Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Röntgenteknik
190
kopplas ur strömkretsen (Walterkoppling). I fig. 4
visas ett kopplingsschema för en sådan anläggning,
vid hvilken en tredelad Wehneltströmbrytare (B)
Fig. 4. Schema för Walterkoppling.
användes. Medelst en vef (Vi) kunna respektive en, två
eller alla tre delarna af induktoriets (T) primärspole
inkopplas i strömkretsen. Då alla tre delarna äro
inkopplade, är primärspolens själf-induktion störst,
hvarvid spänningen i sekundärspolen och därmed
äfven mellan röntgenrörets (R) elektroder blir
minst. Detta kopplingssätt användes vid mjuka rör,
under det att vid medelhårda rör två af primärspolens
delar användas och vid mycket hårda rör endast en
del inkopplas. Spänningen i sekundärspolen beror
äfven på strömstyrkan i den primära ledningen,
och för att kunna reglera denna kan antingen ett
regleringsmotstånd (R i fig. 3) eller, som fig. 4
visar, vid elektro-lytiska strömbrytare s. k. delade
strömbrytare användas. Medelst vefvar (Vb) kunna
antingen en, två eller alla tre elektroderna
inkopplas. Elektroderna äro ofta så inställda,
att de genomsläppa olika strömstyrkor, t. ex. 5,
10 och 20 ampere, och genom att kombinera dessa
på olika sätt kunna således flera (i det anförda
exemplet 7) olika strömstyrkor erhållas. För att
minska spänningen i sekundärledningen, då strömmen
slutes i primärledningen, insattes understundom
en grenledning (N), som kopplas parallellt med
primärspolen och strömbrytaren, hvarjämte reglerbara
förkopplingsmot-stånd (Mg och Mf) användas. - För
att skydda röntgenrören för de för rören skadliga
urladdningarna, som uppkomma i sekundärspolen till
följd af de spänningar, som induceras, då strömmen
i primärspolen slutes, hvilka spänningar äro riktade
Fig. 5. Ventilrör.
åt motsatt håll mot de, som uppkomma, då strömmen i
primärspolen slutes, och aldrig kunna fullständigt
undertryckas (fig. 2), brukar man använda
s. k. ventilrör. Ett sådant rör (fig. 5) består af
ett slutet
rör, i hvilket luften är starkt förtunnad och där
två elektroder finnas insmälta. Af dessa elektroder
är den ena (A) försedd med en platta, och den andra
(K) är utdragen i spiralform. Röret erbjuder ett
litet motstånd mot strömmen, då plattan tjänstgör
som katod och spiralen som anod, medan det däremot
endast med svårighet genomsläpper strömmen, om
strömmens riktning kastas om. Röret inkopplas i
serie med röntgenröret (fig. 6). För att minska den
energiförlust, som uppkommer vid ventilröret och
som där ger sig till känna i stark värmeutveckling,
användas ofta 2 (fig. 6) eller 3 parallellkopp-lade
rör (se planschen). - Om en växelström, som
-vwwyw-
B
Fig. 6. Ventilrör inkoppladt tillsammans med
röntgenrör.
för enkelhetens skull här antas vara en enkel
sinus-ström, ledes genom primärspolen (p, fig. 7)
i ett induktorium eller en vanlig transformator (se
d. o.), induceras i sekundärspolen (s) en spänning
af växlande riktning och med en enligt en sinuskurva
Strömstyrka i prirnärspo/en
varierande styrka (fig. 8). En spänning af växlande
riktning kan, som ofvan framhållits, icke utan vidare
användas för att alstra ström i röntgenrör. Om man
medelst något slags strömvändare åstadkommer, att
förbindelseledningarna mellan röntgenrörets katod (k)
och antikatod (ak) samt sekundärspolens polskrufvar
(A och B) i det ögon-
Fig. 9.
blick, då spänningen ändrar riktning, byta plats
(de punkterade linjerna i fig. 7) kan strömmen,
som passerar genom röret, förvandlas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
