvid absorptionens storlek förutom
af det absorberande skiktets tjocklek är beroende
på våglängden och ämnets täthet. Approximativt
kan absorptionen vid en bestämd våglängd sägas
vara proportionell mot ämnets atomvikt. De tunga
metallerna, t. ex. järn, silfver, guld och koppar,
absorbera strålarna mycket starkt, men genomsläppa
dem dock något, om mycket tunna
skikt användas. Bly (atomvikt 207,i) är minst
genomträngligt af alla metallerna, under det
att aluminium (atomvikt 27,i) mycket lätt
genom-tränges. Ämnen sådana som trä, ebonit,
kautschuk, vax, kol, kork och glas genomträngas
lätt af röntgenstrålarna; men äfven sådana ämnen
absorbera strålarna något, hvarvid absorptionens
storlek äfven här bestämmes af de ingående ämnenas
atomvikter. Glas, som genomsläpper röntgenstrålarna
ungefär lika lätt som aluminium, absorberar dock
strålarna mycket starkare än diamant, beroende på,
att i glaset ingår som en af hufvudbestånds-delarna
grundämnet silicium (atomvikt 28,s), under det
att diamant är kristalliseradt kol (atomvikt
12,o). Röntgenstrålar med längre våglängd (mjuka
strålar) absorberas starkare än de med kortare (hårda
strålar). Om därför ett knippe röntgenstrålar med
olika våglängder passerar genom ett ämne, försvagas
icke blott strålarna, utan ändras äfven till sin
sammansättning så, att de genomgående strålarna i
förhållande till de infallande äro relativt fattigare
på strålar med lång, men rikare på strålar med kort
våglängd. På skillnaden i afseende på olika ämnens
förmåga att absorbera röntgenstrålarna beror den
stora praktiska betydelse, som strålarna fått för
medicinska undersökningar.
Röntgenstrålarnas verkningar. Kroppar,
som träffas af röntgenstrålar, utsända icke
blott sekundära röntgenstrålar, utan äfven
katodstrålar. Hastigheten hos sistnämnda strålar är
af samma storleksordning som hos de katodstrålar, som
framkallat röntgenstrålarna. Från röntgenstrålarna
kunna de sekundära katodstrålarna lätt skiljas
genom sin större absorberbarhet. En kropp, som
absorberar röntgenstrålar, uppvärmes. Om en gas
bestrålas med röntgenstrålar, blir den ioniserad
(se lon i-sering), d. v. s. den blir elektriskt
ledande. Ett laddadt elektroskop, som omges med
gaser, som genom bestrålning med röntgenstrålar
blifvit ionise-rade, urladdas, och den hastighet,
hvarmed urladdningen sker, är beroende på
ioniseringsgraden. Ett elektroskop kan därför med
fördel användas för undersökning af strålningens
intensitet. Röntgenstrålarna kunna framkalla
kemiska reaktioner, t. ex. påverka den fotografiska
plåten, hvarigenom fotografering med tillhjälp af
röntgenstrålar möj-liggöres. Af mycket stor praktisk
betydelse är röntgenstrålarnas förmåga att hos vissa
kroppar, t. ex. bariumplatinacyanur, kalciumvolframat,
framkalla fluorescensfenomen. Se Röntgenografi
och Röntgenskärm. Litt.: Kaye, "X-rays" (1914).
T. E. A.
Röntgenteknik, fys. För att alstra röntgenstrålar
kräfvas utom röntgenrör åtskilliga elektriska
och mekaniska anordningar, för hvilka här nedan
lämnas en kortfattad redogörelse. - En mycket viktig
förutsättning för att röntgenrören skola funktionera
på bästa möjliga sätt är, att strömmen passerar
genom rören i endast en riktning. Omkastning
af strömriktningen är skadlig, dels emedan en
stoftafsöndring från antikatoden härvid uppkommer,
hvarigenom tiden för rörens användbarhet afsevärdt
nedsättes (jfr Röntgenrör), dels emedan bildskärpan,
då strömmen växlar riktning, minskas. Strömkällan
måste därför vara så beskaffad, att den förmår
leverera en ström, som så mycket som möjligt är
likriktad. Den vid röntgenrören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
